Det är ett fullspäckat avsnitt med andra ord!

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Get Kill Ratio'd av Ronin Op F, Siolfor the Jackal, The Rocket Knights och roqdrummer från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Det här spelade vi: Augusti 2026

ISABELL RYDÉN

Mini Motorways: Avkopplande stressfyllt på en lagom nivå.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Big Walk: BIG TALK

Denshattack!: Tony Hawk + Skate + Tåg = Awesome

Disco Elysium: Det tog bara sju år men äntligen har jag spelat detta! Det är en otroligt bra mörk komedi som ger en mycket att tänka på.

Duskfade: Ett actionplattformsäventyr som hämtat från PS2-eran. Helt okej, inget speciellt.

Fields of Mistria: Ett sådant där cozy game om ett liv på en farm. Lite väl likt Stardew Valley.

Legends of Heroes: Trails in the Sky SC: Klarade även ut det andra kapitlet i denna långkörare. Bara cirka 15 spel kvar.

Sheepy: A Short Adventure: Ett väldigt kort plattformsspel som gör väldigt mycket med väldigt lite. Musiken tar verkligen i från tårna.

PETTER ARBMAN

Star Fox: Nintendos kompetenta femte-gången-gillt-remake är väldigt snygg, oväntat humoristisk och allvarlig på samma gång. Men det känns väl slappt att inte fylla ut med lite fler banor.

Control: Jag spelade det när det begav sig men tog mig aldrig i mål. Nu inför uppföljaren Resonant passar jag på att avnjuta PS5 Pro-versionen som verkligen glänser. Svincoolt och frustrerande på samma gång (fix your fucking navigation, Remedy!!).

Uncharted 3: Drake's Deception: Fyran fyllde som bekant tio år (!) härom månaden, vilket fick mig att inse att jag aldrig spelat trean till slutet. Där grafik och spelmekanik må ha åldrats är samtidigt manus och röstskådespeleri i toppklass. Ett äventyr jag verkligen trivs i.

Chrono Trigger: På min födelsedag stack min handheldbesatte vän Tobias en liten kinesisk GBA SP-kopia i min hand och sa ”Enjoy!”. Av oklar anledning var det Chrono Trigger som lockade mig mest. Och det är ju verkligen ett fantastiskt världsbygge med älskvärda karaktärer. Åldras som en skotsk whiskey!

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Cairn: En väldigt stärkande upplevelse, trots mången frustrationsmoment i kopplat till klättringsmekaniken.

Big Walk: Alla dråpliga situationer och kreativa pussellösningar som det här spelet lägger upp för är verkligen värt en stor eloge – en synnerligen bra ursäkt för att umgås digitalt med sina vänner.

Denshattack!: En av årets stora överraskningar – många intensiva och underhållande timmar med tågtricks och rälsroligheter blev det!

Slay the Spire: Mycket kortspelande har det blivit för undertecknad denna månad, eftersom det varit ett välbehövligt andningshål i den intensiva tillvaron, men det tar tid för att ens bli halvbra.

Star Wars: Zero Company: Star Wars hjärta Xcom är en supert sammanslagning som tar formulan från en av strategigenrens klassiker och gör den något mer tillgänglig, men fortfarande utmanande. Stjärnkrigsskruden är en trevlig bonus, även om jag överlag tröttnat något på franchisen på senare år.

ALEXANDER REHNMAN

Hollow Knight: Ju längre in jag kommer, desto mer briljant inser jag att det är. Alldeles utomordentligt metroidvania. Ser fram emot att spela Silksong – inte direkt efter, men i en nära framtid.

Splatoon Raiders: Klar med huvudspåret och det var mycket trevligt. Rolig lootershooter-variant av Splatoon. Finns ett väldigt matigt postgame också, men just nu känner jag mig nöjd.

Fate/stay night Remastered: Har läst klart Fate-berättelsen och förstår helt klart varför detta anses vara en av tidernas bästa visuella romaner. Relationen mellan Shirou och Saber är jättefin, och fightscenerna är riktigt häftiga.

Paranoid: Nä, det här var inget för mig. Läs varför i min recension av spelet.

Phoenix Wright: Ace Attorney – Dual Destinies: Så här långt är det tyvärr sämre än jag minns det, eller så har min smak bara förändrats sen jag var 18. Men tja, Ace Attorney är alltid Ace Attorney, så det har fortfarande sin särskilda charm.

Final Fantasy VII: Samtidigt som jag förstår varför detta är en av de stora klassikerna får jag säga att man tar vissa QoL-grejer för givet idag. Och så är random encounters ett elände som jag är glad att vi till stor del gått vidare från.

Pokémon Pokopia: Ja, den första expansionen till detta var ju inte alls dum. Ser fram emot de två kommande! Under tiden får ni gärna läsa min recension av det.

Iron Nest: Heavy Turret Simulator: En kul och stämningsfull steampunkartillerisimulator som utspelar sig i en alternativ version av 1920-talets Spanien. Börjar närma mig slutet på kampanjen och känner mig nöjd. Lite stressigt ibland och något enstaka frustrerande uppdrag, men överlag riktigt bra!

Saros: Har klarat huvudberättelsen nu och det var väl kanske inte riktigt lika vasst som Returnal, men klart mer friktionsfritt och enklare att rekommendera. Riktigt bra spel ändå!

Prince of Persia: The Lost Crown: Likt Hollow Knight, som känns som en inspirationskälla till detta, är det ett riktigt bra metroidvania. Stundtals lite svårt, men aldrig omöjligt. Så långt, iallafall.

Cairn: Ett trevligt men stundtals lite frusterande spel om att bestiga ett berg, och så mycket mer än bara det. Lite tekniska problem, men överlag en fin upplevelse, med en oväntat gripande berättelse.

Lego Batman: Legacy of the Dark Knight: Utöver den charmiga kampanjen har spelet väldigt mycket att göra ute i den öppna världen. Jag satsar just nu på platinatrophyn och förundrar och förbluffas över hur kampanjen verkligen bara skrapar på ytan.

Forza Horizon 6: Köra bil, vroom vroom.

Mina the Hollower: Jättecharmigt, men oväntat svårt – fast samtidigt aldrig omöjligt. Ganska ofta när man dör känns det ändå rättvist.

Devil May Cry 5: Jag ska väl erkänna att jag är rätt dålig på det, men jag förstår verkligen varför det är så hyllat. Blir man riktigt duktig är det nog hur bra som helst.

Hades II: Känslan av utveckling i det här spelet är helt fantastisk. I början kändes Chronos omöjlig att besegra. Han är förvisso fortfarande en utmaning, men nu har jag besegrat honom två gånger och det känns inte riktigt lika läskigt. Men jag har fortfarande aldrig tagit mig till slutet på den andra vägen…

The Artisan of Glimmith: Ett briljant pusselspel, men oj vad klurigt det kan bli ibland. Har kommit till punkten där reglerna Watchtower och Bricky introduceras, och de kan förvirra mig något så enormt.

ALEKSANDAR BUNTIC DANG

Big Walk: Ett av de bästa samarbetsspelen jag spelat! Konstant fniss.

Duskfade: Ett nostalgiskt potpurri av gamla skolans 3D-plattformsspel och Kingdom Hearts.

Metal Gear Solid 4: Det är fint att få återbesöka detta spel, även om det är konstanta avbrott. Jag önskar att de vågade låta mig spela längre perioder. Fortfarande bra dock!

The Duskbloods Beta: Ett vulgärt och vuxet Kirby Air Riders City Trial. Hade kul, men är inte helt såld än.

Har man jobb, barn, familj och andra grejer så kan det vara svårt att hinna köra det där mega-spelet, byta om taket från papp till plåt eller något annat.

Har ni några sommarprojekt för sommaren?

Själv så behöver jag en liten paus från sociala medier och internet. Så jag ska leva som på 90-talet i 31 dagar.

Inhandlat:

Knapptelefon. MP3 spelare (lite fusk) Twin Peaks dvd-box. Böcker från 90-talet. Bland annat lite Stephen King. En jojo och en slinky (oklart vad jag ska ha dessa till) En Tamagotchi. Några 90-tals spel till Switchen. Dator får användas.

Har ni några sommarprojekt?

Det kommer förstås fortfarande gå att spela spel man äger på skiva på sina PlayStation-konsoler.

Enligt Sony beror detta på att marknaden i stort föredrar digitala spel över fysiska.

Tråkigt, tycker jag. Det finns förstås fördelar med digitala spel – det är smidigt, man behöver inte uppsöka en fysisk butik eller vänta på att ett spel dyker upp i brevlådan, och man behöver inte oroa sig för att skivor repas eller tappas bort.

Dock föredrar jag ändå fysiska spel och försöker köpa dem så långt jag kan – digitala spel är som sagt smidiga på många sätt, men är samtidigt, rent krasst, att offra frihet för smidighet. Ett fysiskt spel kan du ju sälja/byta/låna ut som du vill när du känner dig färdig med det och kan (i många fall) installeras och spelas direkt från skivan, utan att någon internetanslutning krävs eller att ett företag har sina servrar igång.

Ett digitalt spel är ju knutet till ett konto, som kräver att ett företag som inte är din kompis utan bara bryr sig om innehållet i din plånbok håller sina servrar igång och därmed ställer dig i en beroendeställning till detta företag på ett annat sätt än med ett digitalt spel.

Den mer cyniska delen av mig misstänker att det här inte alls handlar om kunders preferenser, utan mer om att strypa begagnatmarknaden och få mer makt över folks spel.

Bedrövande besked, tycker jag – PS5 har varit min primära plattform de senaste åren, men när de fysiska spelen försvinner kanske man får gå över till Xbox. Ja, om inte de hittar på något liknande förstås, det skulle inte förvåna mig det heller.

Nyhetsveckan v.35

Varje lördag publicerar vi ett urval av nyheter från veckan som gått. Den här veckan fokuserar vi på det som visades på Gamescom Opening Night Live i tisdags. Mycket nöje!

/Redaktionen

Hoyoverse har utannonserat Nodus Fall

Bland de första spelen som visades i tisdags var Nodus Fall från Hoyoverse, studion bakom spel som Genshin Impact och Honkai Star Rail. Tidigare har de gjort sig kända för spel med en tecknad estetik, men Nodus Fall går i en mer realistisk riktning och verkar vara inspirerat av spel som Elden Ring och Monster Hunter.

Ubisoft har avslöjat Rainbow Six Tactics

På Gamescom visade Ubisoft upp Rainbow Six Tactics, ett strategispel i XCOM-stil med olika karaktärer från Rainbow Six Siege i huvudrollerna. Spelet planeras att släppas nästa år. Likt i Rainbow Six Siege ligger mycket fokus på att förstöra sin omgivning för att öppna taktiska möjligheter, och av skärmbilder från spelets sida på Ubisoft Store att döma verkar en del fokus också ligga på att gripa terrorister levande istället för att döda dem.

Vi har en ny trailer för Gears of War: E-Day

I tisdags släpptes en ny trailer, fokuserad på berättelsen, för Gears of War: E-Day. Gears of War: E-Day är det kronologiskt första spelet i serien och fokuserar på det första mötet mellan mänskligheten och Locust och släpps till PC och Xbox Series den 6 oktober.

Ananta har fått ett datum

Under Gamescom fick vi nästa titt på Ananta, ett actionrollspel i storstadsmiljö som vissa beskriver som ”anime-GTA”, där vi får följa en polis som bygger upp ett team av färgstarka karaktärer och löser brott. Och gör enormt mycket annat, av trailern att döma. Spelet planeras släppas den 15 januari 2027 och kommer att vara gratis att spela.

Konami har visat en ny trailer för Silent Hill: Townfall

Silent Hill: Townfall är nästa spel i Konamis älskade skräckserie och under tisdagen släpptes en ny trailer där vi får se några av de skådespelare som medverkar i spelet – Terry O’Quinn, Kezia Burrows och Joban Adepo. Likt många spel planeras Silent Hill: Townfall att släppas den 24 september.

Pearl Abyss har släppt Crimson Desert Enhanced

Pearl Abyss fantasyspel Crimson Desert har mötts av mycket blandade åsikter sedan det släpptes. Något som de flesta däremot har ogillat är spelets berättelse, som fått kritik för att vara svårförståelig och osammanhängande, och som att mycket saknas. Nu har Pearl Abyss släppt en ny version, Crimson Desert Enhanced, som utökar berättelsen för att bemöta kritiken. Eller ja, i praktiken är det bara en stor uppdatering – Crimson Desert Enhanced är helt gratis för alla som redan äger spelet. Utöver nya berättelsescener tillkommer nya dubbningar på flera olika språk, samt stöd för arabisk text.

Angela Sant’Albano spelar huvudrollen i Tides of Annihilation

För ett tag sen avslöjade Eclipse Glow Games spelet Tides of Annihilation, ett actionspel i ett postapokalyptiskt London där huvudpersonen Gwendolyn ärver kung Arthurs kraft och försöker rädda London från förödande krafter.

När spelet utannonserades spelades Gwendolyn av Jennifer English (Shadowheart i Baldur’s Gate III, Maelle i Clair Obscur: Expedition 33), men hon behövde senare lämna rollen av hälsoskäl. Nu har utvecklarna bekräftat att Angela Sant’Albano (Grace i Resident Evil Requiem) tar över rollen, och släppt en ny trailer. Spelet har fortfarande inget lanseringsdatum.

Det här är Lofsöng

Ett av de nya spelen som visades på Gamescom i tisdags var Lofsöng, ett spel från den italienska indiestudion Unreleated Games. Spelet ser ut att dra inspiration från Journey och fokuserar på utforskning och pussellösning i brutalistiska miljöer.

Capcom har släppt en ny trailer för Mega Man: Dual Override

I tisdags visade Capcom en ny trailer för Mega Man: Dual Override, nästa spel i serien om den blå kraftknyckaren. Spelet släpps nästa år och i det så får man utöver Mega Man spela som Proto Man. Trailern visar även den nya bossen Twinkle Girl.

Ubisoft har visat en ny trailer för Rayman Legends: Retold

I början av sommaren utannonserades Rayman Legends Retold, en nyversion av plattformsspelet från 2013. I tisdags visade Ubisoft en ny trailer för spelet, med en bana satt till den oförglömliga musikklassikern Macarena. Spelet släpps den 1 oktober.

Krafton har avslöjat PUBG: DED.NET

Under Gamescoms invigning visade Krafton upp det nya spelet PUBG: DED.NET som utspelar sig i den fiktiva amerikanska regionen Cascadia på 90-talet. På spelets Steam-sida beskrivs det som ett mörkt skjutspel för flera spelare med rougelite-inslag.

PlaySide Studios visar en speltrailer för Game of Thrones: War for Westeros

Under Gamescom-invigningen visade PlaySide Studios en speltrailer för sitt kommande strategispel Game of Thrones: War for Westeros. Det är ett realtidsstrategispel med olika falanger från George R. R. Martins fantasyvärld, där olika kända karaktärer finns att värva. Spelet planeras släppas tidigt 2027.

Airship Syndicate har avslöjat Dust: Origins

Ett annat nytt spel som visades i tisdags är Dust: Origins, ett isometriskt skräckskjutspel som utspelar sig på en fängelserymdstation. I skrivande stund är inget sagt om vilka plattformar spelet släpps till utöver PC, och det har inte något lanseringsdatum.

Vi har ett datum för Exodus

Under tisdagen visades en ny trailer för Archetype Entertainments Mass Effect-inspirerade scifi-spel Exodus. Trailern fokuserar på den mecha-körande bläckfisken Salt. Spelet planeras släppas den 7 april 2027.

Det här är Warlock: Dungeons and Dragons

I tisdags avslöjades Warlock: Dungeons and Dragons, ett mörkt fantasyspel som handlar om Kaatri, en magiker som ingår en pakt för att få magiska krafter som låter henne ta sig fram genom och interagera med världen. Spelet planeras släppas till Playstation 5, Xbox Series X och PC under 2027.

Det här är 1001 Threads of Mizan

Ett annat nytt spel som visades upp under tisdagen är 1001 Threads of Mizan, ett actionspel för en till tre spelare med inspiration från arabisk mytologi. Spelet släpps till Playstation 5, PC, Switch 2 och Xbox Series X|S.

Vi har fått en ny titt på Silver Palace

Under tisdagen släpptes en ny trailer för Silver Palace, ett actiondetektivrollspel med inspiration från spel som Genshin Impact och Resident Evil, från studion Elementa Games. Spelet planeras släppas till PC, mobil och Playstation.

4A Games har släppt en ny trailer för Metro 2039

För några månader sedan avslöjades Metro 2039, den senaste delen i den populära Metro-serien. I tisdags visades en ny trailer för spelet, där vi får se den nya huvudpersonen ”The Stranger” infiltrera ett Moskva ockuperat av skurkfalangen Novoreich. Spelet planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X och PC i februari 2027.

Snoop Dogg kommer till Hitman World of Assassination Hitman World of Assassination har samarbetat med flera kändisar genom åren – Mads Mikkelsen, Sean Bean och fler därtill. Nu tillkommer även Snoop Dogg, som i ett nytt uppdrag som visades med en trailer i tisdags spelar entreprenören Cyrus Cane, som blir Agent 47:s nästa måltavla. Uppdraget är tillgängligt fram till den 26 september.

Vi har fått en ny titt på Aion 2

I tisdags visades en trailer för Aion 2, NCsofts kommande MMORPG, där vi får se hur striderna går till. Det är “fullt ös medvetslös” som gäller. Aion 2 planeras släppas den 5 oktober.

Paradox har avslöjat Afterworld

Under tisdagens show visade svenska Paradox den första trailern för sitt kommande strategispel Afterworld, som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Nordamerika där spelaren har i uppdrag att försöka återställa civilisationen och hantera andra falanger genom diplomati eller krig. Det är ett strategispel i stil med Paradox övriga, men istället för att bygga på faktisk historia är det ett helt fiktivt scenario.

Det här är Petit Planet

Nodus Fall var inte det enda nya spelet från Hoyoverse som visades i tisdags. De visade även Petit Planet som verkar vara dess raka motsats – mysigt, tecknat och gulligt istället för mörkt, olycksbådande och våldsamt. Det ser ut att vara inspirerat av spel som Pokémon Pokopia, Animal Crossing och Minecraft, men med ett gulligt rymdtema.

Vi har ett släppdatum för Road Kings

I tisdags släppte Saber Interactive och Focus Entertainment en ny trailer för Road Kings, en lastbilssimulator. Spelet planeras att släppas den 11 mars 2027, till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC.

Vi har ett släppdatum för Stage Tour

Ett annat spel som fick ett släppdatum i en trailer var Stage Tour, ett Guitar Hero-inspirerat musikspel med över 90 låtar från olika klassiska och moderna artister. Spelet planeras att släppas den 10 december i år.

Sega har släppt en ny trailer för Crazy Taxi: World Tour

För ett tag sen utannonserades Crazy Taxi: World Tour, ett nytt spel i Segas klassiska serie. I tisdags visades en trailer som fokuserar på Tyskland. Spelet släpps till Playstation 5, PC, Nintendo Switch 2 och Xbox Series X|S nästa år.

Saber Interactive har släppt en ny trailer för Turok: Origins

Under Gamescoms öppningsceremoni visade Saber Interactive en ny trailer för Turok: Origins, nästa del i den anrika skjutspelsserien, där spelaren får tampas med både utomjordingar och dinosaurier. Spelet planeras att släppas till Playstation 5, PC, Nintendo Switch 2 och Xbox Series X|S nästa vår.

Det här är Gravhounds

Bland de nya spelen som utannonserades i tisdags finner vi Gravhounds, ett samarbetsinriktat basbyggarspel med humanoida hundar i huvudrollerna. Spelet avslöjades med en trailer som meddelar att spelet släpps i Early Access senare i år. Spelet kommer till Xbox och PC.

Det här är LEGO Skylines

En av de mest omtalade grejerna från tisdagen är trailern för LEGO Skylines, ett stadsbyggarspel med LEGO-tema. Spelet utvecklas, som man kanske hör på namnet, av Iceflake Studios, som även utvecklar Cities: Skylines II. Spelet kommer till PC, Xbox Series X|S, Playstation 5 och Nintendo Switch 2, men inget datum är bestämt.

Path of Exile 2 1.0 har ett datum

Path of Exile 2 har varit ute i Early Access ett tag, men i tisdags släpptes en trailer som bekräftar att fullversionen kommer att släppas den 11 december i år. Trailern visar även upp den nya svärdsanvändande karaktärsklassen Duelist.

Ubisoft gör en nyversion av Heroes of Might and Magic III

På Gamescom i tisdags visade Ubisoft en första titt på en nyversion av strategiklassikern. från 1999. Den heter kort och gott Heroes of Might and Magic III Remake och är ombyggd med 3D-grafik. Spelet kommer till PC, Playstation 5 och Xbox Series X|S. Bägge expansionerna till originalspelet ingår.

Det här är No Law

Ytterligare ett helt nytt spel som avtäcktes på Gamescom i tisdags är No Law, ett cyberpunkskjutspel i förstapersonsperspektiv. Spelet följer ex-soldaten Grey Harker som försöker dra sig tillbaka i cyberpunkstaden Port Desire efter sin tjänstgöring, men tvingas in på våldets bana än en gång. Spelet släpps till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC nästa år.

Frictional Games har avslöjat Ontos

Frictional Games, studion bakom Amnesia-serien och Soma, har avslöjat sitt nästa spel. Det heter Ontos och är ett skräckspel som utspelar sig på en rymdstation som används till experiment med människor och råttor. Stellan Skarsgård har en roll i spelet, som planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC nästa år.

Nu har vi ett datum för Pony Island 2: Panda Circus

Ett annat spel från en etablerad skräckskapare som visades i tisdags är Pony Island 2: Panda Circus, som fick en ny trailer som meddelar att spelet släpps den 27 april nästa år. I vanlig ordning ser det urflippat och galet ut. I skrivande stund är spelet endast bekräftat till PC.

Det här är Zoopunk

I tisdags avslöjades Zoopunk, ett actionfokuserat 3D-metroidvania med antropomorfa djur, från Tencent-kopplade TiGames. Spelet släpps till Playstation 5, PC och Xbox Series X|S, men inget datum är meddelat än.

Vi har fått en ny trailer för There Are No Ghosts at the Grand

Under tisdagens Gamescom-invigning visades en trailer för There Are No Ghosts at the Grand, ett spel där man om dagen renoverar ett förfallet hotell och om natten jagar spöken i det hemsökta hotellet. Musik står i fokus för spelet, och det är inspirerat av Lovecrafts skräck. Spelet släpps i Early Access på PC i december och kommer till Xbox vid ett senare datum.

Det här är Roco Kingdom

Roco Kingdom visades upp i tisdags. Spelet, som släpptes i Kina redan i mars, är ett monsterfångarspel inspirerat av Pokémon, där man utforskar en öppen värld och samlar monster att strida med. Spelet kommer till PC, Playstation, Xbox och mobiler och släpps i en öppen beta den 27 oktober.

Det här är The Defiant

Ett annat kinesiskt spel som visades under tisdagen var The Defiant, ett krigsspel som utspelar sig under andra världskriget – men till skillnad från andra spel, som brukar fokusera på de allierades eller Sovjetunionens krig mot axelmakterna, så handlar det här spelet om de kinesiska soldater som gjorde motstånd mot den japanska invasionen. Inget datum är satt för spelet, men det planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC.

Det här är Tarae: The Unbound

Det sista nya spelet som visades under Gamescom var Tarae: The Unbound, ett Diablo-aktigt rollspel i en mörk fantasyvärld inspirerad av asiatisk mytologi. Inget datum är satt, men spelet planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC.

Vi har fått en ny trailer för Final Fantasy VII Revelation

En av höjdpunkterna från i tisdags var förstås den nya trailern för Final Fantasy VII Revelation, den sista delen i Final Fantasy VII Re-trilogin. I den här trailern får vi se den nya tolkningen av Weapon-bossarna, en snabbtitt på Wutai, och lite annat smått och gott. Inget datum för spelet meddelades, utan det är fortfarande ”Våren 2027” som gäller.

Det kommer en remaster av The Witcher 3: Wild Hunt

Gamescom-showen i tisdags avslutades med två The Witcher-relaterade nyheter. Den första var att det kommer en remaster av The Witcher 3 som släpps till PC, Playstation 5, Switch 2 och Xbox Series X|S den 29 september. Alla som äger originalversionen kan uppgradera till remastern gratis, och spelets två första expansioner Hearts of Stone och Blood and Wine har också blivit gratis för alla som köpt grundspelet.

Vi har fått en trailer för The Witcher 3: Songs of the Past

Den sista nyheten från Gamescom-showen var en trailer för Songs of the Past, den tredje expansionen till The Witcher 3. Den planeras att släppas någon gång under 2027 och ska knyta an till The Witcher 4, som planeras att släppas 2028.

Jimmy har också äntligen spelat Disco Elysium – sju år för sent.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Panic at the Disc Golf Course av ZachParrish från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

För kontext: När Taiga Saejima introduceras i Yakuza-serien så är det genom en flashback i Yakuza 4, där han planerar en massaker och rusar in på en restaurang och skjuter 18 medlemmar i en rivaliserande yakuza-familj. När spelet återvänder till nutid sitter han i fängelse och inväntar sin avrättning, men lyckas rymma för att spåra upp sin gamla vapenbroder och ta reda på vad det egentligen var som hände för många år sedan.

Spelet går verkligen in för att etablera honom som en tuff och hård typ, som inte drar sig för att låta knytnävarna tala och banka sina fiender till köttfärs. Eller genomföra restaurangmassakrer, för den delen.

Så när man får spela som honom igen i Yakuza 5 börjar hans berättelse på ett mörkt och seriöst sätt, likt hur den var i Yakuza 4. Sen kommer en scen där Saejima fantiserar om att besöka en karaokebar, och då inträffar DET HÄR:

När jag såg det här för första gången kunde jag knappt hålla mig för skratt, eller ens fokusera på spelet. Det kändes så bisarrt (på bästa möjliga sätt) att se en före detta yakuza-torped, som ser ut som Yakuza-seriens svar på huvudpersonen i Hatred och dömdes till döden för 18 mord, ivrigt tjoa med till en 80-talspoplåt och "dansa" som han gör i videon. Som sagt, inte det mest storslagna ögonblick jag varit med om, men det senast exemplet på något som tagit mig med häpnad.

Avgrundsvrål var en legend här på Loading.

Du kommer att vara saknad.

Vila i frid.

Vi har alla vandrat i Big Walk och löst alla pussel som utvecklarna House House har kastat på oss. Vem hade kunnat tro att att pussla och socialisera kunde vara en så bra kombo?

Oliver har också hunnit få upp labbarna i Marvel Tōkon: Fighting Souls och pucklat på en hel del superhjältar. Och på tal om Marvel så diskuterar vi kommande Avengers: Doomsday.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Savior of the World av Jorito från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

"Ett multiversum av stryk"

MARVEL TŌKON: Fighting Souls PLAYSTATION 5 (testat), PC Recensent: Aleksandar Buntic Dang

Ett till synes övermäktigt galaktiskt sällskap reser från planet till planet för att arrangera turneringar mellan universums starkaste kämpar. Vinnarna ställs inför ledaren, även kallad The Champion, i en avgörande slutstrid, men om han blir besviken tvekar gruppen inte en sekund på att spränga hela planeten i tusen bitar.

Efter att nyligen ha utplånat ännu en värld vänder de nu blickarna mot jorden. Det är dags för nästa turnering och självklart står såväl Marvels hjältar som skurkar redo att anta utmaningen. Det hela för osökt tankarna till en klassisk kraftmätning hämtad direkt ur Dragon Ball-universumet.

Berättelsen är uppdelad i episoder som fokuserar på olika lag, bestående av antingen hjältar eller skurkar, där varje avsnitt skildrar ett specifikt lags resa genom turneringen. Handlingen drivs framåt genom en snygg mix av animerade sekvenser och klassiska serietidningsinslag. Mellan de berättande partierna ställs du inför strider med ett förutbestämt lag, där varje match även erbjuder valfria sidomål, som att utföra en specifik combo eller tagga in en lagkamrat för extrapoäng. Det här episodiska upplägget är ett riktigt smart sätt att väva samman narrativet med en pedagogisk introduktion till spelets unika mekaniker.

Det kanske inte är den mest interaktiva berättelsen, och inte heller den mest unika, men det finns tillräckligt mycket välskriven och underhållande dialog kämparna emellan för att det ska kännas genuint värt att spela igenom. Jag önskar däremot att det fanns något mer att göra som spelare än att bara stirra på mellansekvenser och sedan strida mot motståndarna.

Marvel Tōkon: Fighting Souls är ett lagbaserat 2D-fightingspel där två fyrmannalag ställs mot varandra. Precis som i klassiska tag team fighters kan du när som helst kalla på assistans från dina kompanjoner samt tagga in och ut dem. Det som gör spelets fyrmannasystem helt unikt är dock att alla kämpar inte är tillgängliga direkt vid matchstart. Istället låser du upp resten av laget under fightens gång genom att utföra specifika attacker som slungar motståndaren in i nya delar av banan. Dessutom delar hela laget på en och samma livmätare. Det gör att du slipper bli tvingad att byta karaktär för att någon dör: istället kan du välja att köra vidare med din personliga favorit genom hela matchen om du hellre vill det.

Jag har aldrig varit något större fan av team fighters, främst för att jag sällan hittar tillräckligt många karaktärer som jag genuint vill spela. Med det här systemet känner jag dock, i alla fall så här långt, att jag kan fokusera på den karaktär jag gillar allra mest. Mina övriga kämpar blir snarare verktyg för att dela ut lite extra skada i rätt ögonblick, eller för att täcka upp om jag möter en motståndare som helt neutraliserar min huvudkaraktär. Jag hoppas att den möjligheten står sig under spelets livstid, men det är svårt att sia om var det landar efter bara en veckas spelande.

Varje kämpe känns dessutom genuint unik och bjuder på sin helt egen dynamik: Magik kan placera ut portaler överallt på skärmen och teleportera sig relativt fritt, medan Hulken har otroligt mycket extra kraft bakom sina attacker så att de inte avbryts av motståndarens slag. Magneto, Iron Man och Doctor Doom kan alla sväva i luften och styra luftrummet, medan Captain America kastar sin sköld så att den studsar hejvilt mot omgivningen och till och med mot hans egna attacker. Min personliga favorit är Spider-Man,som också är min favorit bland alla superhjältar någonsin, eftersom man kan svinga sig fritt över hela banan, eller bara hänga upp och ned i ett spindelnät och se dum ut. De flesta har någon form av attack som går att utföra på långt avstånd, även de som inte briljerar på det avståndet, vilket känns som det balanserar spelplanen något.

När du lyckas låsa upp alla dina kämpar under en match kan du dessutom utföra en unikt kraftfull superattack där hela laget går samman för en storslagen stöt – en så kallad Tōkon Assemble. Det finns med andra ord ett mycket tydligt spelmässigt värde i att lyckas sammankalla hela laget.

Visuellt är spelet ett absolut spektakel och utan tvekan en av de snyggaste titlarna i genren. Arc System Works visar återigen varför de är de ohotade kungarna av cel-shading. Deras tolkningar av Marvels ikoniska karaktärer är fullpackade med attityd, otroliga animationer och stilrena effekter som får varje strid att se ut som en levande serietidning. Det är uppfriskande att de vågar ta kaxiga designbeslut i det visuella språket och verkligen gör karaktärerna till sina egna.

De lyckas även göra genren betydligt mer tillgänglig. Detta genom att tilldela specialattacker till en dedikerad knapp och erbjuda spelaren att enkelt välja en variant av attacken genom att kombinera den med lätta, medeltunga eller tunga slag. Det bästa av allt? Detta görs helt utan att offra mängden normala attacker (jag tittar på dig, Street Fighter 6!). För dig som föredrar traditionell kontroll finns de klassiska rörelserna kvar: slå en kvartscirkel och tryck på valfri knapp. Spelet låter dig dessutom sömlöst använda båda kontrollmetoderna sida vid sida mitt under matchens gång.

Även om kontrollerna har blivit mer tillgängliga skulle jag inte påstå att spelet i sig är särskilt förlåtande. Tempot är otroligt intensivt och tröskeln blir hög på grund av mängden verktyg, som inte bara är svåra att förstå utan även att försvara sig mot. Blir du träffad kan du ofta vinka hejdå till halva din livsmätare i en enda lång kombo. Det är kort sagt en ganska kompromisslös upplevelse.

Dessutom verkar orankade matcher för närvarande sakna skicklighetsbaserad matchmaking, vilket gör att du när som helst kan ställas mot rutinerade veteraner som kör över dig fullständigt. Och precis som i de flesta klassiska fightingspel är bossarna riktiga rövhål som verkar bryta mot spelets alla grundläggande regler.

Utöver berättelseläget finns de förväntade spellägena på plats: spela mot andra lokalt eller online, klättra på rankinglistan i rankade matcher, samt ett välfyllt träningsläge där du kan öva fritt mot en docka eller ta dig an karaktärsspecifika utmaningar. Sedan finns två unika lägen i form av All-Star Arena och Arcadia Rumble. Det förstnämnda är ett roguelike-inspirerat överlevnadsläge där man i lag möter allt svårare fiender, bossar och når kontrollstationer utan tidspress. Man låser även upp specifika karaktärsfärger genom att klara av över 100 ronder. Arcadia Rumble är vad jag skulle kalla spelets partyläge, där upp till åtta spelare möts i ett intensivt beat 'em up-format. Du styr din egen lobbyavatar över tre ronder och samlar poäng genom utslagningar, matchvinster eller genom att plocka stjärnor på kartan. Du kan även stärka dina egenskaper med något som heter Fighter Souls. Den sista spelaren som står kvar vinner!

Det finns absolut saker att göra i Marvel Tōkon för den som föredrar solospel, men förvänta dig inte en lika omfattande och interaktiv kampanj som Street Fighter 6 har i sitt World Tour-läge.

Värt att påpeka är dock att PC-versionen för närvarande dras med tydliga prestandaproblem. Spelet känner av bristande optimering och använder sig dessutom av Theia DRM, ett betydligt tyngre skydd än Denuvo, vilket orsakar hög CPU-belastning och en skakig bildfrekvens. Detta skydd innebär tyvärr också att vi troligtvis aldrig kommer att få se några moddar till spelet, då det inte går att ändra i spelfilerna. Förhoppningsvis är Arc System Works och Playstation snabba med att rulla ut uppdateringar som snyggar till prestandan på PC.

Marvel Tōkon: Fighting Souls är ett spektakel som lyckas återuppliva själen från de gamla klassiska Marvel vs.-spelen, fast på sitt helt egna sätt. Det känns fantastiskt att spela och lyckas vara både lättillgänglig för stunden och enormt djup för den som vill nå toppen. För den som älskar fightingspel, i synnerhet tag-team-varianter, är det här ett absolut måste, men det fungerar i allra högsta grad också som en perfekt ingångsport för nybörjare som vill upptäcka genren.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

På vanligt Spelsnackmanér har vi inte lyckats hålla programmet till SVT:s standard på en snärtig timme, men börjar man närma sig gubbe och gumma kanske två timmar På spåret inte är en sådan dum idé ändå?

Och med det säger vi: "Vart är vi på väg?"

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Meteorites and Rabbits (Ultimate Version) av Marshall Art, Cory Johnson, ErichWK och Jer Roque från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

”Fiskar som är ganska platta kan man ha som badrumsmatta”

POKÉMON POKOPIA: Bubbly Basin SWITCH 2 Recensent: Alexander Rehnman

När jag recenserade Pokémon Pokopia i våras beskrev jag det som ”årets stora överraskning för egen del och ett av de absolut bästa spelen till Switch 2 så långt”.

Jag hade inte riktigt väntat mig att jag skulle fastna så hårt för den här blandningen av Minecraft, Pokémon och Animal Crossing. Den supermysiga stämningen, enorma charmen och spelvärlden full av såväl upptäckter som hemligheter gjorde dock att jag inte kunde slita mig.

Efter att jag hade skrivit recensionen spelade jag lite till, men valde sedan att prioritera andra spel och lade Pokémon Pokopia bakom mig så länge.

Några månader senare har Bubbly Basin, den första av tre utlovade expansioner, släppts.

Det dröjer inte länge innan jag är helt fast igen.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om Bubbly Basin som inte redan sagts om Pokémon Pokopia i stort. Och det är väl inte så konstigt, med tanke på att det är en expansion som utökar spelet.

Bubbly Basin är ett nytt område i form av en stad som ligger dränkt under havsytan. Efter att Manaphy har lärt dig att dyka träffar du på en Popplio som vill ha hjälp att återställa sitt hem, efter att ha sett vad du gjorde med Bleak Beach. Tillsammans ger ni er ner under ytan för att börja bygga upp Bubbly Basin igen.

Spelupplägget är ganska precis samma som i de tidigare områdena – snygga till det förfallna området, skapa trevliga hem åt nya pokémon, och gör det till en trevlig plats att leva på. Det är precis lika kul och beroendeframkallande som i grundspelet, och så klart finns det många charmiga nya pokémon att träffa, med fullt fokus på undervattenspokémon. Min favorit är Stunfisk, som är platt som en pannkaka och gör sin platthet till sitt främsta personlighetsdrag – han vill exempelvis att man hittar en matta åt honom, då han känner samhörighet med mattan till följd av dess platthet.

Jag kommer förstås att tänka på rimmet ”fiskar som är ganska platta kan man ha som badrumsmatta” som stod i en skolbok jag hade när jag gick i lågstadiet och som har hängt med mig sedan dess.

Trots att det mesta med Bubbly Basin är tämligen likt grundspelet finns det förstås en viktig skillnad – eftersom majoriteten av området ligger under vatten kan man simma överallt, vilket gör det mycket smidigare att ta sig runt när man kan simma rakt uppåt, nästan som att flyga. I inspirationskällan Minecraft är flygandet i det kreativa läget en av de bästa funktionerna, som gör det smidigt att ta sig runt i världen, särskilt när man har något större byggprojekt på gång och snabbt behöver ta sig från punkt A till punkt B. Det är mycket trevligt att ha något sådant även i Pokopia, även om det är begränsat till Bubbly Basin.

Dessutom gör undervattensmiljön att det, om man så vill, går att bygga hus som flyter fritt i vattnet istället för att behöva bygga dem på plan mark. Det här blir extra roligt med ett av de nya husen som tillkommer i form av en Sharpedo-formad ubåt, som är som gjord för att byggas flytande i vattnet och skrämma intet ont anande besökare som tror att de är på väg att bli uppätna av en jättehaj.

Bubbly Basin är ett rejält tilltaget område, som till en början bara verkar vara en liten undervattensstad, men precis som med områdena i grundspelet dröjer det inte länge innan man långsamt börjar upptäcka att det är mycket större än man först trott, och att det finns många hemligheter och överraskningar att upptäcka.

Den första expansionen till Pokémon Pokopia är helt enkelt mer av det goda och om man som jag gillade grundspelet tycker jag att Bubbly Basin är väl värd att skaffa. Även om det mesta är sig likt tillför undervattensmiljön ändå några nya roliga inslag. Vill man bara spela igenom områdets huvudspår har man några trevliga timmar framför sig, men vill man göra allt och verkligen restaurera och bygga upp Bubbly Basin igen väntar tiotals speltimmar.

Jag ser ivrigt fram emot de två andra utlovade expansionerna, som förhoppningsvis bjuder på ännu mer av det goda och kanske erbjuder någon extra överraskning eller två.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Jag blir ganska snabbt påmind om varför den här sortens spel slutade göras”

PARANOID WEBB Recensent: Alexander Rehnman

Det är nog få genrer som är så bortglömda som textäventyren och det är kanske inte så konstigt. I spelmediets barndom var det många datorer som inte kunde visa grafik eller spela ljud överhuvudtaget och var helt textbaserade. När grafik och ljud fanns att tillgå var det långt mycket mer bökigt och begränsat att arbeta med än vad det är idag.

Att utveckla textbaserade spel var helt enkelt en smart lösning för att göra något som var enkelt både att utveckla och spela med dåtidens förutsättningar. Det första textäventyret programmerades av amerikanen William Crowther år 1976 och hette… ja, vad hette det egentligen? Nu för tiden kallas det för Colossal Cave Adventure, men när man startade spelet stod det “WELCOME TO ADVENTURE!!”, så många kallade det för bara Adventure, och själva programfilen hette bara Advent, vilket andra kallade det.

Colossal Cave Adventure blev mycket populärt och lade grunden för en hel genre. Faktum är att i min pappas kretsar på 80-talet så kallade man dem för “Adventure-spel”, fast med svenskt uttal av ”adventure”. (Tänk ”Adventskalendern med Ture Sventon”). Många textäventyr var väldigt enkla historier där den enda spelmekaniken bestod av att gå mellan olika rum och använda olika föremål, men en del var mer ambitiösa, som The Hobbit och Sherlock, som satsade på att ordentligt simulera världen och karaktärerna. Det blev dock oftast mer ambitiöst än bra, då både The Hobbit och Sherlock var ökänt buggiga. Textäventyrsgenren är även viktig för Sveriges spelhistoria – ett av de första svenskutvecklade datorspelen var faktiskt textäventyret Stugan, som släpptes 1978 och utvecklades av tre unga killar vars pappor hade tillgång till en stordator i Stockholm.

48 år efter Stugan och 50 år efter genrens födelse gör ett nytt svenskt textäventyr debut – Paranoid, skapat av Patrik Airosto-Gelin.

I spelet får vi följa Michael, en man som plågas av mardrömmar och en hemsk händelse i sitt förflutna, men försöker att lägga det bakom sig för att satsa på en framtid med sin flickvän Anna. En dag vaknar Michael upp i ett mystiskt hus och känner på sig att något obehagligt är på gång. Och bestämmer sig för att ta reda på vad som försiggår.

Mycket mer än så kan jag inte säga om spelets handling, eftersom det skulle avslöja för mycket. Paranoid är nämligen ett mycket kort spel, som tar mindre än en halvtimme att klara av. Tyvärr blir handlingen ganska förutsägbar och jag upplever den inte som riktigt så läskig och obehaglig som författaren nog tänkt, och när slutet kommer känner jag mest ”jaha, var det allt?”. Även om berättelsens twist är ganska förutsägbar får jag ändå ge lite beröm för att vissa detaljer i utförandet faktiskt är lite oväntade, på ett bra sätt.

Intrycket jag får är att Paranoids berättelse i sin nuvarande form känns mer som ett första utkast på en spännande psykologisk skräckhistoria, snarare än en färdig slutprodukt. Man hade utan problem kunnat göra spelet lite längre med lite fler platser att utforska och pussel att lista ut och bygga upp mysteriet och twisten lite mer på ett mer kryptiskt vis, men även kanske se över spelflödet lite mer. Under min andra genomspelning upptäckte jag en frivillig interaktion som jag helt missade under min första, men som bygger upp slutet och spänningen lite mer. Man hade kanske kunnat göra den obligatorisk på något vis, till exempel.

Även om handlingen är rätt förutsägbar tycker jag ändå att grundkonceptet funkar, men att man skulle behöva jobba lite mer med utförandet för att få till det riktigt bra. Den här känslan är något som präglar spelet som helhet.

Jag blir ganska snabbt påmind om varför den här sortens spel slutade göras. Det är inte bara för att grafik, ljud och alternativa styrmetoder gjorde entré, utan också för att spelupplägget ibland kan bli lite frustrerande.

Paranoid kör på ett klassiskt textäventyrsupplägg – inget ljud, ingen grafik, bara svart text på vit bakgrund och en ruta där du skriver kommandon, exempelvis ”Open door” eller ”Go east”. Det här är det ju inget fel på i sig – alla som har läst en riktigt bra bok vet att svart text på vit bakgrund utan grafik eller ljud räcker långt för att skapa oförglömliga upplevelser och tanken med att skriva kommandon för att utföra handlingar är ju inte så dum.

Problemet är bara att det rätt ofta känns som att man får brottas onödigt mycket med kommandotolken och göra saker i fler steg än man hade önskat. Exempelvis irriterar det mig en del när man har hittat en nyckel och skriver ”Open door” bara för att få ”It’s locked” till svar. Man kan ju tycka att spelets kommandotolk borde vara smart nog att inse att om man vill öppna en låst dörr och har en nyckel i fickan så vill man förstås använda nyckeln för att göra det. Det fungerar förstås att skriva ”Unlock door”, men man blir ju lite irriterad ändå. Ett annat exempel är när jag tidigt i spelet hittar kläder i en byrålåda och får “I can’t see that” till svar när jag skriver ”Put on clothes”. När jag istället skriver ”Put on jacket” får jag ”You would need to get it before you can put it on” till svar och behöver istället skriva ”Take jacket” och sen “Put on jacket”, trots att det kändes som att spelet uppenbarligen förstod vad jag ville göra och bara borde ha låtit mig göra det.

Det här har förstås varit en del av textäventyrsgenren sedan starten och att det var så här på 80-talet är förstås förståeligt – datorerna och deras program var ju mycket mer begränsade på den tiden och det är inte helt enkelt för datorer att förstå mänskligt språk, så då fick man ha överseende med att kommandotolkarna var rätt begränsade och inte kunde förstå en större kontext. Sedan dess har tekniken utvecklats och vi har bättre möjligheter för datorer att förstå oss människor. Faktum är att jag funderar på om det här kanske skulle vara ett bra område för AI-teknik i spel. Vi behöver kanske inte AI för att skapa själlös och tråkig spelgrafik, ersätta programmerare eller fylla spel med meningslöst skrot – däremot skulle någon form av AI som tolkar spelarkommandon i ett textäventyr och kan förstå och resonera i flera steg faktiskt kunna fungera för att erbjuda en bättre upplevelse. Det medför förstås andra problem som måste lösas, så att man vet att det funkar och att AI:n inte tar sig för stora friheter – man vill ju inte att en spelare bara ska kunna skriva ”Lös pusslet”.

En annan irriterande grej är att det går att köra fast i spelet utan möjlighet att ta sig vidare. Vid ett tillfälle hamnar man i ett beckmörkt rum som kräver att man har med sig en ljuskälla för att komma vidare. Har man följt den mest logiska och rimliga vägen genom spelet har man med största sannolikhet ljuskällan med sig, men det går att missa den eller medvetet ignorera den. Gör man det så är det beckmörka rummet programmerat så att det inte går att lämna alls om man inte har ljuskällan med sig – det går inte ens att backa genom dörren man gick in genom. Har man ingen ljuskälla är det alltså bara att börja om från början.

Sådant är också något som tenderade att hända i gamla textäventyr, men tja, vi har kommit längre i speldesign sedan dess. Visst, det är ett väldigt kort spel och det beckmörka rummet är tidigt i spelet, så det är bara några minuter som går förlorade när man startar om från början, men det är irriterande ändå.

När man dessutom lägger till det faktum att texten i spelet hade mått bra av en extra vända korrekturläsning, eftersom det finns många språk- och grammatikfel av olika slag, förstärks känslan av att det här känns mer som ett första utkast än en färdig produkt. Det känns verkligen mer som ett hobbyprojekt man släpper gratis, eller som något man släpper som en försmak på vad som komma skall, än en kommersiell produkt man tar en femtiolapp för.

Paranoid har helt klart potential. Det finns absolut plats för renodlade textäventyr även 2026, men då behöver de ta tillvara på de förbättringar inom teknik och speldesign som skett sedan 80-talet, och undvika att falla i de fällor de gamla klassikerna föll i. Det går att göra något spännande med handlingen, men som det är nu blir det lite för abrupt och förutsägbart och skulle kunna läggas upp bättre för att göra det mer engagerande.

Tyvärr har jag svårt att rekommendera Paranoid i sin nuvarande form, med tanke på att det mest känns som en tidig prototyp av ett mycket bättre spel. Men jag hoppas verkligen att det här mycket bättre spelet blir av någon gång, för det finns definitivt en grund att bygga på här.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Ja då var vi inne i augusti då och mindre än ett halvår kvarstår av 2026. Inte klokt vad tiden flyger och jag kan svära på att den gör det ännu snabbare efter att ha återupptagit denna artikelserie. Men jag känner fortfarande en stor glädje i att ha det här att pyssla med, särskilt nu när jag äntligen har gått och blivit med Switch 2 <fanfarer och jubel>

En helt okej månad där majoriteten av alla intressanta releaser helt enkelt är Switch 2-utgåvor, konsolutgivningar eller nyproduktioner av någonting gammalt. Och månaden börjar med just en sådan duo i form av konsolreleasen av farm- och äventyrsspelet Kynseed, samt en Switch 2-utgåva av Final Fantasy XIV. Men denna första vecka ser vi också avkopplande, småflummig hiking i Big Walk.

Kort därpå blir det möjligt att spela den ”kompletta utgåvan” av soulsliken Lies of P och ungefär en vecka senare släpps först och främst remaster-versionen av TES IV: Oblivion, därefter en utökning av rogueliken med fokus på närstrid: BlazBlue: Entropy Effect X. Samma dag kommer också det PS2-doftande Duskfade som har en del Kingdom Hearts i sig.

Tredje veckan har bara en enda release men den är också en mycket efterlängtad och stor sådan: det myspysiga Starsand Island lämnar Early Access på PC och släpps då även på samtliga moderna konsoler.

Den sista veckan av augusti släpper loss en Hades-liknande roguelike vid namn Grim Trials och den sista veckan bjuder på spektakulära skott och passningar i Captain Tsubasa 2: World Fighters, mörk öppen fantasy i Elden Ring: Tarnished Edition och slutligen Metal Gear Solid: Master Collection Vol. 2 (dvs MGS4 och Peace Walker) , med möjlighet att även köpa de två spelen lösa på eShop.

Ha en fortsatt härlig sommar, kom ihåg att dricka mycket vatten och tänk på att Switchen är som en människa med svarta kläder: blir snabbt varm i direkt solsken. Välkomna till Spel till Switch 1&2: Augusti!

Har jag råkat missa någonting som på riktigt är stort och viktigt? Kommentera så uppdateras artikeln.

Innehållsförteckning

-Big Walk [S2] [eShop] -BlazBlue: Entropy Effect X – NS2 Edition [eShop], [Upgrade Pack] -Captain Tsubasa 2: World Fighters [S1] -Duskfade [S2] [eShop] -Elden Ring: Tarnished Edition [Game-Key] -Final Fantasy XIV [S2] [eShop] -Grim Trials [eShop] -Kynseed [S1] [eShop] -Lies of P: Complete Edition [Game-Key] -Metal Gear Solid: Master Collection Vol. 2 [Game-Key] -Starsand Island [S2] [eShop] -The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered [S2]

Big Walk [S2] [eShop] Walking simulator, 4:e

Genierna bakom Untitled Goose Game är tillbaka igen och den här gången har man gjort ett slags knasigt men också avslappnat hajkingspel, för upp till 12 spelare. Ni befinner er i en stor, öppen semi-realistisk värld med soluppgångar och solnedgångar, inuti extremt icke-realistiskt porträtterade avatarer.

Ta fram kartan, planera en rutt, peka och prata hejvilt med varandra. Eller skrik, använd en megafon eller en walkie-talkie om ni nu befinner er längre bort från varandra. Eller så bara vandrar ni planlöst runt utan något som helst mål eller kunskap om riktning.

BlazBlue: Entropy Effect X – NS2 Edition [eShop], [Upgrade Pack] Action/Roguelike, 13:e

Lite nischat detta kanske, med tanke på hur få personer som har sett trailern (och gillat den). Men originalet har ju ändå nästan 5000 väldigt positiva betyg på Steam sedan 2024, så kanske spelet förtjänar att fler kan få upp ögonen för det?

”X marks the spot” brukar man ju säga, men i det här fallet handlar det alltså om en utökad version och nu än mer så eftersom detta är en NS2-utgåva, med stöd för 60fps och 1440p. Gameplay-mässigt är detta en plattforms-roguelike med väldigt intensiva och flashiga närstridsattacker, och jag tror att trailern ger en rätt så tydlig bild av hur spelet spelas.

Captain Tsubasa 2: World Fighters [S1] Sport/Action, 28:e

Det största Captain Tsubasa i spelseriens historia, som jag utläser det. 22 nationella lag, fler än 110 spelbara karaktärer och fler än 150 animerade scener som illustrerar när det händer något extraordinärt på planen. Här finns också såväl lag som karaktärer som aldrig tidigare har debuterat i någon manga eller tidigare spel.

Nytt, förbättrat gameplay utlovas också då man har sett över hur det tidigare har fungerat med passningar, skott , tacklingar och att dribbla med bollen. För dem av er som har spelat föregångaren kan ni fortsätta att ta Tsubasa vidare här i en spännande berättelse som baseras på ”World Youth”-storyn.

Och för er som inte har en aning om vad spelserien innebär så handlar det mer eller mindre om karaktärer med särskilda superförmågor som spelar fotboll. Typ som Inazuma Eleven eller Mario Strikers.

Duskfade [S2] [eShop] Action/Äventyr, 13:e

Duskfade ser ut som ett PS2-spel, närmare bestämt Kingdom Hearts. En ung pojke med ett väldigt speciellt svärd, väldigt snarlikt en klockvisare, måste rädda sin syster från ett mystiskt klocktorn som har lagt hela staden i ett evigt mörker. Till sin hjälp har han även en mekanisk gök.

Hoppa och svinga dig fram med änterhake, slå och skutta dig genom fiender. Utvecklarna lovar ett magiskt tredjepersonsäventyr av den gamla skolan.

Elden Ring: Tarnished Edition [Game-Key] RPG/Soulslike, 28:e

Detta är Elden Ring inklusive expansionen Shadow of the Erdtree, plus två nya klasser, tre unika modeller av hästen Torrent, samt fyra nya set med rustningar.Det här extra lilla lullullet kommer även att finnas tillgängligt på andra plattformar som en ”Tarnished Pack” DLC.

Jag betvivlar ju starkt att ingen gamer idag vet vad Elden Ring är för ett spel, men låt mig bara kort få beskriva det som ett action-RPG i en öppen ”mörk fantasy”-värld som har skapats i ett samarbete mellan spelregissören Hidetaka Miyazaki och fantasyförfattaren George R. R. Martin. Själva namnet syftar på den ring som förstördes och därefter lämnade världen i ruiner, fylld av monster och mäktiga halvgudar.

En soulslike som är väldigt öppen där du själv kan bestämma vilket område du vill försöka utforska härnäst och vilka utmaningar du tar dig an. Sedan kanske inte allting är så lämpligt för den nivå som du befinner dig på just där och då, men i så fall kan du välja mellan att stånga huvudet i väggen eller helt enkelt gå någon annanstans i den jättestora världen.

Final Fantasy XIV [S2] [eShop] MMORPG, 4:e

Detta är helt enkelt en Switch 2-utgåva av MMORPG:et, som inte kräver att man även betalar för Switch Online för att kunna spela. Det räcker med att betala den prenumerationsavgift som spelet har och för er som redan spelar detta på en annan plattform, ges 50% rabatt om man nu även vill börja spela på just en Switch 2. Du behöver alltså två aktiva prenumerationer om du vill spela cross-platform. Detta har att göra med just Nintendos egna online-medlemskap, som ju som sagt inte är ett krav för FFXIV - men då behövde Square Enix ta fram denna lösning istället.

Som jag fattar det kommer spelet dock att vara helt gratis under augusti månad, inte bara för att helt nya spelare ska kunna provspela FFXIV gratis utan också för att man vill hårdtesta stabilitet och prestanda under denna period.

Värt att tänka på här är att spelet upptar 117 GB, så det gäller att ha utrymme för det.

Grim Trials [eShop] Action/Roguelike, 20:e

Eftersom detta ser ut som typ Hades och den typen av snabb och intensive roguelike-action, tänkte jag låta den indonesiska utvecklaren få en ärlig chans här i min spotlight. Ni är ju trots allt många som gillar den här genren och spelmekaniken, så om man nu ändå suktar efter någonting mer efter Hades 2 kanske detta kan vara någonting?

Skapa och skräddarsy dina vapen, växla mellan att slåss med en lie och skjuta med ett armborst, investera insamlade själar i färdigheter som passar din spelstil och hur du skräddarsyr dina två vapen. Inte helt olikt just ovan två nämnda spel finns det även NPCs att prata med som ger dig såväl uppdrag som extra insikt i hur världen ser ut och fungerar.

Lev, slåss, dö och lev igen.

Kynseed [S1] [eShop] Simulator/Äventyr, 4:e

Ett äkta, pixelerat feelgood-spel som började sin bana som en Kickstarter 2017 och släpptes i Early Access på Steam året därpå, skapat av gamla medlemmar från Lionhead Studios (Fable och Black & White-spelen). I slutet av 2022 släpptes version 1.0 och nu är man redo att ta spelet vidare till konsoler.

Kynseed är ett RPG av ungefär samma skola som Stardew Valley, där man har en farm att sköta, människor att lära känna och monster att slåss mot. Det finns såklart även crafting, resursinsamlade, mysterier och pussel att lösa, romantiska ögonblick och en möjlighet att driva butiker.

Lies of P: Complete Edition [Game-Key] Äventyr/Action, 6:e

En mörk och narrative soulslike som här på Switch 2 även inkluderar expansionen Overture. Storyn är löst baserad på den gamla klassikern Pinocchio och därav P:et i namnet. Staden Krat frodades och utvecklades kraftigt efter att Giuseppe Geppetto börjat designa dockor som han automatiserade, bundna till ett avtal om att aldrig skada människor. Men så slog en märklig sjukdom till som dödade många av dockorna och majoriteten av de överlevande blev alldeles skogstokiga - och började attackera människor.

Dockan P har alltid varit som en son för Geppetto och till skillnad från alla de andra dockorna, ser han exakt ut som en människa. Han tycks dessutom vara helt immun mot såväl sjukdomen som den konstiga psykosen, så nu är det upp till honom att försöka stoppa mänskligheten från att gå under.

Attackera och blockera med precision, uppgradera dina vapen, utforska olika vägar att gå och ta dig an sidouppdrag som berättar ännu mer om den nu så trasiga och farliga världen.

Metal Gear Solid: Master Collection Vol. 2 [Game-Key] Action/Smyga, 27:e

Denna (andra) spelsamling innehåller helt enkelt HD-utgåvor av två spel i serien: Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots och Metal Gear Solid: Peace Walker. Båda går även att köpa lösa på eShop om man hellre bara vill spela ett av dem, eller bojkotta Game-Key för att man är sån.

Starsand Island [S2] [eShop] Livssimulator, 18:e

Ett Kickstartat “cozy life simulation”-spel där man gör lite vad man vill, alltså inte helt olikt Animal Crossing - men med människor istället för djur och miljöer som är inspirerade av Kinas. Du kan tämja djur, ta en fisketur, konstruera ett hus, utforska den förtrollande skogen, skapa relationer med NPCs, bygga en vattenrutschbana med mycket mera. Som ni hör ska möjligheterna vara näst intill oändliga och allt detta går att uppleva tillsammans i co-op (upp till 4 spelare).

Starsand Island släpptes i Early Access på Steam för ungefär ett halvår sedan och har fått ett mycket varmt mottagande där. Nu anser man sig vara redo för en release, efter att ha lyssnat mycket på feedback och gjort små ändringar, och då släpps spelet även till konsoler – däribland Switch 2.

Switch 1-versionen fortsätter dock att lysa med sin frånvaro men senast vi hörde något (tidigt detta år) behövde man mer tid för att försöka optimera upplevelsen ytterligare. Jag personligen tror att det blir exklusivt för Switch 2 i slutändan, just pga hårdvarubegränsningarna.

The Elder Scrolls IV: Oblivion Remastered [S2] RPG, 11:e

Denna remaster-utgåva släpptes ju förra året till samtliga aktuella plattformar vid tidpunkten (april). Förutom att såklart piffa till grafiken rejält jämfört med originalet från 2006 har man även fixat med lite AI-beteende, designat om användargränssnittet, spelat in ljudeffekter på nytt så att det ska låta lite renare, och även gjort om vissa upplästa repliker.

De två expansionerna Knights of the Nine och Shivering Isles har också gjorts om och är nu inkluderade.

Previously on Spel till Switch 1&2

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli

Det här spelade vi: Juli 2026

ISABELL RYDÉN

Paralives: Para- para- paralives.

Unpacking: Fint återbesök, men lätt utmanande för ens OCD.

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Denshattack!: En stor, och fartfylld, överraskning i sommarspelandet! Har sett det fladdra förbi i periferin och hade inga planer på att plocka upp det, men sedan såg jag Jimmy spela det och tänkte ”det där ser ut som kul jag vill ha”. Och kul, det är det. Att hantera ett tåg som en skateboard, som far runt i ett dystopiskt Japan, är precis lika flippat som det låter. Det känns inte fullt lika sammanhängande, komplett och tillfredsställande spelmekaniskt som Olli Olli World, men det kittlar absolut samma nerv.

Beyond Words: Jag skulle bäst beskriva det som en blandning mellan att spela Alfapet med sig själv och Balatro med ord istället för spelkort. Inte fullt lika tillfredsställande eller beroendeframkallande som det sistnämnda, men likväl ett mysigt spel att utmana hjärnan i.

Momento: Tveklöst en hög mysfaktor, men utan att någon skugga skall vila över spelutvecklarna känns det för mig som ett spel som vill vara Unpacking men inte är det.

Slay the Spire: Vad nästa avsnitt av Skämshögen kommer handla om!

Super Mario Bros.: Spelade egentligen en av spelvärldens mest klassiska retrotrilogier med min man under midsommarhelgen, men glömde helt enkelt att skriva om dem förra månaden. Första spelet är riktigt oförlåtande och tajmingkänsligt ibland, men med tanke på hur många timmar jag tillbringat med portningen till Game Boy som barn satt fascinerande mycket i muskelminnet. Ett otroligt spel, i sin enkelhet.

Super Mario Bros. 2: Uppföljaren, baserat på Yume Kōjō: Doki Doki Panic, har jag bara klarat en gång och är inte min kopp te dessvärre. Ser hur många frön såddes inför trean, men det känns på tok för sladdrigt och det märks att det i grunden inte är Mario. Snärtigheten saknas och att inte kunna hoppa på något som blir skadat, eller utdelar skada, förvirrar.

Super Mario Bros. 3: Ett av tidernas bästa spel som väcker enormt många fina barndomsminnen. Blåsa i kassetten, klonka konsolen och skicka en handkontroll mellan tre par händer. Därav är det spelet i denna trilogi som jag kan absolut bäst – både när det gäller det motoriska och att memorera. Det kändes också skönt att kunna guida min man, som aldrig klarat något av de här tre tidigare, i åtminstone två av titlarna så att han kunde plocka dem ur sin skämshög.

NIKLAS KARLSSON

Balatro: Känns som det var längesedan jag fick till en riktigt trasig runda, men jag spelar på

Hell is Us: Har bara skrapat på ytan i detta mystiska actionspel, jag gillar det så långt

Halo: Campaign Evolved: Ja, det ser ju bra ut, men jag är inte något ultrafan av Halo, men ska försöka ta mig igenom det hela. Det tog ju slut i förtid när jag försökte mig på Anniversary Edition.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Denshattack!: Sommarens riktiga pangspel med trixande tåg.

Halo: Campaign Evolved: Första Halo är fortfarande riktigt bra, men jag hade önskat på en mer vågad remake än Combat Evolved igen.

Forza Horizon 6: Det har verkligen den bästa kartan sedan Forza Horizon 3.

Splatoon Raiders: Recensionen kommer snart men jag kan säga att det är väldigt roligt.

Super Mario Bros: Har aldrig klarat ut det tidigare men det är alltid kul att spela äldre spel som fortfarande håller. Det första Super Mario är verkligen en tidlös klassiker.

Super Mario Bros. 2: Experimentellt men ett stort steg ner från det första spelet.

Super Mario Bros. 3: Fantastiskt spel verkligen. Även här är det första gången jag har klarat det.

The Witcher 3: The Wild Hunt: Peppar inför den nya expansionen nästa år. Detta kan vara årets snabbaste 80 timmar jag har lagt på ett spel.

ALEXANDER REHNMAN

Crimson Desert: Här slutar Rehnmans resa genom Crimson Desert, ett spel som svepas av ambition och jank utan motstyck (sic!)

The Artisan of Glimmith: Briljant pusselspel, men oj vad klurigt det kan bli och vad dålig jag är på att rotera geometriska former i huvudet.

Saros: Det är fortsatt briljant, och jag tror inte att jag har mycket kvar nu. En utmaning, men inte lika frustrerande som Returnal.

Forza Horizon 6: Jag är klar med huvudspåret, men jag har fortfarande en hel del sidogrejer jag vill köra. Mest eftersom jag vill se min och mina kollegors översättning, förstås.

Apollo Justice: Ace Attorney: Till sist har jag slutfört min omspelning, och det var ju inte alls dumt. Klart bättre än jag mindes det, även om de två mellanfallen inte är bland seriens bästa.

Hollow Knight: Fy sjutton för Deepnest och spindlarna som springer över skärmen. Brrrr!

Cairn: Trevligt men lite frustrerande klättringsspel. Jag kommer nog in i det mer med tiden.

Ys X: Nordics: Ja, till sist blev jag klar även med detta. Trevligt actionrollspel! Även om jag föredrar åttan och nian var det här inte heller dumt, och slutbossfighten var riktigt trevlig.

Splatoon Raiders: Jag har bara spelat lite grann, men det är lovande! Blandar det roligaste med Splatoon med det roligaste med “looter-shooters” på ett bra sätt.

Lego Batman: Legacy of the Dark Knight: Ett trevligt “Arkham-lite” och ett enda stort kärleksbrev till Batman och hans värld. Det är kul att se alla roliga referenser till ikoniska Batman-ögonblick och -skildringar, för att inte tala om att se vilken respekt för förlagan som ligger bakom.

Vi hoppas ni tycker att detta har varit lika roligt att lyssna på som för oss att göra, trots Douglas lista. Vi förstår.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Cinnamon Rolls av Xaleph, Pixels and Paradiddles, Roland N. Laracuente Martínez, ZackParrish och JSABlixer från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

“Splatfest!”

SPLATOON RAIDERS SWITCH 2 Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Splatoon är en sådan typisk Nintendo-idé. När den stora spelgiganten bestämde sig för att göra ett skjutspel (sådär hundra år efter alla andra) handlade det inte om att klättra upp på topplistan för flest mord – istället skulle man täcka hela världen i färg och göra det lite bättre än motståndarlaget.

Och det är ju ändå lite roligare än ett till spel som är fyra nyanser av brunt.

Splatoon Raiders fortsätter samma trend som tidigare Splatoon-spel men istället för att kämpa mot andra spelare i ”döds”-matcher så spelar man det nu enbart själv eller samarbetar med andra spelare. Splatoon Raiders är Nintendos version av en looter-shooter där man ger sig ut på uppdrag för att samla nya vapen och material för att helt enkelt bli en så stark ‘squid kid’ som möjligt i jakt på ännu mera skatter.

Splatoon Raiders är rent spelmekaniskt väldigt likt föregående spel, där man skjuter färg ur sitt vapen och sedan simmar i färgen för att röra sig snabbare och fylla på sin tank med ammunition så att man kan skjuta ännu mer färg. Man möter en rad olika fiskmonster som känns igen från tidigare spels Salmon Run-läge (och det finns en imponerande samling av olika monster) som alla måste bemötas på olika sätt eftersom de också fyller arenan med sin egen färg som gör att man själv tar både skada och rör sig långsammare. Nintendo är duktiga på att introducera nya element i sina spel som oftast håller dem intressanta genom hela resan och så även här.

Dock är inte allt frid och fröjd såklart. I Splatoon Raiders finns ett antal olika typer av uppdrag man får spela i jakten på bättre utrustning. Det kan vara allt från klassiska hordelägen där man måste rensa ut fiender inom ett visst tidsspann, tömma en bana på resurser så att man kan uppgradera sin bas och sina vapen, bonusuppdrag som får en att testa på olika typer av mackapärer man kan utrusta sig med och såklart bossrundor som gör att man klarar en del av övärlden.

Uppdragen i sin tur ger både valuta och ny utrustning man tar med sig till basen där man kan ändra sin arsenal, samt förbättra och låsa upp helt nya tillägg till basen. Det är här jag tycker att Nintendo har lyckats allra bäst med att vidareutveckla konceptet från Splatoon. Jag har aldrig gillat hur perksystemet har fungerat tidigare med slumpmässiga förbättringar som är kopplade till de kläder man kan köpa. I Splatoon Raiders är det inte dina kläder som gör dig starkare utan du går upp i nivåer och lägger erfarenhetspoäng på att förbättra din hälsa, vapen- och mackapärskada. Dina mackapärer har dessutom egna poäng där man kan lägga till förbättringar som att de har större stänkzoner, kan användas oftare och så vidare. Det gör att man kan sitta och pilla med sin utrustning och verkligen forma den efter sin egen spelstil under spelets gång. Något som är nytt i Splatoon Raiders är att man får välja mellan tre olika bläcktankstyper som alla har olika mackapärer knutna till sig och dessa spelas på väldigt olika sätt. Även dessa kan uppgraderas och tjänar in erfarenhetspoäng ju mer man använder dem. Jag hade gärna sett denna typ av system i ett kommande Splatoon 4, för jag tycker det fungerar riktigt bra.

En av de saker jag gillar bäst med Splatoon Raiders är att det inte känns som att det är lika mycket tidsslösande som i andra spel av den här typen. Rundorna är snabba och pågår aldrig för länge, det går relativt fort att samla resurser och kunna förstärka sig själv. Det är även få gånger jag har känt att jag måste återgå till tidigare uppdrag för att jag är på en för låg nivå. På sätt och vis känns Splatoon Raiders som ett bärbart Nintendo-spel som är gjort för att plocka upp när man enbart har en liten stund över. Det är då som jag dessutom tycker att Splatoon Raiders är som bäst. Under veckan är det flera kvällar där jag har startat spelet för att köra enstaka uppdrag och avrunda kvällen, antingen ensam eller tillsammans med andra spelare.Både genom att söka efter hjälp på uppdrag som kanske är någon högre nivå än mig själv eller att hjälpa andra bläckfiskungar med deras uppdrag som de har problem med.

Spelet är dessutom väldigt underhållande i multiplayer. Speciellt i de hordeliknande uppdragen. Det slutar aldrig vara roligt att se tre stycken spelare som har uppgraderat sig en hel del slänga all sin arsenal mot de inte ont anande fienderna och bli översköljda av färg. Det kastas bomber, det regnar färggenererande fiskar, spelare flyger fram och tillbaka över skärmen och det blir som en tävling mot klockan om hur snabbt man kan klara uppdraget. Dock hade jag gärna sett att man utvecklade fienderna en hel del. Det finns en väldigt stor variation av monster att möta men de styrs av en oerhört tråkig AI. Fienderna gör inte intressanta saker utan de är som en stor klump av dökött som enbart går dit spelaren är och oftast på rad. Det finns ingen taktik för fienderna i hur de anpassar sig efter hur man spelar utan det är rakt på som gäller. Det gör att striderna inte blir lika intressanta och dynamiska som de skulle kunna vara. Visst, attackerna skiljer sig mellan de olika fiendetyperna men deras beteende är otroligt lika varandra – köra på som en bulldozer mot spelarna likt hjärndöda zombies.

Även om jag hade önskat mer av fienderna kommer jag inte ifrån att Splatoon Raiders är otroligt underhållande. Det är enkelt att starta och spela några matcher och göra lite framsteg och slipa till sin karaktär genom att göra små justeringar i sin utrustning för att optimera sina olika mackapärer mot varandra eller uppgradera sitt favoritvapen och sedan snabbt hoppa in och spela med andra spelare. Har man dessutom velat ha ett Splatoon som inte fokuserar på tävla mot andra spelare utan snarare samarbeta med dem är det oerhört svårt att inte rekommendera Splatoon Raiders.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Amanda har å andra sidan trixat med futuristiska tåg i Denshattack! – sommarens stora poängjagarsnackis.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: The End of Fire av PerksJFP från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

GOTY (hittills) 2026

PETTER ARBMAN Mina the Hollower

Om "skenbart simpelt" fanns som kategoritagg på Steam hade det nog varit min mest bevakade.

Det är verkligen en speciell sorts njutning för mig att påbörja ett nytt spel som på ytan framstår som ganska enkelt och rättframt – what you see is what you get – för att sedan uppleva hur ögonen vidgas medan jag sjunker allt djupare ner i spelsystemet.

Mina the Hollower är precis så.

Från ruta ett ser det ut som det mest ambitiösa Game Boy Color-spelet någonsin, med urläckra animerade illustrationer i en lustfylld färgpalett – ett av Yacht Club Games signum som vi känner igen från Shovel Knight. Det råder inga tvivel om att utvecklarna har spänt bågen här. Men de första fem minuterna får en ändå att le och mysa åt det enkla anslaget: styrkorset och BYXA-knapparna är det enda jag behöver tänka på. Jag tror i min naiva lilla hjärna att det är en lättsam Zelda-like jag har gett mig in på. Till ungefär minut sex när fiende nummer ett bjuder på tuggmotstånd motsvarande en ölkorv. Huh. Jag måste nog använda burrow-mekaniken något mer taktiskt än när jag initialt bara lattjade lite med den.

Sen kommer sidovapen. Sen kommer trinkets. Sen kommer byten mellan olika huvudvapen beroende på motstånd och behov. Jag upptäcker hur världsbygget är långt djupare än väntat – lite här och var finns tragikomiska, vackra och djupt sorgliga livsöden berättade via sylvasst skriven dialog. Även den, säg det med mig: skenbart simpel.

Framförallt är Mina the Hollower för mig djupt beroendeframkallande. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag känner ibland att jag "borde" prioritera andra spel. Sladda runt lite i Tokyo. Ta mig vidare i Bonds berättelse. Men Mina drar alltid in mig först.

Musen Mina må se liten ut för världen men hon gör storslagna saker.

2. Resident Evil Requiem
3. Esoteric Ebb
4. 007 First Light
5. Saros
6. Forza Horizon 6
7. Replaced
8. Mixtape
9. Pragmata
10. Super Meat Boy 3D

Det är en hel del helt enkelt och så pass mycket att vi behövde dela upp det på två delar.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: The Butcher of Blaviken av Gunderslam från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

GOTY (hittills) 2026

NIKLAS KARLSSON 007 First Light

2020 blev det känt att den danska spelstudion IO Interactive fått förtroendet med MGM, och i förlängningen Amazon Game Studios, att göra ett spel baserat på kanske världens mest kände agent – James Bond. Detta efter över två decennier med sitt idoga arbete med en enda spelserie: Hitman. Mina förväntningar steg mot skyn omedelbart. Det var rätt uppenbart att det var mot detta de hade strävat och de senaste tre spelen i Hitman-serien såg ut att vara en upptrappning i att förfina sina verktyg och sin portfolio för att ro hem licensen.

Det var länge oklart hur spelet skulle se ut och hur mycket av Hitmans DNA man skulle märka av. Det låg också som ett orosmoln över spekulationerna. Skulle licensägarna lägga alltför stränga band på utvecklarna?

Jag kan bestämt säga att mina förväntningar möttes med råge och alla orosmoln skingrade sig så fort jag fick hålla i kontrollen och uppleva spelet i min soffa. IOI har lyckats utomordentligt med att skapa en egen James Bond och de övriga rollfigurerna är skrivna på ett oväntat bra sätt och jag tycker framförallt att teknikutvecklaren Q hör till en av de absolut bästa. Storyn utvecklar sig på ett spännande och inte alltför förutsägbart sätt. Ibland kan spelet kännas lite för linjärt, särskilt med Hitman-linser på, men samtidigt skulle ett allt för öppet system lägga krokben för den narrativa aspekten. Musik, miljöer, design och grafik möter varandra på ett mycket bra sätt och när de klassiska Bond-tonerna hörs vid vissa tillfällen får jag nästan gåshud.

Tillsammans med Indiana Jones and The Great Circle ansluter sig nu 007 First Light till att stå som en skinande fyr i hur spel kan förvalta ett varumärke, göra egna tolkningar och bjuda på stor underhållning med god fingertoppskänsla över rätt saker. Det räcker tillräckligt långt för mig för att sätta det överst på listan över årets hittills bästa spel.

2. Mixtape
3. Pokémon Pokopia
4. TerraTech Legion
5. Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors

GOTY (hittills) 2026

LINNÉA FISCHHABER Mixtape

När ett nytt indiespel beskrivs som något utöver det vanliga och jag sedan läser att utvecklaren heter Beethoven & Dinosaur kan jag inte hålla mig borta. Jag blir såklart nyfiken och det dröjer inte många minuter innan spelet ligger på min hårddisk.

Mixtape är en berättelse om tre ungdomars sista dag tillsammans innan de beger sig ut i vuxenlivet. Jakten på alkohol till den stora avslutningsfesten och alla tankar som snurrar i en tonårings huvud. Hur ska det gå att lämna tryggheten, och de bästa vännerna som alltid funnits där, för att flytta till något helt nytt och outforskat? Men egentligen är det inte berättelsen som utmärker sig i Mixtape, utan allt annat.

Musiken är en blandning av kända och mindre kända hits från 80-talet utvalda av spelets protagonist. Stacey, alltid med hörlurarna på, väljer ut en låt för varje speciellt tillfälle i sitt liv. Soundtracket är så klockrent och sätter stämningen på ett sätt jag sällan varit med om. Jag svävar över staden på väg till en fest, antagligen hög på något (livet kanske?) till ”Atmosphere” av Joy Division. Eller så åker jag runt i en bil och diggar till ”More Than This” av Roxy Music samtidigt som jag spränger fyrverkerier genom att trycka på en knapp. Att bara få glida runt på en skateboard med en schysst låt i lurarna, göra en ollie, undvika att köra in i en bil, spränga en soptunna. Dröm. Allt är så genomtänkt och vackert samtidigt som det är lite sjukt. Eller egentligen helt trippat.

Karaktärerna är otroliga och jag hade gjort mycket för att vara så cool som Stacey. Cool utan ansträngning. Vänskapen mellan henne och hennes barndomsvän är väldigt fint men samtidigt blygsamt beskriven. Scenen när de håller hand i slutet och ska skiljas åt är smått magisk, med alla undertryckta känslor som bara osar under ytan. Det känns på riktigt. Designen är fantastisk och hur ljuset faller genom höstlöven är skildrat på ett otroligt sätt.

Hatten av till Beethoven & Dinosaur, jag kan inte vänta tills vi får se vad ni ska skapa härnäst.

2. Pokémon Pokopia
3. Directive 8020
4. 007 First Light
5. Yoshi and the Mysterious Book

”Årets snyggaste spel”

AVATAR: Frontiers of Pandora XBOX SERIES X|S (testat), XBOX ONE, PC, PS4, PS5 Recensent: Oscar Westerholm

Det har sedan det utannonserades 2017, varit svårt att undgå Avatar: Frontiers of Pandora som boende i Malmö. Ubisoft-studion Massive Entertainment, som gjorde sig ett namn globalt med de strålande multiplayerspelen Tom Clancy’s The Division (2016) och The Division 2 (2019), upptar ett helt kvarter runt Möllevångstorget. En enorm glasinkapslad byggnad reser sig ur de gamla arbetarkvarteren runt Bergsgatan som ett gnistrande urtidsvidunder i kristall. Vackert – men också lite skrämmande.

Ungefär som Avatar: Frontiers of Pandora, det vill säga.

Jag har än så länge lagt lite mer än 15 timmar i spelet – ja, jag vet, inte ens i närheten av det som skulle behövas – och jag har knappt ens lyckats skrapa på ytan till den gigantiska öppna världen. Spelaren iklär sig rollen som en Na’vi – en sån där lång, blå rymdvarelse – som, på grund av sin föräldralöshet, blivit uppfostrad till en krigsmaskin av RDA, den mänskliga kolonialmakten. När det blir tydligt att människorna har för avsikt att skjuta ihjäl sina studenter för att stävja ett stundande uppror, vänder Na’vi-trupperna sina vapen mot sina mänskliga befälhavare.

Inledningen är en smula segdragen. Det tar runt en timme innan man släpps fri i sandlådan. Spelet kräver, för att inte bli helt förvirrande, dessutom att man är bekant med James Camerons Avatar-värld sedan tidigare. En rekommendation är helt enkelt att titta på Avatar (2009) och Avatar: The Way of Water (2022), om du – mot all förmodan – inte redan har gjort det.

Spelet har en väldigt öppen och fri struktur. Visst, du behöver göra huvuduppdrag för att komma vidare i huvudberättelsen, men du kan låsa upp nya vapen och bli starkare bara genom att ränna runt och samla på frukt, bark och kvistar ur Pandoras färgglada ekosystem. Man kan till och med underhålla sig själv som pacifist i flera timmar; våldet skulle kunna betraktas som en sekundär, i vissa fall inte ens nödvändig syssla. Att bara utforska den vida öppna världen, som skulle kunna vara en av de vackraste skapelser i ett TV-spel någonsin (bortsett från ett par rätt ovanliga men bisarra ljusbuggar), är nöje nog för att räcka i flera dagar av oavbrutet spelande. Att skapa sig ett eget äventyr, helt enkelt. Inte helt olikt The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom, fast Avatar: Frontiers of Pandora är inte lika pretentiöst och långtråkigt.

Berättelsen följer lite samma mall som Ubisofts förstapersonsskjutare Far Cry 6. Man begår revolt mot en stridsmakt som är betydligt mer teknologiskt och militärt avancerad. För att få överhanden i strider med dåliga odds använder man sig likt en gerilla av omgivningen; klättrar i träd, hoppar mellan trädkronor, gömmer sig i buskage och vattendrag, hittar skottlägen med bra sikt men som är svåra att upptäcka, bygger pilbågar med eld- och giftfunktioner. Efter att man cirka fem timmar in i spelet låser upp sin ikran, en flygande drak-liknande varelse som man kan rida på, kan man även angripa kolonisatörerna från luftrummet, även om de ofta är utrustade med antiflygvapen.

Stora delar av den grönskande världen är förorenad av människornas naturresursutvinning. Men Pandora kan återfå sin forna glans – det är upp till dig att begå ekoterrorism och paja oljeborrar och gasledningar. Det är en rolig bisyssla, som belönar spelaren med nya vapen och erfarenhetspoäng som kan användas till att låsa upp nya förmågor. Världen blir även vackrare. Växter börjar leva. Djur flyttar in i de ödelagda gamla oljestationerna. Ruinromantik, någon?

Avatar: Frontiers of Pandora skulle kunna vara årets snyggaste spel, men om du har spelat ett Ubisoft-spel tidigare – framför allt Far Cry 3, som Ubisoft Massive utvecklade tillsammans med Ubisoft Montreal – kommer mycket att vara bekant. Men varför laga något som inte är trasigt?

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Fall From Above (You Can't Stop) av Arkimedes från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

GOTY (hittills) 2026

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN Esoteric Ebb

Jag är en sådan som först och främst dras till berättelser i spel. Det är den primära saken jag vill uppleva när jag håller en kontroll i handen. Det behöver inte vara den bästa kombinationen av ord i världshistorien, men den måste få mig att vilja ta mig framåt. Därför är spel som Esoteric Ebb egentligen perfekta för mig. Spel som helt och hållet vilar på sin berättelse men ger mig det som också är unikt för spel – att kunna forma berättelsen efter ens val.

I Esoteric Ebb spelar man som en klerik som är på uppdrag att undersöka en teaffär som har sprängts inför ett stundande val i staden Norvik. Det är en rafflande berättelse fylld av både dramatik, komik och en stor dos politiskt maktspel.

Stjärnan i spelet är dock hur man kan forma sin egen karaktär som kan vara heroisk, maktgalen, överdrivet politiskt intresserad eller helt obrydd över spelets händelser. Spelet är skrivet med en sällsynt fingertoppskänsla som är svårslagen. Mycket av det som gör kleriken till en sådan rolig karaktär är att ens färdigheter har egna personligheter beroende på hur man har spenderat sina färdighetspoäng i början. Dessa ger allt från bra till, låt oss säga, mindre bra råd under spelets händelser vilket gör att man måste tänka efter en extra gång innan man lyssnar på dem. De drar helt enkelt åt lite olika håll. Nog för att jag värdesätter ett högt intellekt men jag delar inte dennes vilja till världsherravälde.

Det gör att Esoteric Ebb erbjuder ett och annat fniss och man uppmuntras hela tiden till att utmana det som händer i spelet. Genom klassiska D&D-regler känns det som om man spelar en kampanj med sig själv där spelets utvecklare är den så kallade dungeon master som jag inte kan låta bli att vilja reta till vansinne.

När jag sedan står där och stirrar ner i en väldigt djup brunn och får valet att hoppa ner i den kan jag inte låta bli att göra det. Trots att mina följeslagare tycker jag är helt dum i huvudet.

Då är det väldigt svårt att inte tycka att det är årets bästa spel hittills.

2. Mewgenics
3. Marathon
4. Cairn
5. Pokémon Pokopia

Vi har också lekt pirater i Assassin's Creed Black Flag Resynced och diskuterar hur Edward Kenways äventyr står sig i dag, 13 år senare.

Nästa vecka kommer vi gå igenom detta grid – var med du också!

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Idura's Desperation av Gario från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

”Segla på de sju haven (eller ett i alla fall)”

ASSASSIN’S CREED BLACK FLAG RESYNCED XBOX SERIES X|S (testat på Series X), PS5, PC Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Assassin’s Creed IV: Black Flag är inte direkt det första spelet jag tänkte på när det börjar bli dags för Ubisoft att göra nyversioner av sina spel. Då tycker jag nog att både det första och andra spelet ligger närmare till hands. Men efter att ha återbesökt Ubisofts version av Karibien i Assassin’s Creed Black Flag Resynced förstår jag varför. Edward Kenways äventyr är det första steget i utvecklingen till hur serien är idag – en stor öppen värld som inte enbart är knuten till en stad där man är mer fri än i tidigare delar att göra lite vad man vill. Det kommer med sitt pris förstås och det blir allt tydligare ju mer jag har spelat Resynced, trots att det känns väldigt bra att återigen hoppa i piratstövlarna.

Först och främst känns det väldigt härligt att vara tillbaka på sitt skepp Jackdaw och segla mellan de karibiska öarna. Piratspel finns det ju inte speciellt gott om och särskilt inte ett cinematiskt sådant. Edward Kenway är en av seriens bästa protagonister och att följa hans resa från en man som inte skyr några medel för att nå rikedom till att i princip bli någon som sätter sig emot den högre makten är en väldigt rolig resa. När man dessutom får göra det med ett starkt karaktärsgalleri som innehåller historiens mest kända pirater är det svårt att inte underhållas från start till mål.

Det som Edward Kenways berättelse har som fördel är att den inte är lika djupt förankrad i all historia kring Assassin’s Creed. Han hör inte till lönnmördarskrået från början, han hoppar inte i säng med de sluga Tempelriddarna av vilje utan han är en karaktär som pendlar mellan de två motpolerna och formas väldigt tydligt av händelserna i berättelsen. Det hjälper också att Ubisoft tagit bort allt som har med nutidsdelarna att göra i denna nyversion, vilket förvisso hör till seriens signum, men efter Assassin’s Creed III har jag alltid haft känslan av att de inte riktigt vet hur de ska fortsätta berättelsen i nutid. Speciellt med tanke på att det inte heller verkar finnas ett uttänkt slutmål, vilket gör att dessa delar faller pladask mellan att vara onödiga och totalt nonsens. I originalet var de mestadels nonsens.

På grund av att nutidsdelarna är borta hänger Resynced också ihop bättre. Nu får man verkligen känslan av att det är ett komplett piratspel utan avbrott. Det närmsta spelet som jag kan komma på där man får leva ut liknande fantasier är Red Dead Redemption 2 fast som cowboy. Nej, jag säger inte heller att Assassins Creed Black Flag Resynced är på samma nivå som Rockstars cowboy-epos men det är riktigt bra på att få en att leva ut sina piratfantasier. Det är verkligen riktigt kul att segla på havet, attackera fiendeskepp och sedan borda det och ta ut besättningen.

Ditt skepp Jackdaw är hjärtat i spelet. Det är det som avgör hur säkert du kan ta dig runt på kartan och det finns en rad olika uppgraderingar du kan köpa med allt guld du lyckas roffa åt dig. Du kan även ge dig ut på valjakt, plocka upp strandade sjömän som blir en del av din besättning och, det bästa av allt, de sjunger sina sjömansvisor när man seglar runt. Inte nog med att de 30 visorna från originalet har kommit tillbaka – Ubisoft har även lagt till flera nya. Det känns som en bra grej att utöka spelets bästa inslag.

Assassin’s Creed Black Flag Resynced har även helt nya uppdrag som är knutna till de sidokaraktärer man träffar på. Blackbeard har en skatt man kan leta efter, Stede Bonnet får ett faktiskt avslut och de har även lagt till helt nya karaktärer som har längre uppdragskedjor att följa. Det är bara synd att de nya sidokaraktärerna aldrig riktigt blir mer än så. De har alla viktiga roller i din besättning men de dyker inte upp i huvudberättelsen eftersom de inte var med i originalet. Det gör att dessa karaktärer inte alls får ta upp den plats de faktiskt förtjänar.

Jag gillar verkligen Assassin’s Creed Black Flag Resynced men det har lite av samma problem som serien har haft sedan det mer eller mindre blev ett stort actionrollspel. Nog för att detta är mer likt det klassiska Assassin’s Creed som jag är mer förtjust i men Resynced är ändå något för långt. Det är ett fantastiskt spel i upp mot 25 timmar och sedan har man börjat se skarvarna i sömmarna. Det finns inte tillräckligt mycket variation för att det ska hålla så pass länge. Även om jag bara hade försökt ta mig igenom huvudberättelsen så fort som möjligt hade det blivit märkbart förr eller senare. Det var dessutom en stor kritik mot originalet. Det blir väldigt mycket att följa efter olika karaktärer som pratar i en oändlighet, smyga efter tänkta måltavlor utan att själva utformningen på de olika områdena utmanar en speciellt mycket. Dock har de tagit bort många frustrationsmoment så om man blir upptäckt misslyckas man inte utan då blir det ofta en jakt eller så får man helt enkelt döda den man smyger efter för att klara uppdraget. Men på det stora hela så är det för mycket av samma sak i ett så pass långt spel.

Jag är dock väldigt tacksam för att man inte gjorde om Assassin’s Creed Black Flag Resynced så att det mer eller mindre blev ett nytt stort actionrollspel. Det finns inga nivåer som Edward Kenway går upp i, inga stora färdighetsträd, fienderna har inte en livmätare som man gör minimalt med skada på och man kan faktiskt lönnmörda sina mål utan att bli tillsagd att man är för klen. Precis så som Assassin’s Creed brukade vara och det är väldigt skönt att känna att man faktiskt kan vara en kompetent lönnmördare och att man inte behöver stirra sig blind på att ens förmågor ska ladda upp så att man kan göra någon form av vettig skada.

När Assassin’s Creed Black Flag Resynced utannonserades kände jag inte att det egentligen fanns ett behov av att besöka ett gammalt Assassin’s Creed. Jag har gjort det redan och ofta dessutom trots att serien numera inte kommer ut varje år. Men Assassin’s Creed IV: Black Flag var rätt unikt när det kom eftersom det är mer ett piratspel än ett Assassin’s Creed och det är verkligen till spelets fördel. Jag har länge ansett att originalet utan tvekan är ett av de bästa spelen i serien och Resynced förstärker den åsikten.

Vad mer kan jag säga? Det är helt enkelt ett piratliv för mig.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv