Valve meddelar att de kommer att släppa en Switch liknande bärbar spelkonsol/gaming PC i december. Steam Deck kommer i tre varianter:

Video: Steam Deck: 10 Things You NEED TO KNOW

Vad tror ni, succé eller ny Steam Machine?

”Det är skönt att se spelet bekräfta min livsfilosofi”

CONTROL RESONANT PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, PC Recensent: Alexander Rehnman

Om det är något land som man vet levererar är det Finland.

Landet som gav oss Mumin, Linux, Git, IRC, KAJ, Fazer, rallienglanti, klippet med mannen som vrålar ”PERKELE!” för att skrämma bort en björn från sin tomt och förstås Remedy Entertainment.

Många kom nog i kontakt med Remedy Entertainment via de kultförklarade Max Payne-spelen, eller den övernaturliga thrillern Alan Wake. För egen del var det Control som blev mitt första Remedy-spel.

I Control, som både släpptes och utspelar sig 2019, fick vi följa Jesse Faden som gav sig ut för att hitta sin försvunna bror Dylan. Letandet förde henne till den topphemliga myndigheten Federal Bureau of Control (FBC), som ansvarar för att hantera övernaturliga fenomen. Den har sitt kontor i The Oldest House – en brutalistisk skyskrapa på Manhattan, som är osynlig för alla utom de som specifikt letar efter den och som är ofantligt mycket större på insidan än utsidan.

När Jesse kom till myndigheten blev hon nästan direkt, och helt oförberedd, utsedd till ny generaldirektör för myndigheten efter att hennes företrädare tagit livet av sig. I samband med det invaderades byggnaden av The Hiss, monster från en annan dimension.

Efter att ha kämpat sig genom byggnaden fick Jesse veta sanningen om Dylan: Efter en incident med en övernaturlig diabildsprojektor i barndomen omhändertogs Dylan av FBC, som experimenterade med honom då han hade utvecklat övernaturliga krafter. Det här gjorde honom våldsam och oberäknelig, vilket i sin tur ledde till att han hölls inlåst av myndigheten. När Hiss invaderade huset blev Dylan hjärntvättad av dem, men räddades till sist av Jesse – dock till priset av att han hamnade i koma.

Control Resonant tar vid sju år senare. Dylan vaknar ur sin koma och det är kris än en gång. Ytterligare en övernaturlig invasion har ägt rum, men den här gången är det inte bara The Oldest House som är drabbat, utan hela Manhattan. Dessutom är Jesse spårlöst försvunnen. När Dylan får höra att hans syster är försvunnen erbjuder han sig att hjälpa FBC med krisen – inte bara för att återförenas med sin syster och återställa världen som den borde vara, utan även för att sona sina gamla synder.

Control Resonant är både väldigt likt och väldigt olikt sin föregångare. Där Control var upplagt som ett skjutspel i tredjepersonsperspektiv med telekinetiska förmågor och andra roligheter tar uppföljaren istället inspiration av olika närstridsfokuserade actionspel, som Devil May Cry och Dark Souls.

Där Jesse var utrustad med en mångsidig pistol har Dylan istället det mångsidiga närstridsvapnet Aberrant, som han kan forma till ett svärd, en slägga, en lie och flera andra vapentyper – beroende på vad man som spelare har för preferens och vad som passar situationen bäst. Givetvis lär sig Dylan längs äventyrets gång, likt sin syster, olika övernaturliga förmågor, som att med telekinesi slita upp betong eller asfalt och kasta den på fiender, eller sätta eld på saker med pyrokinesi.

Striderna känns som en korsning mellan tidigare nämnda Devil May Cry och Dark Souls. Likt Devil May Cry är det högt tempo och Dylan kan slå upp fiender i luften och ”jonglera” dem utan att de får möjlighet att slå tillbaka. Dark Souls-inspirationen yttrar sig i att man behöver vara noggrann med att läsa av fienders animationer och väja undan i tid. En sen väjning straffar sig, för när man blir träffad kan det göra riktigt ont. Ofta är det principen ”anfall är bästa försvar” som gäller och spelet belönar aggression. Det bästa sättet att läka Dylan är att slå ihjäl fiender så att de släpper ifrån sig läkande föremål och om man slår på en fiende så mycket att den börjar vackla får man möjligheten att utföra en avrättning, vilket omedelbart tar död på den oavsett hur mycket liv den har kvar. Då aktiveras statuseffekten Dominance, som gör Dylan kraftfullare och sannolikheten att fiender släpper ifrån sig läkande föremål ökar, vilket gör det än mer lockande att bli aggressiv.

Även om striderna kanske inte riktigt är i samma klass som exempelvis Devil May Crys eller Bayonettas är de ändå roliga och känns klart bättre än föregångarens – men så brukar jag ju föredra närstridsbaserade actionspel över skjutspel överlag också. I första Control tyckte jag att världen, manuset och atmosfären var den stora behållningen och att det rent spelmekaniska inte var i samma klass, men här känns den aspekten klart bättre. De olika formerna av Dylans vapen, i kombination med de många förmågor och uppgraderingar som finns att låsa upp, gör att det finns många olika sätt att spela på och många möjligheter att experimentera för att göra Dylan så kraftfull som det bara går.

Det är viktigt att uppgradera Dylan, för Control Resonant kan bli oväntat tufft. Det märks att Remedy har sneglat mot From Softwares spel för inspiration, särskilt när det kommer till spelets bossar, som bjuder på en rejäl dos utmaning. Ett bra exempel är när jag hittar en boss som verkar svår, men långt ifrån omöjlig, och ändå tar det mig (minst!) ett tiotal försök innan jag till sist tömmer dess livsmätare med minimalt kvar på min egen.

Då visar det sig plötsligt att det är två faser i den här bossfighten med två faser där den ena fasen har en systerfas som tillsammans med broderfasen utgör en duo med två faser.

Missa inte andra fasen.

Det är enormt frustrerande, men ögonblick som detta är även en liten ledtråd från utvecklarna om hur spelet är tänkt att spelas – man ska inte bara rusa från start till mål och stånga sig blodig längs vägen, utan ta det lugnare, vara nyfiken och utforska spelvärlden noggrant. Gör man det växer Control Resonant något enormt och går från ”Åååh, varför kommer jag inte vidare, jävla skitboss” till ”Oj, vad det finns att göra”.

Det är genom att utforska det förvridna Manhattans olika skrymslen och vrår som man får föremål som ökar Dylans hälsa och styrka, samt färdighetspoäng och material att uppgradera vapen och utrustning med. Tar man sig tid att göra detta blir bossar och annat mycket lättare sedan, även om spelet förstås fortfarande erbjuder en del utmaning. Det har även ett rätt unikt upplägg med att man genom att samla erfarenhetspoäng inte ökar nivån på Dylan, utan istället ökar nivån på den zon på kartan där man fick erfarenhetspoängen. Genom att öka en zons nivå blir det exempelvis så att lådor med uppgraderingsmaterial markeras tydligt på ens karta, eller att man helt enkelt får bättre belöningar av att döda fiender och utföra andra aktiviteter. Det blir ytterligare ett incitament till att verkligen utforska världen och se vad man stöter på.

Det är inget spel för den som bara vill rusa igenom handlingen och få allt serverat, utan Control Resonant ställer krav på dig som spelare och uppmanar dig att vara nyfiken på spelvärlden. Jag brukar säga att det är viktigt att vara nyfiken, för utan nyfikenhet stagnerar man, och det är skönt att se spelet bekräfta min livsfilosofi.

I klassisk öppen värld-anda finns det så klart mängder av små skatter att upptäcka här och där, ofta dolda bakom någon form av enklare pussel, men det finns förstås även olika mer utförliga sidouppdrag att ta sig an. Likt i föregångaren kan de variera rejält, från komiska till betydligt otäckare. FBC tar ju hand om alla sorters övernaturliga fenomen – allt från ondskefulla karaokemaskiner (missa inte det uppdraget!) till läskiga mögelmonster och andra otrevligheter.

Det är just den här blandningen av humor, skräck och surrealism som ger Control-serien sin särskilda charm, och det märks tydligt att Remedy Entertainment har tagit inspiration från SCP Foundation – ett fiktivt universum vem som helst får bidra till, som kretsar kring en myndighet som utreder övernaturliga fenomen, från komiska till skräckinjagande. Premissen gör att nästan precis vad som helst kan hända utan att det känns malplacerat, oavsett om det blir härligt fånigt eller läskigt, i såväl SCP Foundation som Control.

Även om jag rent spelmässigt tycker att Control Resonant är en klar uppgradering från sin föregångare tycker jag ändå lite bättre om föregångarens miljöer och stämning. Det är verkligen inget fel på Control Resonants surrealistiska och förvridna Manhattan där fysikens lagar mest är ett förslag och gator pekar rakt upp mot himlen och vrider och vänder sig åt alla möjliga håll, eller plötsligt övergår i oändliga avgrunder, eller där byggnader är täckta av övernaturligt mögel. Däremot är Manhattan en miljö vi sett i oräkneliga spel, filmer och tv-serier redan och känns inte riktigt lika unikt som The Oldest House i föregångaren. Ja, det medverkar ju i uppföljaren också, förstås, men fokus ligger på övriga Manhattan.

Det var ändå något speciellt med att det första spelet utspelade sig i en surrealistisk, brutalistisk kontorsbyggnad där kylskåp med portaler till andra dimensioner och en finsk vaktmästare som verkade vara någon form av gudaväsen bara var en vanlig dag på jobbet. Samtidigt förstår jag förstås att Remedy ville göra något nytt till uppföljaren och att det nog hade blivit lite tjatigt att bara köra The Oldest House igen. Det är som sagt inget fel på Control Resonants spelvärld egentligen, och det är ju två olika spel med olika omfång och fokus, även om de förstås har mycket gemensamt.

I skrivande stund är jag inte klar med spelet, men det jag har sett hittills under mina timmar räcker för en solklar rekommendation, förutsatt att man är beredd att ta sin tid och utforska världen ordentligt och vara nyfiken. Det är ett väldesignat spel med roliga strider, många möjligheter att anpassa sin spelstil och uppgradera sig, och en spännande värld som bjuder in till noggrann utforskning. Den öppna världen känns inte som onödig utfyllnad, som i många andra spel, utan det faktum att karaktärsprogressionen är så starkt knuten till den gör att det känns mycket mer motiverande att finkamma den och leta bakom varje hörn. Spelet bjuder dessutom på en hel del utmaning, men på ett sätt som inte känns orättvist, och med mängder av möjligheter att göra det lättare för sig.

Manuset och röstskådespelet är också trevliga inslag, och samspelet mellan Dylan och hans övervakare Zoe är en höjdpunkt. Att spelet dessutom är trevligt att titta på både tekniskt och estetiskt skadar ju inte det heller.

Control Resonant är en uppföljare som tar det bra från sin föregångare och kör på ett liknande koncept, men ändrar samtidigt på så mycket att det känns som ett helt annat spel och nytt och fräscht. Vissa enskilda aspekter var kanske bättre i föregångaren, men som helhetsupplevelse tycker jag så långt bättre om uppföljaren. Det är inte ett spel för alla – utmaningsnivån och att behöva utforska en stor spelvärld istället för något mer linjärt och fokuserat kan skrämma bort folk, och den charmigt surrealistiska världen kanske bara blir för konstig och fånig för andra. Men så behöver ju inte alla spel vara för alla heller. Det ska finnas spel för alla, men varje spel behöver inte vara för alla spelare. Viktig skillnad.

Det är helt klart ett av årets bästa spel så långt och en stark rekommendation, särskilt för den som har spelat och tyckt om föregångaren. Ja, om det inte var väldigt viktigt att man spelade som Jesse och hade en pistol då, för då blir man kanske bortskrämd av fokuset på Dylan och närstrider.

Det kommer att vara svårt att utse årets bästa spel i år, känner jag.

Men främst känner jag att jag verkligen borde ta och spela Alan Wake-spelen, som ju utspelar sig i samma universum och verkar ha samma härliga Remedy-touch med en blandning av humor, skräck och surrealism.

Det har ju bara gått sexton år sedan jag läste om Alan Wake i Level för första gången och tänkte ”Åh, det där måste jag spela någon gång”.

Bättre sent än aldrig?

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Loadings historieprojekt – Trådar och inlägg vi minns

”Ett forum är ingenting utan sina användare” är ett klassiskt citat från Loadings före detta chefredaktör och communityfader Oskar Skog.

Det är ju förstås helt sant – vad är ett forum utan folk som skriver på det?

Men förstås är ett forum ingenting utan sina trådar eller inlägg, för den delen. Om det finns användare och de inte skriver något är det ju inte heller mycket till forum.

I den här delen av Loadings historieprojekt samlar vi ihop legendariska trådar och inlägg vi minns från Loadings historia.

Det som just nu står i huvudinlägget är förstås inte allt – långt ifrån. Syftet med den här tråden är inte bara att informera, utan att dokumentera. Om vi har missat någon tråd eller fått något om bakfoten, så säg till – och kom gärna med egna bidrag. Vi har ju byggt Loadings historia tillsammans, så då ska vi ju förstås dokumentera den tillsammans också.

Här följer några legendariska trådar och inlägg från Loadings historia.

Hur låter det när Super Mario Bros.-banorna någonsin?

I mitten av april 2007 skapar användaren Hanpusu-kun en tråd på Loading. Syftet med tråden är att visa en video där en person spelar en riktigt svår moddad Super Mario Bros.-bana och blir arg. Hanpusu-kun tänker döpa tråden till ”Hur låter det när man spelar en av de svåraste Super Mario Bros.-banorna någonsin?”

Någonstans i rubriksättningen går det fel, och Hanpusu-kun lägger grunden för (hur det låter när) ett av Loadings mest legendariska internskämt någonsin.

Trådtiteln blir istället ”Hur låter det när Super Mario Bros.-banorna någonsin?”.

Loading-communityn har mycket roligt åt den här fadäsen, och Hanpusu-kuns begäran om att få rubriken korrigerad avslås eftersom den felaktiga är så rolig. Oskar Skog hotar till och med skämtsamt med att alla trådar Hanpusu-kun någonsin skapar ska få den titeln.

”Hur låter det när Super Mario Bros.-banorna någonsin?” blir sedan ett legendariskt internskämt som än idag, nästan 20 år senare, refereras till då och då. Kanske inte i samma utsträckning som tidigare, men likväl lever det kvar.

Thakang tror att tjejer kissar ur rumpan

Ibland är saker precis så enkla som de låter. En legendarisk episod i Loadings historia är när användaren Thakang har fått för sig att tjejer kissar ur rumpan, något som övriga Loading förstås har mycket roligt åt. Det refereras till och med till än idag, om än ganska sällan.

Om ni har mer detaljer om hur det här kom sig, dela gärna med er! Redaktionens kunskap här har vissa luckor.

Marcus ”fluga”

I en tråd som går ut på att utmana andra Loadare till att göra olika roliga och knasiga saker får användaren Marcus utmaningen att måla flugögon på sin pung och hålla den så att den ser ut som en vindögd fluga. Marcus tar sig an utmaningen med bravur och lyckas till och med få tillstånd från Oskar Skog att lägga upp den resulterande bilden, vilket han gör till forumets jubel. Det är första, och hittills enda, gången någon på Loading har fått tillstånd att posta bilder på sina genitalier på forumet. Men inte nödvändigtvis den sista!

PLASTRING

En sommar skapas en tråd där en Loadare beskriver en mycket märklig situation som skett på hennes arbetsplats. Hon jobbar i en spelbutik, och en dag kommer det in en man med rysk brytning som frågar efter ”PLASTRING”. Hon får ingen tydlighet i vad ”PLASTRING” betyder – mannen säger bara att han vill ha PLASTRING. Trådskaparen försöker med allehanda förslag, men inget av dem är PLASTRING och mannen går besviket därifrån.

I tråden så skrattas det förstås åt den dråpliga historien, och läggs fram olika förslag på vad PLASTRING kan vara, men ingen kommer fram till något definitivt. Kanske får vi aldrig reda på det.

Ett tag senare når skojigheterna sitt klimax när trådskaparen får hem ett brev som, enligt brevskrivaren, är från framtidens Ryssland, där någon sorts Terminator-scenario råder. För att förhindra den här apokalypsen har en agent skickats tillbaka i tiden, likt Kyle Reese, men för att klara sitt uppdrag behöver han PLASTRING och kommer därför att besöka trådskaparens butik. Oturligt nog kom brevet fram för sent, trots att det postades bakåt i tiden.

I skrivande stund är det mycket snack och oro om en AI-apokalyps där AI utrotar mänskligheten. Och vem vet, kanske är det bristen på PLASTRING som orsakar det?

Klotet och ”jag tror jag är halo”

En av många legendarer som har passerat Loading genom åren är förstås Klotet, som gjorde sig känd för sitt enkla och unika sätt att skriva och kommunicera när han härjade runt på Loading. En sak han gjorde sig känd för var att skriva en recension av Metroid Prime, där han sågar spelet längs fotknölarna. Inte på grund av Phazon Mines, den långdragna artefaktjakten eller något annat spelet brukar sågas för – utan för att spelet helt enkelt inte var Halo. Utöver ett uselt betyg förärades spelet med en MS Paint-redigerad bild av en grönmålad Samus och en pratbubbla där det står ”jag tror jag är halo”.

HAAH WAAW

En trådklassiker från gamla Loading är HAAH WAAW, som skapades av användaren Tuve.

Konceptet var enkelt, man skulle ta ena halvan av ett spelomslag och spegla det och se vad det blev för roliga resultat av det. Halo Wars blev förstås HAAH WAAW:

Det blev en mycket uppskattad tråd där många andra spelomslag fick samma behandling, och konceptet kom senare att sprida sig även utanför Loading, till internationella spelforum.

Användaren Dator och den självhäftande baksidan

En dag skapar användaren Dator en tråd där han frågar om hjälp med några högtalare han har köpt till just sin dator. Det han specifikt vill ha hjälp med är en liten rund, platt och metallisk grej som han inte vet vad det är.

Som tur är rycker chefredaktör Oskar Skog in och förklarar vad föremålet är för något – det är en trådlös mottagare som behöver monteras så att högtalarna kan kommunicera, men det är lätt gjort. Det är bara att använda den självhäftande baksidan och trycka fast mottagaren.

Dator försöker, men får inte mottagaren att fastna, och ber om hjälp igen.

Då avslöjar Oskar Skog att han bara har hittat på alltihop om mottagaren och den självhäftande baksidan och att föremålet Dator undrar om egentligen är ett knappcellsbatteri.

Alla skrattar, förutom Dator som blir mycket upprörd över att Loadings chefredaktör skojat med honom när han bett om hjälp. Det är inte enda gången Oskar Skog skojar med Dator i ett sådant här sammanhang.

Vid ett annat tillfälle ber Dator om hjälp med sin dators bakgrundsbild, varpå Oskar Skog blir på rethumör och döper om tråden till något i stil med ”Hjälp! Min flickvän är naken!”.

Vi har också kört ikapp i Star Wars: Galactic Racer, ett spel som vi nog alla är glatt överraskade av. Det är inte bara bra – det är utmärkt.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Speaker of the Dust av prophetikmusic från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Det kommer förstås fortfarande gå att spela spel man äger på skiva på sina PlayStation-konsoler.

Enligt Sony beror detta på att marknaden i stort föredrar digitala spel över fysiska.

Tråkigt, tycker jag. Det finns förstås fördelar med digitala spel – det är smidigt, man behöver inte uppsöka en fysisk butik eller vänta på att ett spel dyker upp i brevlådan, och man behöver inte oroa sig för att skivor repas eller tappas bort.

Dock föredrar jag ändå fysiska spel och försöker köpa dem så långt jag kan – digitala spel är som sagt smidiga på många sätt, men är samtidigt, rent krasst, att offra frihet för smidighet. Ett fysiskt spel kan du ju sälja/byta/låna ut som du vill när du känner dig färdig med det och kan (i många fall) installeras och spelas direkt från skivan, utan att någon internetanslutning krävs eller att ett företag har sina servrar igång.

Ett digitalt spel är ju knutet till ett konto, som kräver att ett företag som inte är din kompis utan bara bryr sig om innehållet i din plånbok håller sina servrar igång och därmed ställer dig i en beroendeställning till detta företag på ett annat sätt än med ett digitalt spel.

Den mer cyniska delen av mig misstänker att det här inte alls handlar om kunders preferenser, utan mer om att strypa begagnatmarknaden och få mer makt över folks spel.

Bedrövande besked, tycker jag – PS5 har varit min primära plattform de senaste åren, men när de fysiska spelen försvinner kanske man får gå över till Xbox. Ja, om inte de hittar på något liknande förstås, det skulle inte förvåna mig det heller.

”Metal Gear Solid med stridsflygplan”

ACE COMBAT 8: Wings of Theve PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, PC Recensent: Alexander Rehnman

Minns ni legenden om det ukrainska flygaresset ”Ghost of Kyiv”?

Bara något dygn efter att Ryssland inledde sin storskaliga invasion av Ukraina började det på sociala medier spridas rykten om att en ukrainsk stridspilot ensam hade skjutit ner sex ryska stridsflygplan – en siffra som snabbt växte under de kommande dagarna. Flera officiella ukrainska källor uttalade sig om den här legendariska piloten, som fick smeknamnet ”Ghost of Kyiv”. Det publicerades flera bilder och videoklipp, bland annat på ukrainska militärens officiella Facebook-sida, men pilotens identitet hölls hemlig.

Det visade sig senare att Ghost of Kyiv aldrig hade existerat. De ryska planen hade förvisso skjutits ner, men det var flera olika ukrainska stridspiloters verk. Ghost of Kyiv var en propagandafigur, en fiktiv nationalhjälte påhittad för att höja moralen och ge den ukrainska befolkningen en symbol att samlas bakom.

Handlingen i Ace Combat 8: Wings of Theve bygger på ungefär samma premiss.

Spelet äger rum i världen Strangereal, som påminner en del om vår värld, men med helt fiktiva länder (om än löst baserade på verkliga sådana). I den nära framtiden 2029 bryter ett krig ut när landet Sotoa plötsligt invaderar sin granne Federation of Central Usea (förkortas FCU) och snabbt ockuperar majoriteten av landet. Sotoa har två futuristiska ess i rockärmen: det första är Tonitrus Spear, en satellit som släpper wolframstavar i hög fart ner mot jorden, vilket får förödande effekt när de slår ner. Det andra är så kallade ”Land Battleships”, som är precis vad det låter som: slagskepp som går på land istället för på vatten, utrustade med enorma larvfötter. Ace Combat är ingen serie som bemödar sig med realism, utan här är det coolhetsfaktor som gäller, hur dumt det än må vara. Vi återkommer till detta.

Huvudpersonen är en namnlös stridspilot som blir nedskjuten utanför FCU:s kust, men räddas och förs till hangarfartyget Endurance, där han blir andrepilot till den erfarne piloten Jan ”Rex” Cope, mer känd som den legendariske ”Wings of Theve”. Wings of Theve sägs vara ett riktigt flygaress som skjutit ner många av Sotoas plan, men egentligen är det bara bluff och båg. Cope är förvisso en skicklig stridspilot, men har inte skjutit ner ett enda fientligt plan. Wings of Theve är, likt Ghost of Kyiv, bara en propagandafigur som skapats via sociala medier och desinformationskampanjer för att inspirera det egna folket och skrämma fienden.

Under huvudpersonens och Copes första uppdrag blir deras plan nedskjutet av Sotoas främsta stridspilot och Cope dör, men Wings of Theve är odödlig. Huvudpersonen tar över kodnamnet Rex och Copes plats i flygskvadronen Joker Flight, för att hålla legenden om Wings of Theve vid liv och ge folk något att tro på när det är som mörkast. Däremot är huvudpersonen en precis så skicklig stridspilot som den legendariska Wings of Theve sägs vara och steg för steg börjar myten att bli verklighet…

Ace Combat är ingen torr och verklighetstrogen simulator som ska försöka efterlikna verklig stridsflygning som möjligt, utan mycket av fokuset ligger på att berätta en spännande historia och bjuda på ett rejält spektakel. Det är inte heller någon torr och verklighetstrogen historia, utan här ska det vara melodramatiskt och häftigt. Det är den sortens spel där du flyger runt och plockar fientliga stridsflygplan på löpande band medan en av dina skvadronkamrater spelar 80-talsinspirerad hårdrock över kommunikationssystemet, varpå skurkarna kommer flygande och spelar sin kampsång över radion istället. När du har skjutit ner dem eller drivit dem på flykten håller flygstridsledaren ett passionerat brandtal där han liknar krig vid ett pokerparti och jämför dig och dina kamrater med att ha ett ess i rockärmen.

Det är allt annat än subtilt eller jordnära, vilket gör att det oftast blir ostigt och melodramatiskt som tusan – på bästa möjliga sätt. Det är svårt för mig att inte älska hur härligt fånigt det här spelet kan bli ibland och även om handlingen kanske inte är det absolut mest spännande eller nyskapande jag har sett är det ändå alltid engagerande nog. Man vill alltid spela lite till och se vad som händer härnäst. Rex stridskamrater är ett älskvärt gäng som det är lätt att bry sig om – särskilt den rosahåriga unga piloten Tasha, som redan på förhand blev en mycket uppskattad karaktär. Även Baxter, en lite äldre och erfaren pilot som blir lite som en fadersfigur för hela gruppen, är svår att inte tycka om.

Ace Combat 8: Wings of Theve är ett spel som är långt från realistiskt och blandar helgalna koncept som landgående slagskepp och andra smått vansinniga scifi-grejer med höga nivåer av melodramatik och ostighet. Samtidigt är det ändå ett spel som har pulsen på samtiden och vill säga något om vår värld och verkliga krig.

Utöver de tydliga inspirationerna från kriget i Ukraina och legenden om ”Ghost of Kyiv” avhandlas många andra ämnen som är aktuella i vår samtid. Bland annat är det en del fokus på drönares allt större roll i krigföring, hur sociala medier och AI kan användas för desinformation och propaganda i krig, hur vissa företag tjänar storkovan på krig och så vidare.

Ett uppdrag utforskar ett scenario där Rex och hans kamrater måste förhindra terrorister som planerar att attackera viktig infrastruktur med ett fraktfartyg där containrarna egentligen är förklädda avfyrningsramper för drönare – ett scenario som olika experter här i verkligheten har uttryckt skulle kunna hända på riktigt, som ett sätt för Ryssland att attackera europeiska mål.

Vissa av er kanske har börjat läsa det här mellan raderna, men jag tar och säger det högt för säkerhets skull: Ace Combat 8: Wings of Theve känns lite som ett Hideo Kojima-spel, men inte riktigt lika urflippat. Metal Gear Solid och Ace Combat har ju många likheter. Båda serierna fokuserar på militära scenarier med teknik som är mer avancerad än vi har idag, men som ändå vill säga något om vår värld och vår relation till teknik och krig. På något sätt lyckas de göra det, samtidigt som allt vad subtilitet och realism heter kastas ut genom fönstret för att fokusera på dramatik, bombastiska karaktärer och coola urflippade grejer.

Det första Metal Gear Solid slutar ju med att Hideo Kojima mer eller mindre vädjar direkt till världens makthavare om kärnvapennedrustning och Metal Gear Solid 2, som släpptes 2001, ses idag som skrämmande profetiskt med hur det förutsåg hur internet och AI-teknik kan användas för att sprida desinformation och propaganda och styra narrativ.

Även om vissa kanske har svårt för den här sortens berättande älskar jag det själv. Kampanjen är full av storslagna ögonblick, och ibland sitter man bara och nickar åt de ostiga replikerna och tycker att det är fullt rimligt att någon mitt under brinnande krig nyttjar radiosystemet för att spela hårdrock eller hålla ett brandtal. Ett ögonblick mot spelets slut hade jag garanterat tänkt ”men herregud vad KORKAT” om någon beskrivit det för mig utan att jag hade spelat spelet, men när det hände i spelet så blev det mer av ett ”nu jäklar kör vi” även om jag förstås också tyckte att det var lite korkat.

Däremot tycker jag att kampanjen, även om den på 15–20 timmar inte är jättelång jämfört med många andra spel, ändå pågår för länge och att man nog skulle ha kunnat korta ner den, eller åtminstone vissa uppdrag, lite. Det är en härlig upplevelse, men det kan bli lite för mycket av det goda. Under kampanjens gång är det bra variation på uppdragen. En del banor handlar förstås om att skjuta ner så många fientliga flygplan som möjligt, medan andra kan gå ut på att exempelvis bomba så mycket fientlig infrastruktur som du kan på en viss tid, att hjälpa marktrupper att avancera mot fiendebaser, eller att slå ut specifika enorma transportflygplan eller flygande ledningscenter, eller att bekämpa särskilt farliga fientliga plan i det närmaste spelet kommer bossfighter.

Nästan alla uppdrag är roliga – det var bara ett som jag blev frustrerad på, där det kändes som att vad jag än gjorde så gick något fel så att uppdraget misslyckades och till sist sänkte jag svårighetsgraden i vredesmod bara för att komma vidare. Märkligt nog var det bara det specifika uppdraget som var besvärligt, för när jag höjde svårighetsgraden igen efteråt tyckte jag att det var en rimlig utmaningsnivå.

Oftast känns svårighetsgraden väl avvägd. Det är inte jättesvårt, men man får ändå vara försiktig och hålla tungan rätt i mun. Skulle man ändå misslyckas är spelet för det mesta generöst med checkpoints, så man tappar bara några minuters framsteg som mest, och tycker man att det är för svårt eller lätt finns flera olika svårighetsgrader att välja bland.

Rent spelmekaniskt är Ace Combat 8: Wings of Theve förstås mer åt arkadhållet än simulatorhållet, eftersom det är utvecklat för att spelas med en vanlig handkontroll, och med tanke på spelets fokus på dramatik och spektakel över realism är det förstås helt rätt val. Det är lätt att lära sig flyga, men svårt att bemästra det – men det krävs ändå inte mycket för att man ska känna sig som Strangereals coolaste flygaress, som svischar fram över himlen, lägger sig bakom fiendens piloter och skjuter ner deras plan på löpande band med värmesökande robotar, innan man låter bomberna regna över fientliga marktrupper och byggnader som har oturen att befinna sig i ens väg.

Trots det behöver man som sagt ändå hålla tungan rätt i mun när man flyger. Det är förvisso lätt, nästan för lätt, att väja för fientliga piloters attacker, men det är också lätt att helt snurra bort sig när man svischar runt hit och dit och gör loopar och dykningar åt höger och vänster. Flyger man för snabbt är det lätt att missa sitt mål, men flyger man för långsamt är det lätt för målet att fly, och vissa fiender är riktigt duktiga på att finta bort en och väja för ens robotar. Det är även lätt att snurra bort sig när man flyger genom moln och det är mer än en gång som jag helt virrar bort mig inuti ett moln bara för att sedan märka att jag befinner mig läskigt nära marken när jag väl kommer ut. Det blev, föga förvånande, ett antal krascher under spelets gång, särskilt under de uppdrag som kräver att man flyger nära byggnader eller genom trånga passager.

Trots att Strangereal är en fiktiv värld är de flesta av stridsflygplanen som förekommer verkliga modeller och det finns många olika att välja mellan, med olika egenskaper och olika vapen. Som Linköpingsbo och före detta sommarjobbare på Saab blir jag förstås stolt och glad över att se att Gripen E finns att låsa upp och det nyttjades frekvent under min genomspelning. Inte bara på grund av lokalpatriotism, utan även för att det är ett genuint bra och mångsidigt flygplan som fungerar bra till flera olika uppdrag.

En del spelare och recensenter har klagat på att spelet är för pladdrigt och det kan jag förstå. Det pratas verkligen i radion hela tiden. Det kan vara skvadronkamrater som berömmer dig och lyfter fram dig som den coolaste som finns, andra vänliga piloter som ber om hjälp, fientliga piloter som kaxar sig, fientliga marktrupper som får panik eller vänliga marktrupper som tappert kämpar sig fram under metalliska skyddsänglars beskydd. Det är väldigt sällan som det är tyst i mer än några sekunder. Jag själv stör mig inte särskilt mycket på det, men jag har full förståelse för de som tycker att det blir jobbigt. Det kan dock bli lite stressigt när man plötsligt hör en allierad enhet ropa “Rex, skjut ner fiendens stridsflygplan!” och en annan ropar “Rex, slå ut pansarfordonen!” direkt efter, men jag tror att det iallafall delvis är ett medvetet val från utvecklarna. Krig är kaotiskt och kommunikation är nyckeln till samordning, och ofta har man inte resurser för att lösa alla problem samtidigt utan måste utvärdera läget och prioritera.

Om man inte har fått nog efter att man har klarat kampanjen finns det förstås också ett flerspelarläge där du får skapa din egen pilot och tampas med och mot andra spelare från hela världen. Det är ungefär samma grej som i kampanjen, fast med flera spelare och mycket rörigare och bökigare menyer innan man kommer igång med det roliga. Förutsatt att ingen lämnar matchen när den precis har börjat, så att alla skickas tillbaka till lobbyn. Det hände lite för ofta när jag testade flerspelarläget. Skäms på er, ni som gör så. Medan flerspelarläget är rätt roligt när man väl får spela så är det inget jag tänker lägga mer tid på än den tid jag lade inför denna recension. För min del är det kampanjen som är den stora behållningen med Ace Combat 8, och flerspelarläget känns mest som en trevlig bonus.

Allt som allt är Ace Combat 8: Wings of Theve ett riktigt bra spel och en av mina starkaste rekommendationer från ett redan starkt spelår. Kampanjen bjuder på mängder av storslagna spektakel och dramatik, med älskvärda karaktärer och en berättelse man ständigt vill se lite mer av och som känns Kojima-aktig på bästa möjliga sätt, i kombination med oftast väldesignade uppdrag och en bra mängd variation. Utöver detta känns själva grundmekaniken i spelet med flygandet och luftstriderna mycket rolig – lätt att lära sig, men svår att bemästra, fast ändå känner man sig skitcool. Lägg dessutom till att spelet är riktigt snyggt och har ett riktigt episkt soundtrack så får man en riktig toppupplevelse. Det är förstås inte perfekt – enstaka moment kan bli lite besvärliga och flerspelarläget är onödigt rörigt, men överlag är det fenomenalt.

Jag vågar nog säga att Ace Combat 8: Wings of Theve är årets näst bästa spel så här långt, efter Control Resonant.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Eftersom jag är lite stressad när jag skriver dessa rader så hoppar vi bara rakt in på det köttiga denna gång! Flyttade nämligen tillbaka till Sverige för några dagar sedan och har haft fullt upp med vänner, att fylla år och registrera mig som åter ^^ Men denna artikel fick fortfarande hög prioritet under förra månaden när jag började skriva om alla spel som ska släppas, och jösses vilken lista det blev – än en gång!

Först och främst har vi ett par Switch 2-utgåvor som kommer denna månad och först ut bland dessa är det pixelerade J-rollspelet Octopath Traveller I+II, för er som ännu inte har spelat dessa. Kanske att även action-rollspelet Dragon’s Dogma 2, de omåttligt populära plattformsspelen Hollow Knight/Silksong, eller gamla goda Minecraft kan sälja ett par extra exemplar på just Switch 2. Det kommer lite mer också, men jag tänker att ni får (och ändå kommer att) scrolla och titta för att se vilka dessa är.

Men annars vill jag lyfta fram att vi, två veckor in i oktober, kan spela Castlevania: Belmont’s Curse och vem ser väl inte fram emot ett sådant Metroidvania? Men väntar man bara en dag extra kan man istället återuppleva (eller för första gången spela) JRPG:et Tales of Eternia, som remastrats. Mer JRPG blir det annars en vecka senare, när Square Enix (åter)släpper Final Fantasy Resonance.

Slutligen vill jag bara nämna att månadens sista vecka också erbjuder nya sportiga upplevelser i Switch Sports Resort, och att Village in the Shade är ett slags Harvest Moon med en mystisk, lite creepy stämning där folk i byn har... hemligheter.

Det är allt som jag har tid till att säga denna gång! Nästa månad kan faktiskt också komma att vara lite stressad, men jag ska göra mitt bästa för att fylla ut artikeln så mycket som möjligt! Men till dess kan ni avnjuta Spel till Switch 1&2: Oktober! (...som jag just kom på inte har blivit korrekturläst men nu måste jag iväg, såatte, glhf ^^’)

Har jag råkat missa någonting som på riktigt är stort och viktigt? Kommentera så uppdateras artikeln.

Innehållsförteckning

-ANOMALITH [S2] [eShop] -Castlevania: Belmont's Curse [S1] -Disney Epic Mickey: Rebrushed – Switch 2 Edition [Game-Key] -Dragon's Dogma 2: Dark Arisen [Game-Key] -FATAL FURY: City of the Wolves [Game-Key] -FINAL FANTASY RESONANCE [Game-Key] -Harvest Moon: Echoes of Teradea [S1], [S2] -Hell is Us [Game-Key] -Hollow Knight/Silksong – Switch 2 Edition [S2] -Kingdom Hearts Collection [I~III] [Game-Key] -Minecraft – Switch 2 Edition [Game-Key] -Nintendo Switch Sports Resort [S2] -Octopath Traveler I+II – Switch 2 Edition [Game-Key] -One Piece: Grand Gourmet [eShop] -Order of the Sinking Star [S2] -Ratatan [S2] -Resident Evil 2 Deluxe / RE3 / RE4 Gold Edition – Switch 2 Edition [S2] [eShop] -STEINS;GATE RE:BOOT [S1], [S2] -Tales of Eternia Remastered [S1], [Game-Key] -Village in the Shade [S1], [Game-Key]

ANOMALITH [S2] [eShop] Action/Äventyr, 28:e

En tredjepersonsskjutare i ett framtida Japan där anomalier plötsligt började dyka upp för en tid sedan och nu existerar så kallade ”Divers”, vars uppgift är att gå in i dessa farliga zoner och extrahera märkliga föremål som skapats av anomalierna. Genom att studera dessa och vad exakt det är som händer på dessa platser hoppas regeringen kunna hitta ett sätt att få verkligheten att återgå till det normala igen.

17-åriga Reona Minazuki jobbar dock inte som Diver för att hjälpa Japan, utan för att försöka hitta sin bästa vän Arisa. Det var under ett helt vanligt besök till en galleria som de två blev separerade av just en anomalitet och sedan dess har Reona inte sett sin vän. Så genom att utföra dessa farliga uppdrag på dessa speciella platser där abnormaliteter sker, hoppas Reona hitta sin vän eller åtminstone få ledtrådar om vart Arisa har försvunnit.

Mycket action utlovas men det gäller att välja sin utrustning rätt innan man ”dyker” in i en av zonerna, och konservera sin ammunition eftersom man aldrig vet om det ska finnas mer att finna. De anomali-påverkade föremål som man tar med sig tillbaka kan sedan användas för att uppgradera både vapen och annat.

Castlevania: Belmont's Curse [S1] Metroidvania, 15:e

Det är helt enkelt ett Castlevania, vilket alltså innebär action-äventyrande plattformande med en piska och olika magier. Trevor Belmont, mannen som besegrade Dracula, vandrar på Paris gator tillsammans med sin dotter Rose, och de båda dräper alla de mörkrets bestar som väller ut från det stora slottet.

Som vanligt kan vi utforska områdena helt öppet och det krävs en del backtracking för att öppna upp nya områden, i takt med att bossar blir förgjorda och Rose förbättrar sina färdigheter. Utrusta dig med olika reliker och vapen för att hitta en spelstil som passar dig och lämpar sig extra bra för det område som du befinner dig i just där och då.

Det finns ett demo där sparfilen går att använda i fullversionen.

Disney Epic Mickey: Rebrushed – Switch 2 Edition [Game-Key] Äventyr/Pussel, 6:e

En remake på Epic Mickey som släpptes till Wii för 16 år sedan, med legenden Warren Spector i spetsen. Remaken kom 2024 till bl.a Switch och nu får vi alltså en Switch 2-portning, som erbjuder bättre prestanda, högre upplösning, musstyrning och ett kostym-DLC.

Plattformspussel i 3D där Musse Pigg springer runt i en skräpig värld med sin magiska pensel, som ger honom kraften att såväl sudda ut saker som fylla i dem. Detta går att använda såväl för att förändra hur en bana ser ut och var Musse kan gå, som att bestämma sig för huruvida man vill radera fiender eller bli vän med dem.

Beroende på hur man väljer att spela så låser man upp olika allianser, sidouppdrag och krafter och det går rent utav att undvika att slåss mot minibossar, om man har agerat och spelat på ett visst vis.

Dragon's Dogma 2: Dark Arisen [Game-Key] Action/RPG, 9:e

Dragon’s Dogma 2 utökas med nytt innehåll och denna Dark Arisen-utgåva släpps på samtliga nyare konsoler inklusive Switch 2, samtidigt som innehållet också blir tillgängligt för de som äger det vanliga spelet. Om man inte redan visste detta så handlar det om action-RPG ur tredjeperson i en stor, öppen fantasyvärld.

Men spelaren är inte ensam i sitt uppdrag som ”the Arisen” att dräpa den drake som har gett spelaren denna titel. För som Arisen har man möjligheten att kontrollera andras vilja och därför går det att ha med sig upp till fyra ”Pawns”: AI-kontrollerade kompanjoner som bidrar med sitt till såväl strider som i olika sidouppdrag. Spelaren kan själv skapa en av dessa Pawns men de andra två behöver genereras av antingen spelet eller andra spelare. Mer variation för hur dessa Pawns kan se ut utlovas i just Dark Arisen.

FATAL FURY: City of the Wolves [Game-Key] Fighting, 22:a

Fatal Fury är ”tillbaka” igen: pixelerad fighting från 90-talet som såg den sista delen släppas 1999. För två år sedan gjorde spelserien comeback med just City of the Wolves som mottags riktigt väl och än idag ligger på över 80% på OpenCritic.

Nytt för den här gången är det offensiva ”REV”-systemet; olika typer av tekniker, accelerationer och slag som fungerar att använda så länge som din hälsomätare befinner sig i början, mitten eller slutet – beroende på vad du själv har valt. Inom denna begränsning kan du använda dessa extra snabba och kraftfulla REV- specialare, tills mätaren blir full och överhettas.

Det finns också ett slags RPG-kampanjläge där man bygger upp sin kämpe över tiden genom att samla XP i varje fight, och tvingas anpassa sig till olika omständigheter.

Släpps i två version: Standard och Starter Edition, där den senare innehåller en del extra karaktärer och banor och därför också kostar typ 10 Euro mer.

FINAL FANTASY RESONANCE [Game-Key] JRPG, 22:a

Återvänd till den gamla goda FF-tiden när spelen såg ut som de gjorde på 90-talet, mer eller mindre. Resonance ser förstås lite mer polerat ut än så, med sin nya HD-2D look som inte riktigt fanns där när man lanserade Brave Exvius på mobiler 2015. Det är nämligen detta mobilspel som Resonance baseras på och ska hämta sin story samt karaktärer från, närmare bestämt den första berättelsen: "Lapis”.

Annars är spelet så klassiskt som det kan bli. Det finns luftskepp, kristaller, espers och Moogles sådär som det ska göra i ett bra FF. Striderna är givetvis turordningsbaserade och genom att utnyttja fiendens svagheter kan man bryta ner deras försvar och få dem att bli extra sårbara.

Utvecklarna utlovar också en värld fylld av hemligheter som skänker många timmars extra utforskande, till exempel den vandrande svärdsmästaren Gilgamesh och en stor uppgörelse med den återkommande superbossen Ultima Weapon.

Ett demo finnes som täcker det första kapitlet av Lapis.

Harvest Moon: Echoes of Teradea [S1], [S2] Simulator, 15:e

En ny gård att ta hand om för alla Harvest Moon- och Story of Seasons-fans där ute. Kossor att borsta, grödor att vattna, hästar att rida, människor att lära känna och andar att hjälpa. Världen Teradea är packad med olika biomer och regioner, från fridfulla byar och lummiga skogar till labyrintliknande grottor – fyllda med malm och ädelstenar.

Mystiken och äventyret i denna iteration ligger i den märkliga dimma som kryper in från Forest of Echoes, där vilda bestar strövar omkring på natten. Sedan dimman började visa sig har även märkliga naturkatastrofer börjat bli väldigt vanliga...

Hell is Us [Game-Key] Action/Äventyr, 8:e

Ett action-orienterat äventyr från i fjol där man spelar som soldaten Remi som plötsligt deserterar för att söka efter sina föräldrar, i det krigshärjade landet Hadea. Men det han hittar där och tvingas slåss mot är övernaturliga varelser som kallas ”Hollow Walkers”, som är resultatet av någon form av mystisk katastrof.

Slåss med diverse hypermoderna närstridsvapen och ta hjälp från din drönare för att hålla fienden distraherad. Håll koll på såväl din hälsa som uthållighet, då uthålligheten kommer att påverka din stridskapacitet och även om denna mätare fylls upp automatiskt med tiden, så innebär dränerad hälsa att du har mindre uthållighet att jobba med.

Ingen karta. Ingen kompass. Inga markörer. Följ din instinkt och gå dit den tar dig, genom en innovativ bandesign som låter dig utforska fritt. Detta är en del av äventyret och det ska forma din helt egna, unika upplevelse.

Hollow Knight/Silksong – Switch 2 Edition [S2] Plattform, 16:e

Metroidvania-succéerna släpps nu fysiskt, båda två, till just Switch 2. Jag tror ju inte att dessa behöver någon vidare extra presentation eller förklaring, för alla vet nog redan vid det här laget att det handlar om 2D-sidoskrollande plattformsaction med en tecknad stil.

Jag vet ju hur många som absolut älskar de här spelen, så därför vill jag ändå lyfta att de fysiska utgåvorna nu är här.

Kingdom Hearts Collection [I~III] [Game-Key] Genre/Genre, 8:e

Helt enkelt en spelsamling med samtliga Kingdom Hearts-spel, nu med fullt stöd för Switch 2. Samtliga delar i spelserien går förstås även att köpa lösa, och det ska finnas en 50% rabatt för de som redan äger ett spel till Switch 1 – som kan appliceras på såväl de individuella spelen som den här samlingen.

Annars är det enda exklusiva här med Switch 2-samlingen att den inkluderar paletten ”Long Night”, som ersätter hur svärdet Star Seeker egentligen ser ut.

Minecraft – Switch 2 Edition [Game-Key], [Upgrade Pack] Överlevnad, 27:e

Ännu en ”ordentlig” Switch 2-utgåva som såklart kan göra stor skillnad för alla Minecraft-älskare. Förbättrade ljuseffekter, skuggor, prestanda överlag och man utökar även det sedan tidigare släppta Mario-baserade innehållet som är unikt på Switchen.

Vad jag har läst ska samtliga världar och annan sparad data vara fullt kompatibel, för dem av er som överger Switch 1-versionen till förmån för denna.

Nintendo Switch Sports Resort [S2] Sport/Minispel, 22:a

Uppföljaren till Switch Sports som släpptes 2022 och det handlar förstås om att Nintendo har tryckt in ännu fler aktiviteter som kan avnjutas genom gester och rörelser. Men nu finns det också ett slags ”friläge” där man kan utforska den här rekreationsorten, samtidigt som man utför olika utmaningar, samlar foton och mycket annat. Detta sker antingen på land, i luften eller på vattnet som omger ön.

De 12 aktiviteterna är Tennis, Bowling, Bågskytte, Boxning, Volleyboll, Bordstennis, Basket, Golf, Tumbrottning, Propellerplan, Skateboard och Vattenskoter.

Octopath Traveler I+II – Switch 2 Edition [Game-Key] JRPG, 1:a

Ytterligare Switch 2-utgåvor med sina egna, tekniska förbättringar men Square Enix skjuter två hål i foten genom att 1) släppa dessa som Game-Key och 2) inte tillåta att man överför sparfiler från de tidigare Switch-utgåvorna...

One Piece: Grand Gourmet [eShop] Simulator, 23:e

Den japanska spelutvecklaren Kairosoft är sedan länge kända för att utveckla små simulationer av allt från hur det är att vara en spelutvecklare till restaurangägare eller rektor på en skola. Nu har man ett samarbete med Bandai Namco för att släppa just en restaurangsimulator, men i One Piece-universumet.

Hjälp Sanji ombord på hans legendariska restaurangskepp Baratie genom att mixa olika ingredienser och ta fram nya, spännande maträtter som ska tilltala kända karaktärer som kommer till restaurangen. Spendera era intjänade pengar på att expandera och placera nya dekorationer.

Order of the Sinking Star [S2][eShop] Pussel, 8:e

Ett nytt pusselspel från pusselmästaren Jonathan Blow (Braid och The Witness). Här blir spelaren transporterad till värld fylld av magi, mystiska apparater och farliga monster. Världen utgörs av fyra väldigt distinkta områden som har sina egna karaktärer, mekaniker och berättelser – som ska få det att kännas som fyra olika typer av pusselspel och det är fritt fram för spelaren att gå mellan dessa områden.

Men den största gimmicken kommer längre fram i storyn när världarna börjar smälta samman mer och mer, så att deras karaktärer och unika spelmekanik blandas. Således skapas helt nya, unika utmaningar för spelaren som tvingas tänka om och ytterligare ett par steg längre än tidigare, nu när förmågor behöver kombineras för att lösa pussel.

Ratatan [S2] Rytm/Strategi, 15:e

Rytmbaserat, stressigt gullegull från samma japanska utvecklare som släppte Patapon 2007. För 3 år sedan skapade man en Kickstarter som drog in 220 miljoner Yen (cirka 13 miljoner kronor) och nu står vi alltså inför releasen, ett år efter vad som var planerat och till Switch 2 istället för 1 (samt PS5 istället för PS4).

Detta är då en roguelike för upp till fyra spelare där små figurer (Cobuns) slåss mot varandra genom att spelaren trycker på rätt knapp vid rätt tillfälle, i takt till musiken och det lite barnsliga trallandet. Men det är också viktigt hur man placerar sina Cobuns, samt att kunna avgöra när det är bättre att spela defensivt istället för offensivt.

Lululu-la-la! <insert happy playful music>

Resident Evil 2 Deluxe / RE3 / RE4 Gold Edition [S2] [eShop] Action/Äventyr, 16:e

Ytterligare en spelsamling och även enskilda releaser som får Switch 2-utgåvor. Bättre prestanda utlovas såklart, samt lite kosmetiskt lullull och diverse extra DLC i just 2:an och 4:an.

Släpps på Game-Key i januari men just nu är det alltså endast helt digitala utgåvor som finns – till rabatterat pris (20-34%) om man köper innan release.

STEINS;GATE RE:BOOT [S1], [S2] Visual Novel, 29:e

En remake av samma visual novel-spel från 2009 som har polerats både visuellt och audiovisuellt, med extra mycket att titta på och lyssna till. Dubbelt så många stillbilder, 20% fler bakgrunder, nya scener och nyinspelad dialog på japanska – såklart med originalrösterna från animen.

För er som inte redan känner till storyn, och därmed borde sätta sig omedelbart och titta på den fantastiska Steins;Gate-serien, så handlar det i korta och lösa drag om två teknologistudenter som av en slump råkar hitta ett sätt att skicka meddelanden till det förflutna. Ni kan nog gissa vart detta leder: omskrivning av tidigare händelser som får ödesdigra konsekvenser för huvudpersonerna.

Och eftersom man kan påverka vad som ska hända beroende på vad man säger, hur man säger det och när på tidslinjen som det sägs, finns det naturligtvis flera olika slut att titta på och jaga efter.

Tales of Eternia Remastered [S1], [Game-Key] JRPG, 16:e

För första gången sedan 2005/06 syns det gamla Tales of Eternia på helt nya format, men som en remaster istället för en vanlig portning. I fantasy-världen Inferia drar tre vänner iväg på ett gemensamt äventyr efter att ha träffat en mystisk flicka som talar ett okänt språk.

Men snart upptäcker dom att det finns en parallellvärld som heter Celestia och att Inferia och Celestia har varit i fejd sedan urminnes tider. Nu måste man förhindra att en omvälvande händelse som skulle kunna innebära slutet för båda världar.

Klassiskt gammalt JRPG-upplägg med en världskarta att promenera runt på för att ta sig mellan olika platser, för att där ”zooma in” och kunna prata med karaktärer samt strida. Striderna blandar traditionella RPG-element med fighting som taget ur något beat ’em up, i varje fall för huvudkaraktären. Övriga medlemmar agerar automatiskt enligt en förutbestämd inställning/befallning när varje strid börjar.

Village in the Shade [S1], [Game-Key] Simulator/Äventyr, 27:e

Välkommen till den till synes mysiga och harmoniska, japanska byn Kagatsu som ligger nära bergen. Här kan spelaren ägna sig åt att plantera grödor, skräddarsy sin gård och träffa intressanta karaktärer – som alla har någonting de vill dölja...

Njut av det tysta livet på landet så länge det varar...

Med tanke på hur spelet är åldersstämplat och att man varnar för såväl blod som grovt språk, så misstänker jag att lilla Kagatsu inte är fullt så mysigt eller harmoniskt som det verkar vid första anblick.

Previously on Spel till Switch 1&2

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September

Jimmy och Amanda har också börjat på Fire Emblem: Fortune's Weave och känner att de sociala aspekterna har kanske fått för mycket utrymme.

Det och mer i veckans Spelsnack.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: No More Secrets av DaMonz och Trainbeat från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Det här spelade vi: September 2026

ISABELL RYDÉN

Baldur’s Gate 3: Tredje genomspelningen nu. Eller var det fjärde?

Find Kittens: The Last of Cats: Mysigt tidsfördriv.

NIKLAS KARLSSON

Cyberpunk 2077: 2026 blir året när jag till slut känner mig helt färdig med spelet.

Samson: A Tyndalston Story: Klart märkligt actionspel som inte riktigt liknar något annat. Man spelar Samson och måste göra olika “jobb” för att betala av en skuld.

Balatro: Det vet du.

Assassin’s Creed: Odyssey: Klart det bästa spelet i den “nya” serien som är en fröjd att spela på konsol i 60fps.

Control Resonant: Riktigt bra uppföljare som bjuder på minst lika skruvade miljöer och än mer skruvad story än föregångaren.

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Fire Emblem: Fortune’s Weave: Har endast hunnit börja skrapa på ytan i detta taktiska rollspel, men eftersom det är ett av mina mest emotsedda spel i år kommer det med största sannolikhet bli väldigt många fler timmar.

Slay the Spire: Kortleksbyggare ändå. Hur mysigt är inte det?

Star Wars: Zero Company: Njutbar spelupplevelse från början till slut, även om de tekniska problemen stundtals satte käppar i hjulet medelst krascher.

Marvel’s Wolverine: Ett starkt källmaterial, en högklassig studio. Vad kan gå fel? Läs gärna min recension av månadens mest omdiskuterade spel!

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Control Resonant: Tycker det är ett lyft mot föregångaren och Remedy är otroligt bra på spektakulära vyer. Men striderna är inte en favorit och de är många.

Fire Emblem: Fortune's Weave: Jag tycker de har gått för hårt på mängden sidoaktiviteter mellan de strategiska striderna. Det blir lite för segt.

Marvel's Wolverine: Varken striderna eller berättelsen landar speciellt väl i Wolverine vilket är otroligt synd. Jag gillar ändå Insomniacs karaktärisering av Logan.

The Blood of Dawnwalker: Finns en väldigt bra mix av system och är ett väldigt imponerande första spel av Rebel Wolves.

Toem 2: Uppföljaren är precis lika mysig som föregångaren, även om jag önskar att man hade arbetat med fler spännande pussel.

ALEXANDER REHNMAN

Control Resonant: Årets bästa spel så långt. Lagom svårt, urflippad berättelse och en värld som verkligen uppmanar till nyfikenhet och utforskning, där man ständigt snubblar på nya spännande saker. Läs gärna min recension av spelet!

Hollow Knight: Det blir verkligen bara bättre och bättre.

Lego Batman: Legacy of the Dark Knight: Jag jobbar mig långsamt mot platinatrophyn, en omspelad bana i taget.

Monster Hunter Stories 3: Twisted Reflection: Likt föregångaren är det verkligen Monster Hunter fast som turordningsbaserat JRPG, och det är ju inte så dumt. Men bossen jag precis sprang på är nog ett tecken på att det behöver grindas lite…

Picross 3D: Nu har jag löst alla pussel i den här Nintendo DS-klassikern. Det var trevligt, även om vissa pussel kändes som att de handlade mer om att vända och vrida på pusslet än logisk slutledningsförmåga.

The Artisan of Glimmith: Det här briljanta pusselspelet bara fortsätter att ge. Det är klurigt, men aldrig omöjligt.

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: Det är verkligen precis vad man tänker sig med konceptet ”Vampire Survivors fast som lekbyggar-roguelite”. Trevligt podcastspel!

Final Fantasy XIV: Dawntrail: För några år sen var ”Katten är ENORM!!!!” en mycket kortlivad internmeme inom redaktionen. Efter den senaste patchen är Evercold-hajpen som katten: ENORM!!!!

Picross 3D: Round 2: Ja, jag fick ju inte nog efter ettan. Bra, men annorlunda, så båda spelen är värda att spela.

Marvel's Wolverine: Det här tycker jag att folk har varit lite väl hårda mot. Det är inte superfantastiskt, men det är ett klart dugligt actionspel som jag haft trevligt med. Lite märkligt att det är tämligen handhållande men har oväntat svåra strider.

Toem 2: Ett trevligt litet spel som man blåser igenom på en kväll – och vilken mysig kväll, sen! Att det är översatt till svenska av undertecknad med kollegor är ju inte dumt heller.

Ace Combat 8: Wings of Theve: Ja, jag hann spela de två första timmarna innan månaden tog slut. En recension kommer här på Loading i en nära framtid. Håller hela spelet samma höga kvalitet som de två första timmarna blir det nog något fantastiskt.

Om någon fortfarande bryr sig.

Vi har också varit på Bokmässan i Göteborg som i år hade speltema! Amanda lyckades se Jennifer Svedberg-Yen, Troy Baker och Sam Lake för att prata om litteratur och spel.

Dessutom har både Jimmy och Oliver spelat Remedys nya spel Control Resonant som är ... Ja, vadå?

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Of Souls and Shadows av jnWake från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

”Säg cheeese”

TOEM 2 PLAYSTATION 5 (testat), SWITCH, SWITCH 2, PC Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Jag tycker verkligen att det är något särskilt med att springa runt med en kamera i handen. Ett litet verktyg där jag kan få andra att uppleva världen på det sätt jag ser den. Vad jag anser är viktigt att någon annan ska få se. Därför har jag alltid tyckt att spel som baseras på fotografering är väldigt spännande och det har jag känt ända sedan jag klickade fram de första korten i Pokémon Snap på Nintendo 64.

Det krävs ändå en hel del för att vara en duktig fotograf – oavsett om du har en mobiltelefonkamera, en större systemkamera eller sitter och tar bilder i diverse spel. Det kan dock vara lite överväldigande att lära sig alla funktioner i att ta bilder, även om det är väldigt roligt. Det är också något som Something We Made lyckades väldigt bra med i deras debutspel Toem och nu även i uppföljaren Toem 2.

Toem 2 tar vid några år efter att det första spelet slutade. Återigen ger man sig ut på ett nytt äventyr med kameran i högsta hugg för att dokumentera det märkliga fenomen som kallas just Toem. Precis som i första spelet får man besöka ett antal nya platser, träffa märkliga karaktärer och hjälpa dem med sina problem som de stöter på i vardagen innan man når resans slutdestination.

Allt detta gör man självklart med sin kamera.

Toem 2 är som ett modernt peka-klicka-spel, i det avseendet att det går ut på att försöka manipulera omgivningen med hjälp av de verktyg man har med sig. För att klara uppdragen i spelet krävs det att man kanske hjälper någon att hitta ett borttappat föremål, men istället för att det är jag själv som får hämta ringen behöver jag bara fotografera det istället och lämna över bildbeviset till den slarvige karaktären som tappat bort föremålet från första början.

Det krävs helt enkelt inte speciellt mycket för att man ska klara spelets pussel utan det handlar mer om att hitta rätt grej att fota. Ibland erbjuder spelet ett mer klurigt pussel som gör att man måste tänka på vilket perspektiv man tar bilden ifrån, men det är lite för sällan. Det är både till spelets för- och nackdel. Jag gillar ändå att Toem 2 är rätt kravlöst. Du behöver inte lära dig en massa olika funktioner utan det handlar mer om att hitta rätt och trycka på avtryckaren. Samtidigt hade jag önskat att skaparna hade varit lite mer finurliga i sina pussel och verkligen dragit en större fördel av att använda kameran som verktyg. Skillnaden mellan första Toem och Toem 2 är därför inte så stor. Även om man i uppföljaren kan hoppa och utforska världen på ett helt nytt sätt än vad man gjorde i det första spelet. Jag tycker inte riktigt att pusslen använder det till sin fördel.

Med det sagt dryper det fortfarande av samma charm som det första spelet hade, med väldigt roliga karaktärer som man får bekanta sig med i otroligt gulliga diorama-världar. Det gör det väldigt lätt att sjunka in den sinnesstämning som spelet ger och tillsammans med spelets musik blir det en väldigt behaglig upplevelse.

Toem 2 ger verkligen samma känsla som när man är ute och vandrar i skogen och man bestämmer sig för att bevara ögonblicket man befinner sig i.

Och då tar man fram sin kamera.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Hacka och slafsa”

MARVEL’S WOLVERINE PLAYSTATION 5 Recensent: Amanda Seppälä Steén

Länge har Insomniac Games varit en spelstudio som har legat mig mycket varmt om hjärtat. Kort efter att jag på riktigt började utforska spelvärlden och dess potential, i början av tiotalet, bekantade jag mig med Ratchet and Clanks nyare titlar i Future-serien och föll pladask. Även om jag som ung vuxen, vid den tiden, mestadels eftersökte verk som besatt en annan mogenhet och modernitet var det svårt att inte svepas med av den barnsligt underhållande lekfullheten de spelen hade att erbjuda sin spelarbas.

Under en femårsperiod, ytterligare fem år efter att jag fick upp ögonen för studion, levererade de fyra högkvalitativa titlar packade med spelglädje – detta i form av tre spel om Spider-Man och Ratchet and Clank: Rift Apart. Längtan har därav varit stor, och väntan fylld av spänning, inför deras nästa spel. Som till råga på allt inte var en uppföljare. Föga förvånande kom det också med en rejäl dos höga förväntningar, med tanke på att protagonisten skulle vara ytterligare en av Marvels välkända hjältefigurer.

Wolverine.

Detta faktum gjorde även mig mycket exalterad eftersom jag följt X-Men sedan barnsben och den hårdnackade mutanten med sina karaktäristiska adamantiumklor har därför gjort avtryck i flertalet iterationer. Och med tanke på det starka källmaterialet, i kombination med en högklassig spelstudio, fanns det en fråga som många säkert ställde sig på förhand.

”Vad kan gå fel?”

Med facit i hand visade det sig att en hel del verkade kunna gå fel, med tanke på att mottagandet har varit allt annat än skonsamt. Däremot känns det som att omvärldens reaktion på spelet saknat all rim och reson – främst från personer som till merparten tjänar enorma summor pengar på att sensationalistiskt sprida extrem negativitet. Min främsta ståndpunkt är Marvel’s Wolverine kom i helt fel tid, men med det sagt har även jag en och annan kritisk rad att skriva. Om än med en något mildare ton.

Marvel’s Wolverine handlar om Logan, eller Wolverine som de flesta nog känner honom som, och hans återförening med mutantgruppen Team X – ledd av genetikern Nathaniel Essex. Bekanta ansikten, som Sabretooth och Mystique, blir än en gång hans bundsförvanter efter att de tre år tidigare gått skilda vägar. Med nyheten om att vetenskapsmannen Bolivar Trask, som för den inbitne är en välkänd skurk inom universumet, utgör ett hot om att utrota alla mutanter från jordens yta leds Logan till en annan grupp med särskilda förmågor – där han stöter på ingen mindre än den mäktiga telepaten Jean Grey. Tillsammans eftersträvar de att sätta stopp för den förödande plan Trask ämnar att realisera.

För den som på något vis sett eller läst X-Men är det ingen hemlighet vad Logan och Jean betyder för varandra. Och att de har ett band utöver det vanliga. Däremot byggs deras relation upp på ett något avigt sätt i detta verk, som förmodligen baseras på att spelare förväntas ha en del förkunskap, men även när så är fallet landar det inte alltid särskilt väl. Det känns förhastat i den kontext som presenteras, vilket gör att den emotionella avkastning som det finns förhoppningar om har långt ifrån den slagfärdighet som spelet är i stort behov av – i synnerhet eftersom berättelsen på många sätt känns som tagen ur en något förutsägbar mall.

Det råder dock inga som helst tvivel om att rollsättningen av huvudkaraktären Logan gjorts med enorm fingertoppskänsla, för den australiske skådespelaren Liam McIntyre är tveklöst rätt man på rätt plats. Han ger Wolverine utomordentliga kontraster, där den blodtörstiga besten och medmänskliga mannen får samspela. Det är inte svårt att göra Wolverine till det rovdjur han mången gång är, men det är däremot inte lika lätt att visa mjukare sidor som visar att han också är en människa med andra känslor än vrede. Och med såväl sitt minspel som i sina mildaste stunder är hundvalpslikt, som sitt kroppsspråk som signalerar trygghet, balanserar han upp den våldsamma sidan.

Något jag däremot tycker är väldigt synd är att det känns som att nästan all karisma finns hos just Liam McIntyre och att den lyser med sin frånvaro hos de andra karaktärerna. Detta i sin tur genererar att det uppstår en viss avsaknad av kemi, ofta mellan just Logan och Jean, som hade kunnat göra mycket för spelets känsla.

Något som däremot känns bra är striderna. Trots att det inledningsvis är lite sparsmakat innan ytterligare mer kraftfulla förmågor låses upp, och att tajmingen på blockeringen först verkade rätt arbiträr, är det precis vad som kan förväntas av en mutant av Wolverines kaliber. Han är ju ett kraftpaket och rör sig således som ett sådant – tungt, men explosivt och skoningslöst. Det är förmodligen många timmar av speltestande som lett fram till att skapa en säregen spelkänsla, likt den som skapades för Spider-Man och hans nätta men energiska fysik. Jag upplever däremot att studion lyckades bättre med att skapa en spindelman som är tillfredsställande att spela, förmodligen på grund att fiendekonfrontationerna är mer mångsidiga. Att smyga som Wolverine känns nästintill onödigt eftersom skurkarna går att ta ner med råstyrka oavsett och avsaknaden av den där nerven, som bland annat Marvel’s Spider-Man och Batman Arkham-spelen bjuder på, gör att det upplevs en smula endimensionellt. Fördelen med att inte synas måste komma med en markant nackdel som träder i kraft när ens karaktär blir upptäckt. Vad är annars poängen med smygandet?

Det hjälper inte heller att de mardrömsportaler, som är utplacerade i de olika områdena, oftast innebär att puckla på klungor med fiender. Det bidrar till en viss enformighet och en känsla av att utvecklarna inte tog vara på möjligheterna, med tanke på att det initialt presenteras med en påtaglig narrativ koppling. Mer variation i spelsegmenten hade med andra ord varit önskvärt, snarare än mindre.

Ytterligare en liten detalj som jag haft svårt att släppa, som kanske egentligen inte är så liten, är det faktum att det finns lådor innehållandes erfarenhetspoäng utpytsat i miljöerna och att deras utformning gör att de ser oerhört malplacerade ut. De sticker verkligen ut eftersom de varken är logiska rent diegetiskt, eller inte heller alltid är i samklang med den grafiska designen. Att springa runt i ett snötäckt Kanada, med magnifika vyer, och slå sönder lådor känns inte helt genomtänkt när det kommer till kritan. Absolut, det är ett spel och i spel fås ofta erfarenhetspoäng, men det borde funnits alternativa designval som kunde fungerat bättre kontextuellt. För miljöerna, alltifrån det barrskogstäta Kanada till det neonskimrande Japan och det tropiska Madripoor, är heltjusiga. Eftersom det är väldigt linjärt kan det också kännas som viss missad potential att inte få utforska miljöerna mer ingående. Och då kommer det från mig som inte direkt är den öppna världens främsta förespråkare – att skapa en värld som känns levande, även om det är på en mer begränsad yta, är något jag värdesätter mer.

Än en gång – det känns som om Marvel’s Wolverine kom i helt fel tid.

Med Marvel’s Spider-Man, som hyllades för hur spelskaparna tacklade en öppen struktur, i ryggen är det inte förvånande att spelare känner sig låsta i detta mer strömlinjeformade äventyr – något som känns som ett barn av en helt annan tidsera i spelhistorien. Trots sina svagheter är det ett bra spel, men det känns som att det är något som saknas. Och bara bra är sällan tillräckligt i dagens kritiska samhälle.

Förhoppningsvis låter Insomniac Games sig inte påverkas av det här bakslaget alltför mycket, för de har garanterat mycket mer kreativitet kvar i sig.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Förutom det har vi också gått på bio och sett, hör och häpna, den senaste Resident Evil-filmen som inte är en stor hög med ... Ja, ni vet. Och vi har också spelat Marvel's Wolverine, Insomniacs senaste spel som kanske inte riktigt når upp till samma svingande höjder som deras version av Spider-Man.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Voyage of the Fallen av prophetik music från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Det får ni höra om i veckans avsnitt.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Thrill of the Ascent av prophetik music från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

När hårdvaran bestämmer vilka Star Wars-spel vi minns

Det finns en detalj i Loadings presentation av den egna redaktionen som är ganska talande. När människor ska förklara var deras spelintresse började nämner de ofta inte bara ett spel – de nämner en maskin. En grå Game Boy julen 1995. En svart Game Boy från en pantbank. Nintendo. Sega Mega Drive. Ett vardagsrum, en handkontroll och en viss sorts bild på en viss sorts skärm.

Det är inte konstigt. Vi brukar prata om spelminnen som om spelen själva vore hela minnet, men hårdvaran har alltid varit medförfattare. Super Mario Land 2 på en Game Boy är inte bara samma spel på en mindre skärm. Det är batterier, suddig rörelse, hörlurar och att försöka se vad som händer i baksätet på en bil. Ett PC-spel från 1994 kan på samma sätt vara lika förknippat med en joystick, DOS och ljudkort som med själva innehållet.

Star Wars är ett ovanligt bra exempel på vad det här gör med vår kollektiva spelhistoria. Licensen har använts i mer än fyrtio år, på arkadmaskiner, hemdatorer, handhållna konsoler, Nintendo-format, Playstation, Xbox, mobiltelefoner och onlinetjänster. När man går igenom hela kronologin över Star Wars-spel blir en sak tydlig: vi minns inte nödvändigtvis de viktigaste spelen bäst. Vi minns ofta de som råkade överleva sin hårdvara.

Och de som inte gjorde det kan försvinna förvånansvärt fort.

Samma Star Wars kunde vara flera helt olika spel

Det här började långt innan någon pratade om remasters. När ett arkadspel skulle flyttas till en hemdator på 1980-talet handlade en portning sällan om att flytta exakt samma upplevelse. Den nya maskinen kanske saknade färgerna, ljudet, styrningen eller helt enkelt kraften. Resultatet kunde påminna om originalet ungefär som en skolteckning påminner om Millennium Falcon: man förstår absolut vad det föreställer och det är egentligen ganska imponerande med tanke på omständigheterna.

Därför finns det inte ett enda gemensamt minne av tidiga Star Wars-spel. För någon är Star Wars fortfarande Ataris vektorbaserade arkadmaskin från 1983, där Death Star bestod av glödande linjer och fantasin fick fylla i resten. För någon annan är samma titel en betydligt mer beskedlig version på hemdator. Maskinen bestämde inte bara hur spelet såg ut. Den bestämde vilket spel man trodde att Star Wars var.

Den mekanismen finns kvar långt senare. Ett av de tydligaste exemplen är The Force Unleashed från 2008. Namnet antyder ett spel, men bakom omslaget gömde sig flera ganska olika produktioner. Xbox 360- och Playstation 3-versionerna byggdes för den nya generationens teknik, medan Wii-versionen utvecklades separat och fick bland annat rörelsekontroller och ett eget duell-läge. När Aspyr sedan tog tillbaka spelet på Switch 2022 valde studion inte den tekniskt mest avancerade versionen. De porterade Wii-versionen.

Det betyder att en modern spelare som köper The Force Unleashed på en aktuell Nintendo-maskin möter ett annat stycke spelhistoria än den som minns spelet från en Xbox 360. Ingen av dem minns fel. Hårdvaran har bara producerat två olika förflutna.

Vissa klassiker får nytt liv eftersom någon fortsätter flytta dem

Det motsatta händer när ett spel gång på gång lyckas lämna sin gamla maskin.

Knights of the Old Republic är ett nästan övertydligt exempel. Biowares rollspel lanserades 2003 på Xbox och PC, men har därefter fått liv på Mac, IOS, Android och Switch och finns dessutom digitalt på moderna Xbox-system. När Aspyr tog KOTOR till Switch beskrev studion själv versionen mycket enkelt: det är en port av originalet med mindre anpassningar för Switch-hårdvaran.

Det låter kanske mindre spännande än ”FULL REMAKE BUILT FROM THE GROUND UP”, helst skrivet över en trailer där någon långsamt tänder en ljussabel. Men kulturellt är det enormt viktigt. KOTOR kräver inte längre att en nyfiken tjugoåring hittar en fungerande original-Xbox eller börjar förhandla med ett gammalt Windows-spel och en dator som aldrig hört talas om 2003. Spelet står fortfarande på butikshyllan, om än den digitala sorten.

Detsamma gäller Episode I: Racer. Nintendo 64-spelet från 1999 kunde mycket lätt ha blivit kvar där tillsammans med cartridge-minnen, plastgrå handkontroller och den allmänna känslan av att tre handtag på en kontroll nog verkade rimligt vid något möte i Kyoto. I stället porterade Aspyr spelet till Switch och Playstation 4 med moderniserad styrning, men det kom även till Xbox. Tjugo år efter originalet kunde en ny generation alltså upptäcka varför en hel generation fortfarande blir märkligt entusiastisk när någon säger ”Sebulba”.

Det är en viktig del av hur en klassiker skapas. Kvalitet hjälper naturligtvis. Men tillgänglighet hjälper också väldigt mycket.

X-Wing var nära att bli något man bara pratade om

PC-spel har ett särskilt problem eftersom datorn låtsas vara en evig plattform, samtidigt som den byter nästan allt under motorhuven vart femte år.

X-Wing och TIE Fighter är två av de mest betydelsefulla Star Wars-spelen som gjorts, men under många år var de betydligt lättare att minnas än att faktiskt spela. Gamla DOS-versioner, CD-utgåvor, Windows-versioner, joystick-krav och förändrad hårdvara skapade ett mindre arkeologiskt projekt för den som bara ville skjuta på en TIE Fighter efter middagen.

Den digitala återkomsten förändrade det. GOG:s nuvarande utgåva av X-Wing innehåller tre versioner av spelet från 1993, 1994 och 1998, medan TIE Fighter också underhålls för moderna operativsystem inom företagets preservation-program. Det är nästan mer intressant än en vanlig remaster, eftersom själva versionshistoriken får finnas kvar.

Här blir bevarande inte att välja vilken version som ska ersätta de andra. Det blir att erkänna att spelet faktiskt hade flera liv.

Det ligger nära något som också återkommer i Loadings redaktionella material: – gamla spel är inte museiföremål som står stilla. De fortsätter att förändras beroende på var och hur vi möter dem. En nyutgåva kan göra ett bortglömt spel synligt igen. Frånvaron av en sådan kan göra motsatsen.

Och så finns spelen som inte går att porta

Sedan kommer Star Wars Galaxies och förstör den bekväma teorin om att allt kan lösas med DOSBox och lite envishet.

Detta MMO öppnade 2003 och stängdes den 15 december 2011. Sony Online Entertainment och Lucasarts avslutade hela tjänsten efter åtta år. Servrarna släcktes och därmed försvann den officiella versionen av en Star Wars-värld där spelare hade byggt städer, drivit butiker, tillverkat föremål, uppträtt som underhållare och ägnat sig åt en mängd saker som skulle få Luke Skywalker att undra när någon egentligen tänkte börja spränga Death Star.

Filer kan bevaras. Kod kan emuleras. Fanprojekt kan återskapa mycket. Men ett onlinespel består också av människorna som råkar befinna sig där samtidigt. Staden som spelarna byggde, ekonomin de skapade och personen som stod i en kantin på Corellia klockan två på natten och försökte sälja en ovanligt bra blaster är inte data som enkelt kan läggas tillbaka från en backup.

Det gör MMO-historia särskilt skör. När maskinen är en server någon annan äger är hårdvaran inte bara sättet vi spelar spelet på – den är villkoret för att spelet överhuvudtaget får existera.

Vi minns det vi fortfarande kan röra vid

Det märkliga är därför att spelhistorien långsamt redigerar sig självt. Spel som fortsätter att portas blir en del av det levande kulturarvet. KOTOR kan spelas av någon som föddes efter att original-Xbox slutade tillverkas. Episode I: Racer kan köpas på en Switch. X-Wing kan installeras på en modern PC utan att man först behöver läsa en 14-sidig forumtråd skriven av någon som heter DOS_Wizard_1974.

Andra spel blir kvar på en viss maskin och börjar sakta glida ur samtalet. Rogue Squadron II: Rogue Leader är fortfarande tätt förknippat med Gamecube. Battle for Naboo lever framför allt som ett Nintendo 64- och PC-minne. Äldre handhållna Star Wars-spel kan tekniskt sett fortfarande existera på miljontals kassetter och ändå vara praktiskt osynliga för människor som skulle kunna uppskatta dem.

Det betyder inte att de bättre bevarade spelen ”förtjänade” att överleva mer. Det betyder att licenser, portningar, kompatibilitet, digitala butiker och tillfälliga affärsbeslut hela tiden väljer vilka delar av historien nästa generation får möta.

På en sajt som Loading, där nya spel fortfarande delar plats med retro, personliga spelminnen och diskussioner om vad vi egentligen tar med oss från gamla maskiner, är det kanske den mest intressanta delen av alltihop. Vi talar gärna om vår spelhistoria som något fast. Som en hylla där alla spel står kvar och väntar.

Så fungerar den inte.

Spelhistorien liknar mer en gammal vind. Några lådor har flyttats med till varje nytt hus och öppnas fortfarande regelbundet. Andra står längst in bakom ett trasigt motionscykelstyre och en skrivare ingen vågar kasta.

Och ibland behöver någon helt enkelt komma ihåg att de står där.

Om författaren: Søren Kamper är skribent och redaktör på Star Wars: Gaming, där han dokumenterar historien, designen och utvecklingen bakom mer än fyrtio år av Star Wars-spel.

För helt nykomna hjältar så står JRPG för just Japanese Roleplaying Game. Det är just rollspel från Japan och det finns ju hur många som helst och underkategorier som passar in på det hela. Så som att man har Action-RPG (ARPG), Strategi-RPG (SRPG), med flera. Några kända serier är Final Fantasy, Tales of-serien, Persona, Disgaea med flera. JRPG genomsyras ju ofta också av japansk humor, som är lite annorlunda än vad man kanske är van vid. Dom har också lite annan syn på saker och ting. Ofta är det också unga hjältar som ska rädda världen, det är naturligtvis inte alltid så.

Vi håller en god ton och sköter oss i tråden, detta är en plats där alla ska trivas. Var försikta med spoilers i spel och ta inte förgivet att alla har spelat det senaste JRPG:et. Markera tydligt om du ska spoila något.

Vila i frid gamla JRPG-tråden.

• Final Fantasy VII Remake (Hajp tråd)
• Final Fantasy XIV
• Den officiella tråden om Atelier-serien
• Den stora Tales of-tråden
• Dragon Quest Heroes
• Kingdom Hearts Tråden
• Ni no Kuni
• Pokémon: Let's Go
• Star Ocean V
• Tales of Arise (Hajp tråd)
• Tales of Berseria
• Tales of Graces ƒ
• Tales of Hearts R
• Tales of Vesperia: Definitive Editon
• Tales of Xillia
• Tales of Xillia 2
• Tales of Zestiria
• [Xenoblade Chronicles: Definitive Edition] (https://loading.se/post/5d9643e43146b6001e3d41b4)

• Västerländska rollspel
• Rollspel - med penna och papper alltså
• MobilRPG-tråden

"Never tell me the odds!"

STAR WARS ZERO COMPANY PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, PC Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Jag kan inte riktigt komma på ett enda spel som man kan beskriva som Xcom plus [sätt en slumpmässig spelserie här] som jag inte hade blivit intresserad av. Xcom: Enemy Unknown kan vara ett av mina favoritspel genom tiderna och har gett upphov till ett par stycken riktigt bra strategispel. Även om ingen har kommit upp i samma klass som inspirationskällan har det i alla fall gjorts riktigt bra försök. Nu har turen kommit till Star Wars och även här passar det som handen i handsken. Det är väl inte heller konstigt med tanke på att talangerna bakom utvecklarna Bit Reactor har varit med och utvecklat spel som både Xcom och Civilization.

Star Wars Zero Company utspelar sig i slutskedet av klonernas krig och jag tar på mig rollen som Hawks, ledaren för Zero-kompaniet – ett gäng legosoldater som för tillfället är enormt skuldsatta till Hutt-klanen. För att bli kvitt sina skulder tar de på sig olika typer av kontrakt för att tjäna pengar. Under ett uppdrag träffar man på en mystisk kult, Infinite coil, som är infekterad av en mycket farlig farsot som antingen dödar dem direkt eller ger dem mycket starkare krafter. Med denna upptäckt blir Zero-kompaniet anlitade av Galaktiska republiken för att undersöka och sedan stoppa Infinite coil.

I sann Xcom-anda får man även rekrytera en uppsjö av nya karaktärer till sitt kompani. Både karaktärer som ingår mer djupgående i berättelsen och en stor mängd av kanonmat man kan döpa om och utsmycka som man själv vill. En av de bästa grejerna i Xcom var just att basera och döpa dem med ens vänner i åtanke för att det skulle vara extra smärtsamt om någon av dem dog. Så fungerar det även här. Man kan till och med göra om huvudkaraktären Hawks med samma verktyg. Vill man inte spela som en svårt sargad medelåldersmänniska kan man välja bland fem andra raser som består av togruta, twi’lek, zabrak, mirialan och devornian. Det finns ännu fler raser att rekrytera än dessa också och man kan sitta och leka med alla ens rekryters utseende. Till och med de som har en större roll i spelets berättelse. Utöver utseendemässiga egenskaper kan man även ge dem nya klasser, vapen och förmågor för att på riktigt kunna skapa sig ett riktigt drömteam som tar upp kampen mot Infinite coil. Sedan kan man få se alla ens lagkamrater interagera med varandra i ens hemmabas, vilket är en otroligt bra detalj som gör att det verkligen känns som att man tar hand om ett stort rövarband eftersom även de mindre viktiga rekryterna har sina egna personligheter.

De mer centrala karaktärerna har också sina egna små sidoberättelser man får följa med på och alla har en viss koppling till spelets huvudberättelse. Det gör att det inte känns som att man hamnar på sidospår när man följer med dem på sina personliga uppdrag som det många gånger kan kännas som i andra spel.

Annars är Star Wars Zero Company väldigt likt, om än något snällare, Xcom. Man kan köra med eller utan permanent död beroende på hur svettigt man vill att det ska bli. Det finns dessutom en funktion för att helt motverka att man utnyttjar sparningssystemet ifall det inte riktigt går som man vill. Alla som har spelat Xcom har nog laddat om en sparfil en eller två gånger efter att en karaktär har missat ett skott med 95 % träffsäkerhet.

Star Wars Zero Company ger en väldigt stor frihet under striderna i vilken ordning man vill angripa sitt motstånd. Spelet är omgångsbaserat vilket gör att man får göra alla sina drag innan motståndaren får göra sina. Varje karaktär har tre actionpoäng att göra av sig med och vissa moment kan kosta en eller flera. Sedan har laget en gemensam poängpool som också kan användas till vissa specialattacker och dessa kan man bygga på under sin runda för att kunna göra ännu fler attacker. Mycket av strategin i Zero Company är att maximera hur många gånger man egentligen kan attackera för att göra så mycket skada som möjligt. Det blir en väldigt rolig dynamik i ens egna hjärnkontor när man ständigt försöker maxa sina drag.

Något som spelet gör väldigt bra är att man är helt fri att bestämma i vilken ordning ens karaktärer ska göra vad och när. Man blir aldrig bunden till att en viss karaktär måste göra första draget utan man kan välja att positionera sina karaktärer först innan någon tar det första skottet. Det har varit otroligt användbart och något som många av spelets funktioner helt och hållet bygger på. Under varje runda kan en karaktär begära förstärkning, vilket gör att den karaktär man kallar på attackerar med en extra salva efter att den karaktär man just sagt åt att skjuta avfyrar sina skott. Det kräver dock att båda karaktärerna ser fienden som det skjuts på och då är det bra att man kan positionera dem innan ett enda vapen har blivit avfyrat. Därför är det bra att man inte behöver spendera alla actionpoäng på en karaktär innan det är den nästas tur, eller att spelet bestämmer turordningen på hela ens lag.

Star Wars Zero Company är också väldigt karaktärsdrivet. Inte bara i spelets berättelse där man mellan uppdragen får interagera med sin besättning utan även i spelets strider. Karaktärer som hjälper varandra under uppdragens gång ökar sin relationsnivå med varandra vilket i sin tur gör dem starkare när de går upp i nivå tillsammans med deras personliga uppgraderingsträd.

Mellan de större uppdragen finns det små operationer man kan skicka sina karaktärer på för att man ska kunna tjäna lite extra pengar, bygga upp karaktärers relationsnivåer och samtidigt öka sina influenser i galaxen för att kunna få bättre uppgraderingar till sin bas, karaktärer och deras vapen. På svarta marknaden kan man köpa vapendelar och via hemmabasens dator kan man uppgradera den också. Jag tycker det är lite synd att ekonomin i spelet känns lite felkalibrerad eftersom jag alltid kände att jag hade för lite pengar. Inte för att jag har något emot att valen man gör verkligen ska spela roll och att jag inte tycker att det är bra att jag ska kunna få tag i varje uppgradering, men att behöva välja om jag ska lägga pengar på att uppgradera basen eller köpa nya tillbehör till mina karaktärers vapen gjorde att de två systemen tog ut varandra lite. Vissa grejer i basen behövs också för att kunna köpa nya vapendelar, men saker och ting är så dyra att jag fokuserade mest på att uppgradera min hemmabas istället. Det gör också att jag känner att jag inte fick utforska vapensystemet tillräckligt mycket heller. Då gjorde jag även allt jag hann att göra. Jag gick aldrig på huvuduppdragen direkt när de kom utan körde alla sidouppdrag som jag kunde emellan. Uppdragen har dessutom en tidsgräns vilket gör att man inte kan göra alla uppdrag heller på grund av att de försvinner efter ett antal cykler där de skjuts undan av ett större uppdrag.

Jag önskar dock att det hade funnits en större variation i uppdragen. Det finns några få som handlar om att rädda gisslan och sedan ta sig till en mötesplats för att åka tillbaka till basen, hämta viktiga dokument och sedan ta sig till en mötesplats för att åka tillbaka till basen, knappa in några koder för att sedan ta sig till … ja, ni fattar. Även om huvuduppdragen ibland spelas i flera olika etapper där man faktiskt får styra sin karaktär mellan striderna och får gå och ”upptäcka” lite trots att det handlar mer om att följa en symbol och sedan hitta någon form av textlogg eller liknande vid sidan av som dessutom är i princip omöjlig att missa.

Till en början är det rätt häftigt att få vara så närvarande på platsen där striderna kommer utspelas och sedan få se kameran zooma ut och visa ”brädet” där man väl ska slåss, men efter ett tag kändes det rätt onödigt då de delarna inte gav så mycket till upplevelsen.

En annan sak som också blev väldigt irriterande ju längre jag spelade var att det i varje strid hela tiden kommer förstärkning från fienderna vilket gjorde att striderna blev betydligt längre än vad de hade behövt vara. Inte för att jag på något sätt skulle vara emot konceptet att det dyker upp fler fiender efter ett tag, så att man hela tiden känner att pulsen hålls hög, men för i princip varenda uppdrag? Nej, tack. Ibland vill jag bara kunna rensa ut motståndet för att lugnt kunna klara det, istället för att hela tiden se den röda triangeln dyka upp som säger att fler fiender är på väg. Är det så fel att ha ett uppdrag där man ser hela uppsättningen av fiender på en gång så att man strategiskt kan planera sina drag utan att bli ”överraskad” när det kommer fler? Jag tycker inte det.

Star Wars Zero Company är rätt opolerat på sina ställen också. Det är ofta som kameran har svårt att följa det som händer på skärmen när det är motståndarens tur. Det finns en funktion i spelet som gör att man kan sätta sina egna karaktärer i ett så kallat overwatch-läge där man markerar ett område för bevakning och skjuter fiender som rör sig inom det och många gånger triggas det inte igång ordentligt vilket kan vara förödande i ens strategi. Jag har även haft ett antal krascher och sekvenser som inte triggas igång vilket har resulterat i att jag har behövt starta om spelet. Det hände inte tillräckligt ofta för att jag skulle kalla spelet helt trasigt men ändå tillräckligt mycket för att vara irriterande.

Trots sina tekniska skavanker och något repetitiva uppdrag är Star Wars Zero Company ett väldigt roligt strategispel som låter Star Wars inte helt och hållet kretsa kring jedi och vara i hjärtat av de politiska problemen som råder i galaxen. Istället får man agera på sidan av men ändå få se de turbulenta händelserna i föregångartrilogin påverka händelserna i spelet. Även om jag inte är världens största Star Wars-fan är det väldigt roligt att se att man kan skapa något väldigt intressant och spännande i serien, utan att vara i de stora händelsernas centrum. En av mina favoritsaker att göra är att gå till nyhetsradion i ens hemmabas och få höra om olika skeenden som händer i republiken bara för att kunna koppla sina egna händelser till det större narrativet. Med Star Wars Zero Company har Bit Reactor tagit en liten del av Star Wars och karvat ut sitt eget lilla utrymme i universumet.

Jag hoppas verkligen att det här inte är det sista vi får se av Zero-kompaniet.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Fick ni med allt det? Bra!

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Cassie's Fortune av Daniel Caton från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Så får vi äntligen välkomna spelhösten 2026, för september månad har verkligen packats med titlar som framförallt Switch 2-ägare har sett fram emot, även om den gamla Switchen fortfarande tuffar på kämpaglatt.

Eftersom denna månads artikel täcker så många som 15 spel tänker jag bara sammanfatta de största releaserna, så får ni helt enkelt ägna lite extra tid åt att kolla på listan här nedan för att få hela bilden. Först ut ur ugnen är en ”komplett utgåva” av Wo Long: Fallen Dynasty; ett action-RPG med perfekta pareringar placerat i ett mytologiskt Kina. Roligt nog kommer det ännu mer av detta bara en dag senare, när Onimusha: Way of the Sword släpps – som tar plats i ett mytologiskt Japan, med mer action och mindre RPG.

Men ni som inte har något intresse av svärdsfäktande action kan istället spendera pengarna på det äventyrliga samarbetsspelet Orbitals, med en visuell stil som drar tankarna till 80-talsanime. Sedan väntar en 2 veckor lång ”torka” tills nya Fire Emblem: Fortune’s Weave kommer, som nog får sägas vara månadens mest efterlängtade release. Jag tror också att LEGO Batman: Legacy of the Dark Knight har en del fans av genren som väntar på att just denna vecka ska påbörjas. Samma med Trails in the Sky: 2nd Chapter.

Ännu fler (och ännu större) RPG/JRPG-äventyr väntar oss i slutet av månaden när Dragon Quest XI S kommer till Switch 2, som många DQ-fans tycker är franchisens bästa spel. Är man mer för västerländsk estetik och spelmekanik kan man istället sänka minst lika många timmar i The Witcher 3: Wild Hunt - Remastered. Vill man ha RPG-elementen utan öppna världar kan man istället spela simulatorn Graveyard Keeper 2.

Allt detta plus en handfull extra titlar här nedan är det som utgör Spel till Switch 1&2: September.

Har jag råkat missa någonting som på riktigt är stort och viktigt? Kommentera så uppdateras artikeln.

Innehållsförteckning

-Dragon Quest XI S: Echoes of an Elusive Age - Definitive Edition [Game-Key] -Fire Emblem: Fortune's Weave [S2] -Graveyard Keeper 2 [eShop] -LEGO Batman: Legacy of the Dark Knight [Game-Key] -Mewgenics [S2] [eShop] -Minecraft Dungeons II [eShop] -Moonlighter 2: The Endless Vault [S2] -Onimusha: Way of the Sword [Game-Key] -Orbitals [S2] -SHINOBI: Art of Vengeance [Game-Key] -The Legend of Heroes: Trails from Zero / to Azure [Game-Key] -The Walking Dead: Streets of Survival [eShop] -The Witcher 3: Wild Hunt - Remastered [S2] [eShop], [Upgrade Pack] -Trails in the Sky: 2nd Chapter [S1], [S2] -Valheim [S2] [eShop] -Wo Long: Fallen Dynasty - Complete Edition [Game-Key]

Dragon Quest XI S: Echoes of an Elusive Age - Definitive Edition [Game-Key] JRPG, 24:e

Vad betyder det egentligen att vara en hjälte? Det är vad protagonisten i DQXI lämnar sin by för att ta reda på, efter att ha fått reda på spännande och oväntade saker om sitt förflutna och förstått vad märket på hans hand verkligen betyder. Kort efter avresa träffar han ett par olika, färgstarka karaktärer som alla slår följe och beger sig iväg på ett storslaget äventyr.

Det här spelet släpptes för så länge sedan som 2017, till både 3DS och PS4. En förbättrad version kom till Switch 2019 och ytterligare plattformar 2020, och denna är vad man nu har portat till Switch 2 – med ännu bättre prestanda. Om man hoppade ombord redan 2017 men inte spelade någonting efter det, så innebär den här versionen nya kapitel i storyn som utforskar fler karaktärer, musik inspelad med orkester, japanska röster samt utökade engelska röster, och slutligen lite kosmetiskt lullull.

Utforska en stor öppen värld (med viss linjärhet) både till fots och på diverse riddjur, med turordningsbaserade strider när man väl springer in i ett monster. Tycker man att striderna tar för lång tid finns det inställningar som drar upp hastigheten. Och tycker man att spelet ser för 3D och fancy ut kan man närsomhelst växla till en klassisk, pixelerad retro-look.

Fire Emblem: Fortune's Weave [S2] RPG/Strategi, 17:e

Nästa stora del i denna långvariga spelserie. Året är 1449 och riket Dagdan frodas under vägledning av gudarna. I huvudstaden Dagsion håller man ett slags gladiatorspel där vinnaren ska få en valfri önskan uppfylld. Det är detta spel och löfte som väver samman ödet av de fyra spelbara karaktärerna: Cai som vill befria sin oskyldigt fängslade pappa, Dietrich som överlevt ett skeppsbrott och slåss för nöjes skull, drottning Theodora som vill skänka ära till sin gudinna, och Leda som söker hämnd på sin mördade far.

Alla karaktärer går att spela simultant via en slags hubbvärld som gör att man kan gå bakåt i tiden för att spela varje karaktär till en viss punkt i storyn, om man nu vill det. Men det går också att bara låta all tid komma ikapp för samtliga karaktärer, istället för att ta kontroll över någon och ”manuellt” föra dennes tidslinje framåt. Självfallet har de alla sina egna agendor, unika stridskonster och väldigt speciella egenskaper som gör att det ska kännas som såväl fyra olika spelstilar som helt olika berättelser.

Utöver de klassiska, strategiska striderna i lite större skala med ett slagfält där såväl topografi som hinder och terräng är viktig att tänka på, finns nu även ett lite mer typiskt (och nedskalat) JRPG-stridssystem som sker när man vandrar runt i tredjeperson och utforskar grottor. Det går till och med att ställa in dessa strider på att vara helt automatiska, eftersom de inte är lika taktiska och har mer ”grind”-känsla över sig.

Annars handlar Fortune’s Weave också mycket om att skapa ett socialt nätverk och få folk att ställa sig på din sida, genom att be presenter och spendera tid tillsammans – för ökad effektivitet i strid. Och när man inte spenderar tid på denna ”uppvaktning” finns det en hel översiktskarta att vandra runt och utforska olika punkter av intressen, som kommer att se annorlunda ut beroende på vilken karaktär som man just då kontrollerar.

Graveyard Keeper 2 [eShop] Simulator, 22:a

Ännu en chans att ta hand om en gård som om det vore Stardew Valley eller Harvest Moon, men istället för att leva det mysiga bondelivet är marken du äger en kyrkogård. Fördelen med att ha zombies istället för djur är att de kan hjälpa dig i dina vardagssysslor: utvinna mineraler, vattna grödor, bära tunga stenar. Och det bästa av allt är att de gör det gratis.

Utöver det sedvanliga gameplay som originalet bjöd på, med allt från automatisering av produktion och att bygga upp den närliggande byn, bjuder Graveyard Keeper 2 även på en hel del action. Med jämna mellanrum blir byn anfallen av odöda och det är upp till dig och din ständigt växande kyrkogård, med allt starkare och bättre utrustade zombies, att försvara staden.

LEGO Batman: Legacy of the Dark Knight [Game-Key] Action/Äventyr, 18:e

LEGO-spelens senaste avkomma, som släpptes redan i maj på andra format, gör att vi kan återuppleva i stort sett alla Batman-berättelser någonsin; filmer, serietidningar, TV-serier och spel. Allt är paketerat i ett enda stort actiondrivet äventyrsspel där Bruce Wayne försöker bli staden Gothams räddare och svarta riddare.

Men utöver Bruce/Batman går det även att spela som Jim Gordon, Robin, Nightwing, Batgirl, Catwoman och Talia al Ghul. Utforska Gotham både till fots och i ett av drygt 20 olika coola fordon eller bara susa framåt med änterhaken. Utspritt över staden finns det skurkar att smocka till och uppdrag att ta sig an, med superskurkar såsom Mr. Freeze och Bane som visar sina nunor ju längre in i storyn man tar sig.

Annars är det ett ganska klassiskt LEGO-spel med just den typ av gameplay och stridssystem som vi kan förvänta oss av ett spel med Batman (eller Spider-Man) i huvudrollen.

Mewgenics [S2] [eShop] Strategi/RPG, 8:e

Från skaparna av The Binding of Isaac kommer här ett nytt, skruvat och lite makabert spel med liknande visuell stil men totalt annorlunda gameplay. Släpptes redan i februari på PC och mottogs då väldigt positivt av de allra flesta. Nu är det dags för konsolreleasen.

Detta är ett strategiskt RPG där man föder upp katter av olika, typiska RPG-klasser och med unik stats. Para ihop dessa och se vad deras avkomma får för förmågor istället och använd denna information för att hitta på allt starkare och mer brutna kombos.

Katterna används sedan i turordningsbaserade strider med den lilla twisten att alla katter som skickas ut i strid blir pensionerade efteråt, så spelaren tvingas föda upp nya katter att skicka ut i strid. Därför blir det också viktigt att besluta sig för vem vilka katter som ska delta i nästa uppdrag och vilka som istället bör stanna hemma. Men katterna åldras också och kommer så småningom att dö, så det går inte att sitta och vänta alltför länge med att använda dem i strid eller för uppfödning.

Minecraft Dungeons II [eShop] RPG/Action, 29:e

Co-op-äventyret är tillbaka i en uppföljare efter ett ganska svagt original från 2020. Här har utvecklarna putsat på gameplay, svårighetsgraden, färdigheterna och grottsystemet för att försöka göra hela spelupplevelsen mycket mer angenäm och rolig.

Mer story och mer äventyr, en ny grafisk stil, hopp-funktioner och fler rustningsdelar, talismaner som ger passiva egenskaper och mycket mer än så har lagts till. I övrigt är det samma typ av action-orienterade RPG för upp till fyra spelare att utforska grottsystem med farliga fiender och grym loot.

Moonlighter 2: The Endless Vault [S2] Action/Simulering, 2:a

Ett spel där man är en relikjägare och butiksägare på samma gång! Alla reliker som du hittar i diverse grottsystem, fyllda med monster och små pussel att överkomma, tar du med dig upp till den lilla butiken i samhället Tresna. Där försöker du hitta precis rätt pris för att dina kunder ska lämna butiken nöjd, men inte så nöjd att du praktiskt taget ger bort dina surt förvärvade reliker. Å andra sidan får det heller inte bli för dyrt, för det leder bara till arga kunder.

Men utöver monsterstrider och att åka runt på svävande plattformar när du utforskar en grotta i jakten på reliker, finns det även ett litet minispel kring hur du förvarar relikerna i den gigantiska ryggsäck som huvudpersonen alltid bär på ryggen. Det gör nämligen skillnad på hur relikerna är placerade i ryggsäcken, då vissa kan påverka andra när de ligger bredvid varandra.

Fysisk release sker i november i form av hela spelet på kassett.

Onimusha: Way of the Sword [Game-Key] Hack ‘n Slash, 4:e

Det första, riktiga Onimusha-spelet på 20 år släpps tidigt denna månad och för er som inte känner till namnet sedan tidigare, är detta ett för den tiden väldigt typiskt hack ’n slash-orienterat äventyrsspel i tredjeperson, som t.ex Ninja Gaiden. Spelserien använder sig av historiska karaktärer som byggde Japans historia, men gör det med en övernaturlig och spirituell twist. Därför är huvudpersonen också en ”Oni”; en slags japansk hornprydd demon.

Storyn här i Way of the Sword är att samurajen Miyamoto Musashi utforskar en mörk fantasy-version av Kyoto under Edoperioden (1600-1860) och slåss mot såväl andra samurajer som demoner och övernaturliga väsen. Blockera, parera och försök använda din omgivning till din fördel för att bryta ned dina motståndares uthållighet, så att du därefter kan klyva dem itu. Och här på Switch 2 kan man, om spelaren så önskar, klyva folk genom att vifta med kontrollerna.

Spelet har ingen koppling till vare sig tidigare spel eller Neftlix-serien från 2023, då Capcom vill att nykomlingar ska kunna ta sig an storyn och världen utan några som helst förkunskaper.

Orbitals [S2] Plattform/Äventyr, 3:e

Ett charmigt co-op-äventyr vars grafiska stil är inspirerad av gammal 80-talsanime. Gameplay samt bandesign kretsar kring att de två huvudpersonerna Maki och Omera utforskar varje bana tillsammans och hjälps åt för att ta sig framåt. De kan bära olika vapen och utrustning som kompletterar varandra och får därför också se helt olika delar av varje bana, där de flesta är upplagda som tredjepersonsäventyr men ibland kan det kännas mer som racing, ibland som ett klassiskt 2D-plattformsspel.

Det räcker med att en spelare köper Orbitals för att man sedan ska kunna dela med sig av spelet till en annan Switch 2-konsol.

SHINOBI: Art of Vengeance – Switch 2 Edition [Game-Key] Plattform/Action, 24:e

Action-packat plattformande i tecknad 2D som jag tror att alla här kan föreställa sig vad det handlar om, och hur det spelas. Annars visar den 1 år gamla release-trailern allt ni behöver veta om specialattacker, ninjutsu- och ninpu-krafter, bossar, kontroller och bandesign.

Vad jag har kunnat utläsa så är den fysiska utgåvan en ”Deluxe Edition” som även inkluderar ett par fina karaktärskort, illustrationer, ett digitalt startpaket för en enklare start, ett litet DLC med bossar från andra SEGA-franchises, och ett digitalt OST.

The Legend of Heroes: Trails from Zero / to Azure – Switch 2 Edition [Game-Key] JRPG, 10:e

Så, här har vi ett dubbelsläpp där de två spelens story följer varandra med bara några månaders mellanrum. Men det första spelet i sig är också en uppföljare – som äger rum några månader innan Trails in the Sky the 3rd från 2007. Lagom snurrigt och typiskt för en långgående JRPG-serie, med andra ord.

Originalen släpptes på PSP 2010 och 2011 respektive, men har även kommit till nyare konsoler efter det under 2020, inklusive Switch. Självklart rör det sig om förbättrad prestanda och högre upplösning i det här fallet med Switch 2-releasen, men spelen får även stöd för muskontroller.

Spelen handlar om en specialstyrka som kallas SSS och i Trails from Zero följer vi protagonisten Lloyd Bannings när han blir rekryterad till detta helt nya polisinitiativ. Därefter händer det förstås massor av politiska samt brottsrelaterade grejer som Lloyd och tillika spelaren kommer att behöva handskas med.

The Walking Dead: Streets of Survival [eShop] Beat ‘em Up, 18:e

Här är en kombo som ingen såg komma? The Walking Dead blir ett beat ’em up och spelstudion har tidigare applicerat samma formula på The Karate Kid. Tidsmässigt utspelar sig Streets of Survival under vad som är känt som ”All Out War” i TWD-serien, vilket sker drygt 100 nummer in i serietidningarna och säsong 8 av TV-serien.

Detta är en krigsliknande konflikt mellan militären, ledd av Rick Rimes, och gruppen "Saviors" som leds av Negan Smith. Spela som flera kända karaktärer från franchisen och använd en uppsjö av olika vapen som är unika för varje karaktär, för att ta dig an såväl zombies som människor.

The Witcher 3: Wild Hunt - Remastered [S2] [eShop], [Upgrade Pack] Äventyr/RPG, 29:e

Det hyllade öppenvärldsrollspelet Witcher 3 får en remaster och denna version kommer även till Switch 2. Utvecklarna har arbetat överraskande hårt med att implementera olika kontrollscheman för att spelaren ska kunna skräddarsy hur man vill kunna kontrollera Geralt. Oavsett om han är till fots eller sitter på sin häst Roach, håller i ett svärd eller sitt enhandsarmborst, går det att välja huruvida gyrokontroller, muskontroller eller bara vanliga kontroller ska användas – med finjusteringar för hur det egentligen ska fungera och kännas.

För er som inte redan vet detta innehåller Remastered-utgåvan även de två expansionerna Hearts of Stone och Blood and Wine, båda två med en förlängd story och nya karaktärer att träffa.

Och precis som på alla andra plattformar är detta gratis att ladda ner om man redan äger originalet, men det finns alltså ingen Switch 1-version av den här uppgraderingen – man måste (såklart) ha en Switch 2 och får då tillgång till Remastered-utgåvan som ett helt eget spel, med en egen startikon.

Trails in the Sky: 2nd Chapter [S1], [S2]. [Upgrade Pack] JRPG, 17:e

Ni som vet ni vet. Helt enkelt fortsättningen på 1st Chapter som släpptes till Switch 2 i september förra året. Har man spelat föregångaren kan man använda sin gamla sparfil för att få bonusföremål som ska hjälpa en framåt i storyn.

Nya ”Crafts” och ”S-Crafts”, minispel som har med fiske och poker att göra, matlagning för att stärka dina kamrater, och flera kära återseenden av gamla karaktärer.

Valheim [S2] [eShop] Survival, 9:e

Det svenska survival-spelet som tog hela Steam med storm 2021, när man sålde nästan 3 miljoner nedladdningar på bara några veckor och hade en peak på nästan 500.000 spelare simultant.

I spelet samlar man resurser, bygger hus, seglar på havet och jagar både vilddjur och monster. Allt detta i en slags fornnordisk sagoidyll med en mycket speciell grafisk stil. Alla vet nog vid det här laget hur spelet både fungerar och ser ut, så jag ska inte säga så mycket mer om det. Men titta gärna på trailern om ni har sovit under en sten de senaste 5 åren!

Har stöd för upp till 10 spelare online men ej split-screen.

Wo Long: Fallen Dynasty - Complete Edition [Game-Key] Action/RPG, 3:e

Ett action-RPG från 2023 som tar plats i ett fiktivt Kina under Handynastin, strax innan De tre kungarikena påbörjades (220–280 efter Kristus). Här får vi följa en namnlös protagonist som spelaren skapar själv och som därefter slåss mot såväl historiskt korrekta karaktärer, som diverse mytologiska varelser. ”Complete Edition” innehåller ännu mer story, karaktärer, vapen och annat – som tidigare har varit DLC.

Att se spelet i rörelse berättar nog allt och bekräftar även era misstankar om vad detta är för typ av spel (om man nu inte redan känner igen namnet): tajma pareringar och attacker, bygg upp din specialmätare och utför specialattacker. Samla erfarenhetspoäng och spendera dessa på att uppgradera din karaktär.

Vad spelet har fått lite beröm för av både spelare och recensenter är ”Moralsystemet”; som i förväg ger en indikation om hur svår en strid kommer att bli, istället för att man behöver upptäcka det genom att bara dö riktigt hårt. Det går även att spela online i co-op med upp till två andra spelare.

En uppföljare kommer tidigt nästa år, så här är en chans för alla Switch 2-ägare att börja bekanta sig med världen och stridssystemet.

Previously on Spel till Switch 1&2

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti

Mer fart än flärd

HOT WHEELS: Infinite Rush XBOX SERIES X|S (testat på), PLAYSTATION 5, SWITCH 2, PC Recensent: Niklas Karlsson

Den italienska spelstudion Milestone ligger inte på latsidan. Från 2020 till idag har de i och med detta spel tryckt ut 23 racingspel. Förvisso är majoriteten årliga släpp i form av licenserade motorsportspel, men jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt i förhållande till hur spelindustrin idag ser ut i stort. Redan när jag startar spelet anar jag dock hur man lyckas klämma ur sig 23 spel på sex år. Det är ganska sparsmakat, men samtidigt friktionsfritt i form av kvicka menyer och tydligt bildspråk. Avsaknaden av berättarröst drar också ner helhetsintrycket lite. Det intrycket består genom hela upplevelsen faktiskt.

Jag spelade aldrig Hot Wheels Unleashed. Men jag har fått för mig att folk tyckte ganska mycket om det eftersom det inte tidigare funnits något renodlat Hot Wheels-spel i modern tid. Det närmsta vi kommit är två DLC-paket till spelserien Forza Horizon, vilka jag har erfarenhet av. Det är lite lustigt faktiskt, för det som är tydligt är att Hot Wheels: Infinite Rush har inspirerats av racingspel i öppen värld som just Forza Horizon, eller Burnout Paradise. Jag kastas loss på en ö som kallas Wheelswood och förutom att köra på gatorna finns det sträckor med klassiska Hotwheels-banor, som ringlar sig i skyn runt skyskrapor, och på en skrapa klättrar en stor gorilla. I världen finns olika föremål att plocka upp som ger en stjärnpoäng, för vilka man sedan kan köpa fordon eller uppgraderingar. För att komma vidare och låsa upp fler öar måste man dock utföra uppdrag eller vinna olika former av race.

Det som slår mig är hur svårt det är att navigera. Världen är inte helt platt och man kan inte köra varsomhelst, men man kan samtidigt köra sönder det mesta som finns och preja trafik hejvilt utan att det påverkar ens framfart. Det leder bisarrt nog till att jag märker att jag kör runt i samma lilla del av staden rätt länge utan att hitta någon riktig väg ut, eller vad man ska säga. Jag har således svårt att tro att någon kommer lära sig att navigera i världen utantill, för det finns helt enkelt inte tillräckligt många riktmärken att sikta på. Som tur är finns ju en karta att nyttja och man kan sätta ut punkter dit man vill, men det finns då ingen linje eller annan hjälp utan det dyker upp en plupp på skärmen som anger generell riktning och avstånd.

Själva körandet känns helt okej och det finns fyra olika fordonstyper samt mängder av olika leksaksbilar av varje sort och man kan byta mellan dem närsomhelst med ett knapptryck. Bilarna har också olika former av boost som fungerar på olika sätt. De större fyrhjulsdrivna SUV:arna och liknande har en kontinuerlig boostmätare som laddas upp över tid, men man kan också överhetta den – som i klassiska NES-spelet Excite Bike. Andra fordonstyper har istället boost i olika steg som laddas upp när man driftar, sladdar och så vidare. Det finns sedan olika variationer av varje boost-typ inom fordonskategorierna också. Utbudet av bilar är stort och alla fordon går att förbättra i fyra steg med uppgraderingar man köper för poäng man samlar på sig. Jag upplevde inte att det krävdes några uppgraderingar för att vinna eller klara loppen och uppdragen.

Det är tråkigt är att rena race inte är det huvudsakliga göromålet i spelet, utan det är en massa andra saker som att fota en viss bil vid en viss byggnad eller staty eller ett ensamrace där det handlar om att hålla en viss medelhastighet under en sträcka. De här andra momenten är helt klart mycket tråkigare än loppen, vilket beror på hur platt och livlös världen är att köra runt i. Det är mycket enkelt att köra på normal svårighetsgrad och det finns såklart såväl lättare som svårare svårighetsgrad, men man kan också justera hur fort bilarna ska gå plus en rad andra hjälpmedel.

Ni anar kanske vart det hela är på väg. Jag bedömer att det här är ett spel för barn mer än ett spel för vuxna nostalgiker. Det är troligt att nostalgikern har roligare med att titta på bilarna i menyn än att köra, medan barn har roligt med att köra runt i världen utan friktion och bryr sig mindre om hur innehållslös världen känns. Ur den synvinkeln har Hot Wheels: Infinite Rush en stor sak emot sig: det finns ingen svensk översättning. Generellt sett brukar jag inte anmärka på sådana saker, men när det gäller spel och underhållning riktade till yngre tycker jag att språklig representation är en viktig aspekt för att så många som möjligt ska kunna ta del av saker och ting. Det finns fem språk att välja på och det känns dåligt år 2026 faktiskt.

För att låsa upp fler öar måste man göra ett visst antal uppdrag eller race och klara ett race mot en slags boss – man mot man. Det loppet är inte svårare än något annat race, men det är lite mer cinematiskt och det händer mer under loppets gång vilket ändå är kul. I bossracet i första världen kör man till exempel mot en stor fågelstaty som under det här loppet kommer till liv och flaxar så att det blir motvind som påverkar ens framfart.

Tyvärr upplever jag, förutom att jag känner viss tillfredsställelse av att låsa upp en ny ö eller område, att upplevelsen av att köra i dessa är för lika varandra – det känns aningen artificiellt att ens låsa upp de här områdena. Jag tycker det hade varit bättre att skapa en större öppen värld och göra den mer intressant att utforska.

Förutom den öppna världen finns det flerspelarlägen online och en banbyggare. I banbyggaren kan man inte ändra världen, utan där lägger man klassiska Hot Wheelsl-banbitar som en bana i luften. Man kan göra skruvar och loopar och man behöver inte oroa sig för att det ska krocka med byggnader eller dylikt. Det är rätt intuitivt att använda handkontroll för att bygga en bana och man måste sedan köra den från start till mål för att kunna ladda upp den så andra kan ta del av ens verk.

Har man redan Hot Wheels: Unleashed har jag svårt att se att man kommer tycka att Hot Wheels: Infinite Rush är en värdig uppföljare. Det är snarare mer av samma, eller kanske till och med lite sämre. Detta beroende på hur mycket man tycker den öppna världen trumfar specifika banor som i Unleashed hade formen av små banor och bilar i en stor värld – som leksaker. I Infinite Rush känns det inte som att man kör runt i en leksaksvärld, för det finns inga referensobjekt som bekräftar det.

Sedan måste jag säga något om musiken som bitvis har ett bra groove och känns passande till loppet, för att tyvärr i nästa moment vara den värsta, monotona och stökiga technoelectro-musik som bara är störande. Och då ska det sägas att jag inte har något emot elektronisk musik generellt. Det framstår helt enkelt som ojämnt och ogenomtänkt.

Jag har helt enkelt inte så kul när jag spelar Hot Wheels: Infinite Rush. Det är för många delar jag tycker känns undermåliga och höjdpunkterna når heller inte upp till samma nivå som andra spel i genren. Samtidigt kan jag tycka att marknaden inte svämmar över med spel riktade till en yngre målgrupp. Det betyder däremot inte att man ska kunna komma undan med riktigt vad som helst.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Det är ett fullspäckat avsnitt med andra ord!

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Get Kill Ratio'd av Ronin Op F, Siolfor the Jackal, The Rocket Knights och roqdrummer från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Det här spelade vi: Augusti 2026

ISABELL RYDÉN

Mini Motorways: Avkopplande stressfyllt på en lagom nivå.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Big Walk: BIG TALK

Denshattack!: Tony Hawk + Skate + Tåg = Awesome

Disco Elysium: Det tog bara sju år men äntligen har jag spelat detta! Det är en otroligt bra mörk komedi som ger en mycket att tänka på.

Duskfade: Ett actionplattformsäventyr som hämtat från PS2-eran. Helt okej, inget speciellt.

Fields of Mistria: Ett sådant där cozy game om ett liv på en farm. Lite väl likt Stardew Valley.

Legends of Heroes: Trails in the Sky SC: Klarade även ut det andra kapitlet i denna långkörare. Bara cirka 15 spel kvar.

Sheepy: A Short Adventure: Ett väldigt kort plattformsspel som gör väldigt mycket med väldigt lite. Musiken tar verkligen i från tårna.

PETTER ARBMAN

Star Fox: Nintendos kompetenta femte-gången-gillt-remake är väldigt snygg, oväntat humoristisk och allvarlig på samma gång. Men det känns väl slappt att inte fylla ut med lite fler banor.

Control: Jag spelade det när det begav sig men tog mig aldrig i mål. Nu inför uppföljaren Resonant passar jag på att avnjuta PS5 Pro-versionen som verkligen glänser. Svincoolt och frustrerande på samma gång (fix your fucking navigation, Remedy!!).

Uncharted 3: Drake's Deception: Fyran fyllde som bekant tio år (!) härom månaden, vilket fick mig att inse att jag aldrig spelat trean till slutet. Där grafik och spelmekanik må ha åldrats är samtidigt manus och röstskådespeleri i toppklass. Ett äventyr jag verkligen trivs i.

Chrono Trigger: På min födelsedag stack min handheldbesatte vän Tobias en liten kinesisk GBA SP-kopia i min hand och sa ”Enjoy!”. Av oklar anledning var det Chrono Trigger som lockade mig mest. Och det är ju verkligen ett fantastiskt världsbygge med älskvärda karaktärer. Åldras som en skotsk whiskey!

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Cairn: En väldigt stärkande upplevelse, trots mången frustrationsmoment i kopplat till klättringsmekaniken.

Big Walk: Alla dråpliga situationer och kreativa pussellösningar som det här spelet lägger upp för är verkligen värt en stor eloge – en synnerligen bra ursäkt för att umgås digitalt med sina vänner.

Denshattack!: En av årets stora överraskningar – många intensiva och underhållande timmar med tågtricks och rälsroligheter blev det!

Slay the Spire: Mycket kortspelande har det blivit för undertecknad denna månad, eftersom det varit ett välbehövligt andningshål i den intensiva tillvaron, men det tar tid för att ens bli halvbra.

Star Wars: Zero Company: Star Wars hjärta Xcom är en supert sammanslagning som tar formulan från en av strategigenrens klassiker och gör den något mer tillgänglig, men fortfarande utmanande. Stjärnkrigsskruden är en trevlig bonus, även om jag överlag tröttnat något på franchisen på senare år.

ALEXANDER REHNMAN

Hollow Knight: Ju längre in jag kommer, desto mer briljant inser jag att det är. Alldeles utomordentligt metroidvania. Ser fram emot att spela Silksong – inte direkt efter, men i en nära framtid.

Splatoon Raiders: Klar med huvudspåret och det var mycket trevligt. Rolig lootershooter-variant av Splatoon. Finns ett väldigt matigt postgame också, men just nu känner jag mig nöjd.

Fate/stay night Remastered: Har läst klart Fate-berättelsen och förstår helt klart varför detta anses vara en av tidernas bästa visuella romaner. Relationen mellan Shirou och Saber är jättefin, och fightscenerna är riktigt häftiga.

Paranoid: Nä, det här var inget för mig. Läs varför i min recension av spelet.

Phoenix Wright: Ace Attorney – Dual Destinies: Så här långt är det tyvärr sämre än jag minns det, eller så har min smak bara förändrats sen jag var 18. Men tja, Ace Attorney är alltid Ace Attorney, så det har fortfarande sin särskilda charm.

Final Fantasy VII: Samtidigt som jag förstår varför detta är en av de stora klassikerna får jag säga att man tar vissa QoL-grejer för givet idag. Och så är random encounters ett elände som jag är glad att vi till stor del gått vidare från.

Pokémon Pokopia: Ja, den första expansionen till detta var ju inte alls dum. Ser fram emot de två kommande! Under tiden får ni gärna läsa min recension av det.

Iron Nest: Heavy Turret Simulator: En kul och stämningsfull steampunkartillerisimulator som utspelar sig i en alternativ version av 1920-talets Spanien. Börjar närma mig slutet på kampanjen och känner mig nöjd. Lite stressigt ibland och något enstaka frustrerande uppdrag, men överlag riktigt bra!

Saros: Har klarat huvudberättelsen nu och det var väl kanske inte riktigt lika vasst som Returnal, men klart mer friktionsfritt och enklare att rekommendera. Riktigt bra spel ändå!

Prince of Persia: The Lost Crown: Likt Hollow Knight, som känns som en inspirationskälla till detta, är det ett riktigt bra metroidvania. Stundtals lite svårt, men aldrig omöjligt. Så långt, iallafall.

Cairn: Ett trevligt men stundtals lite frusterande spel om att bestiga ett berg, och så mycket mer än bara det. Lite tekniska problem, men överlag en fin upplevelse, med en oväntat gripande berättelse.

Lego Batman: Legacy of the Dark Knight: Utöver den charmiga kampanjen har spelet väldigt mycket att göra ute i den öppna världen. Jag satsar just nu på platinatrophyn och förundrar och förbluffas över hur kampanjen verkligen bara skrapar på ytan.

Forza Horizon 6: Köra bil, vroom vroom.

Mina the Hollower: Jättecharmigt, men oväntat svårt – fast samtidigt aldrig omöjligt. Ganska ofta när man dör känns det ändå rättvist.

Devil May Cry 5: Jag ska väl erkänna att jag är rätt dålig på det, men jag förstår verkligen varför det är så hyllat. Blir man riktigt duktig är det nog hur bra som helst.

Hades II: Känslan av utveckling i det här spelet är helt fantastisk. I början kändes Chronos omöjlig att besegra. Han är förvisso fortfarande en utmaning, men nu har jag besegrat honom två gånger och det känns inte riktigt lika läskigt. Men jag har fortfarande aldrig tagit mig till slutet på den andra vägen…

The Artisan of Glimmith: Ett briljant pusselspel, men oj vad klurigt det kan bli ibland. Har kommit till punkten där reglerna Watchtower och Bricky introduceras, och de kan förvirra mig något så enormt.

ALEKSANDAR BUNTIC DANG

Big Walk: Ett av de bästa samarbetsspelen jag spelat! Konstant fniss.

Duskfade: Ett nostalgiskt potpurri av gamla skolans 3D-plattformsspel och Kingdom Hearts.

Metal Gear Solid 4: Det är fint att få återbesöka detta spel, även om det är konstanta avbrott. Jag önskar att de vågade låta mig spela längre perioder. Fortfarande bra dock!

The Duskbloods Beta: Ett vulgärt och vuxet Kirby Air Riders City Trial. Hade kul, men är inte helt såld än.

Har man jobb, barn, familj och andra grejer så kan det vara svårt att hinna köra det där mega-spelet, byta om taket från papp till plåt eller något annat.

Har ni några sommarprojekt för sommaren?

Själv så behöver jag en liten paus från sociala medier och internet. Så jag ska leva som på 90-talet i 31 dagar.

Inhandlat:

Knapptelefon. MP3 spelare (lite fusk) Twin Peaks dvd-box. Böcker från 90-talet. Bland annat lite Stephen King. En jojo och en slinky (oklart vad jag ska ha dessa till) En Tamagotchi. Några 90-tals spel till Switchen. Dator får användas.

Har ni några sommarprojekt?

Nyhetsveckan v.35

Varje lördag publicerar vi ett urval av nyheter från veckan som gått. Den här veckan fokuserar vi på det som visades på Gamescom Opening Night Live i tisdags. Mycket nöje!

/Redaktionen

Hoyoverse har utannonserat Nodus Fall

Bland de första spelen som visades i tisdags var Nodus Fall från Hoyoverse, studion bakom spel som Genshin Impact och Honkai Star Rail. Tidigare har de gjort sig kända för spel med en tecknad estetik, men Nodus Fall går i en mer realistisk riktning och verkar vara inspirerat av spel som Elden Ring och Monster Hunter.

Ubisoft har avslöjat Rainbow Six Tactics

På Gamescom visade Ubisoft upp Rainbow Six Tactics, ett strategispel i XCOM-stil med olika karaktärer från Rainbow Six Siege i huvudrollerna. Spelet planeras att släppas nästa år. Likt i Rainbow Six Siege ligger mycket fokus på att förstöra sin omgivning för att öppna taktiska möjligheter, och av skärmbilder från spelets sida på Ubisoft Store att döma verkar en del fokus också ligga på att gripa terrorister levande istället för att döda dem.

Vi har en ny trailer för Gears of War: E-Day

I tisdags släpptes en ny trailer, fokuserad på berättelsen, för Gears of War: E-Day. Gears of War: E-Day är det kronologiskt första spelet i serien och fokuserar på det första mötet mellan mänskligheten och Locust och släpps till PC och Xbox Series den 6 oktober.

Ananta har fått ett datum

Under Gamescom fick vi nästa titt på Ananta, ett actionrollspel i storstadsmiljö som vissa beskriver som ”anime-GTA”, där vi får följa en polis som bygger upp ett team av färgstarka karaktärer och löser brott. Och gör enormt mycket annat, av trailern att döma. Spelet planeras släppas den 15 januari 2027 och kommer att vara gratis att spela.

Konami har visat en ny trailer för Silent Hill: Townfall

Silent Hill: Townfall är nästa spel i Konamis älskade skräckserie och under tisdagen släpptes en ny trailer där vi får se några av de skådespelare som medverkar i spelet – Terry O’Quinn, Kezia Burrows och Joban Adepo. Likt många spel planeras Silent Hill: Townfall att släppas den 24 september.

Pearl Abyss har släppt Crimson Desert Enhanced

Pearl Abyss fantasyspel Crimson Desert har mötts av mycket blandade åsikter sedan det släpptes. Något som de flesta däremot har ogillat är spelets berättelse, som fått kritik för att vara svårförståelig och osammanhängande, och som att mycket saknas. Nu har Pearl Abyss släppt en ny version, Crimson Desert Enhanced, som utökar berättelsen för att bemöta kritiken. Eller ja, i praktiken är det bara en stor uppdatering – Crimson Desert Enhanced är helt gratis för alla som redan äger spelet. Utöver nya berättelsescener tillkommer nya dubbningar på flera olika språk, samt stöd för arabisk text.

Angela Sant’Albano spelar huvudrollen i Tides of Annihilation

För ett tag sen avslöjade Eclipse Glow Games spelet Tides of Annihilation, ett actionspel i ett postapokalyptiskt London där huvudpersonen Gwendolyn ärver kung Arthurs kraft och försöker rädda London från förödande krafter.

När spelet utannonserades spelades Gwendolyn av Jennifer English (Shadowheart i Baldur’s Gate III, Maelle i Clair Obscur: Expedition 33), men hon behövde senare lämna rollen av hälsoskäl. Nu har utvecklarna bekräftat att Angela Sant’Albano (Grace i Resident Evil Requiem) tar över rollen, och släppt en ny trailer. Spelet har fortfarande inget lanseringsdatum.

Det här är Lofsöng

Ett av de nya spelen som visades på Gamescom i tisdags var Lofsöng, ett spel från den italienska indiestudion Unreleated Games. Spelet ser ut att dra inspiration från Journey och fokuserar på utforskning och pussellösning i brutalistiska miljöer.

Capcom har släppt en ny trailer för Mega Man: Dual Override

I tisdags visade Capcom en ny trailer för Mega Man: Dual Override, nästa spel i serien om den blå kraftknyckaren. Spelet släpps nästa år och i det så får man utöver Mega Man spela som Proto Man. Trailern visar även den nya bossen Twinkle Girl.

Ubisoft har visat en ny trailer för Rayman Legends: Retold

I början av sommaren utannonserades Rayman Legends Retold, en nyversion av plattformsspelet från 2013. I tisdags visade Ubisoft en ny trailer för spelet, med en bana satt till den oförglömliga musikklassikern Macarena. Spelet släpps den 1 oktober.

Krafton har avslöjat PUBG: DED.NET

Under Gamescoms invigning visade Krafton upp det nya spelet PUBG: DED.NET som utspelar sig i den fiktiva amerikanska regionen Cascadia på 90-talet. På spelets Steam-sida beskrivs det som ett mörkt skjutspel för flera spelare med rougelite-inslag.

PlaySide Studios visar en speltrailer för Game of Thrones: War for Westeros

Under Gamescom-invigningen visade PlaySide Studios en speltrailer för sitt kommande strategispel Game of Thrones: War for Westeros. Det är ett realtidsstrategispel med olika falanger från George R. R. Martins fantasyvärld, där olika kända karaktärer finns att värva. Spelet planeras släppas tidigt 2027.

Airship Syndicate har avslöjat Dust: Origins

Ett annat nytt spel som visades i tisdags är Dust: Origins, ett isometriskt skräckskjutspel som utspelar sig på en fängelserymdstation. I skrivande stund är inget sagt om vilka plattformar spelet släpps till utöver PC, och det har inte något lanseringsdatum.

Vi har ett datum för Exodus

Under tisdagen visades en ny trailer för Archetype Entertainments Mass Effect-inspirerade scifi-spel Exodus. Trailern fokuserar på den mecha-körande bläckfisken Salt. Spelet planeras släppas den 7 april 2027.

Det här är Warlock: Dungeons and Dragons

I tisdags avslöjades Warlock: Dungeons and Dragons, ett mörkt fantasyspel som handlar om Kaatri, en magiker som ingår en pakt för att få magiska krafter som låter henne ta sig fram genom och interagera med världen. Spelet planeras släppas till Playstation 5, Xbox Series X och PC under 2027.

Det här är 1001 Threads of Mizan

Ett annat nytt spel som visades upp under tisdagen är 1001 Threads of Mizan, ett actionspel för en till tre spelare med inspiration från arabisk mytologi. Spelet släpps till Playstation 5, PC, Switch 2 och Xbox Series X|S.

Vi har fått en ny titt på Silver Palace

Under tisdagen släpptes en ny trailer för Silver Palace, ett actiondetektivrollspel med inspiration från spel som Genshin Impact och Resident Evil, från studion Elementa Games. Spelet planeras släppas till PC, mobil och Playstation.

4A Games har släppt en ny trailer för Metro 2039

För några månader sedan avslöjades Metro 2039, den senaste delen i den populära Metro-serien. I tisdags visades en ny trailer för spelet, där vi får se den nya huvudpersonen ”The Stranger” infiltrera ett Moskva ockuperat av skurkfalangen Novoreich. Spelet planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X och PC i februari 2027.

Snoop Dogg kommer till Hitman World of Assassination Hitman World of Assassination har samarbetat med flera kändisar genom åren – Mads Mikkelsen, Sean Bean och fler därtill. Nu tillkommer även Snoop Dogg, som i ett nytt uppdrag som visades med en trailer i tisdags spelar entreprenören Cyrus Cane, som blir Agent 47:s nästa måltavla. Uppdraget är tillgängligt fram till den 26 september.

Vi har fått en ny titt på Aion 2

I tisdags visades en trailer för Aion 2, NCsofts kommande MMORPG, där vi får se hur striderna går till. Det är “fullt ös medvetslös” som gäller. Aion 2 planeras släppas den 5 oktober.

Paradox har avslöjat Afterworld

Under tisdagens show visade svenska Paradox den första trailern för sitt kommande strategispel Afterworld, som utspelar sig i ett postapokalyptiskt Nordamerika där spelaren har i uppdrag att försöka återställa civilisationen och hantera andra falanger genom diplomati eller krig. Det är ett strategispel i stil med Paradox övriga, men istället för att bygga på faktisk historia är det ett helt fiktivt scenario.

Det här är Petit Planet

Nodus Fall var inte det enda nya spelet från Hoyoverse som visades i tisdags. De visade även Petit Planet som verkar vara dess raka motsats – mysigt, tecknat och gulligt istället för mörkt, olycksbådande och våldsamt. Det ser ut att vara inspirerat av spel som Pokémon Pokopia, Animal Crossing och Minecraft, men med ett gulligt rymdtema.

Vi har ett släppdatum för Road Kings

I tisdags släppte Saber Interactive och Focus Entertainment en ny trailer för Road Kings, en lastbilssimulator. Spelet planeras att släppas den 11 mars 2027, till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC.

Vi har ett släppdatum för Stage Tour

Ett annat spel som fick ett släppdatum i en trailer var Stage Tour, ett Guitar Hero-inspirerat musikspel med över 90 låtar från olika klassiska och moderna artister. Spelet planeras att släppas den 10 december i år.

Sega har släppt en ny trailer för Crazy Taxi: World Tour

För ett tag sen utannonserades Crazy Taxi: World Tour, ett nytt spel i Segas klassiska serie. I tisdags visades en trailer som fokuserar på Tyskland. Spelet släpps till Playstation 5, PC, Nintendo Switch 2 och Xbox Series X|S nästa år.

Saber Interactive har släppt en ny trailer för Turok: Origins

Under Gamescoms öppningsceremoni visade Saber Interactive en ny trailer för Turok: Origins, nästa del i den anrika skjutspelsserien, där spelaren får tampas med både utomjordingar och dinosaurier. Spelet planeras att släppas till Playstation 5, PC, Nintendo Switch 2 och Xbox Series X|S nästa vår.

Det här är Gravhounds

Bland de nya spelen som utannonserades i tisdags finner vi Gravhounds, ett samarbetsinriktat basbyggarspel med humanoida hundar i huvudrollerna. Spelet avslöjades med en trailer som meddelar att spelet släpps i Early Access senare i år. Spelet kommer till Xbox och PC.

Det här är LEGO Skylines

En av de mest omtalade grejerna från tisdagen är trailern för LEGO Skylines, ett stadsbyggarspel med LEGO-tema. Spelet utvecklas, som man kanske hör på namnet, av Iceflake Studios, som även utvecklar Cities: Skylines II. Spelet kommer till PC, Xbox Series X|S, Playstation 5 och Nintendo Switch 2, men inget datum är bestämt.

Path of Exile 2 1.0 har ett datum

Path of Exile 2 har varit ute i Early Access ett tag, men i tisdags släpptes en trailer som bekräftar att fullversionen kommer att släppas den 11 december i år. Trailern visar även upp den nya svärdsanvändande karaktärsklassen Duelist.

Ubisoft gör en nyversion av Heroes of Might and Magic III

På Gamescom i tisdags visade Ubisoft en första titt på en nyversion av strategiklassikern. från 1999. Den heter kort och gott Heroes of Might and Magic III Remake och är ombyggd med 3D-grafik. Spelet kommer till PC, Playstation 5 och Xbox Series X|S. Bägge expansionerna till originalspelet ingår.

Det här är No Law

Ytterligare ett helt nytt spel som avtäcktes på Gamescom i tisdags är No Law, ett cyberpunkskjutspel i förstapersonsperspektiv. Spelet följer ex-soldaten Grey Harker som försöker dra sig tillbaka i cyberpunkstaden Port Desire efter sin tjänstgöring, men tvingas in på våldets bana än en gång. Spelet släpps till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC nästa år.

Frictional Games har avslöjat Ontos

Frictional Games, studion bakom Amnesia-serien och Soma, har avslöjat sitt nästa spel. Det heter Ontos och är ett skräckspel som utspelar sig på en rymdstation som används till experiment med människor och råttor. Stellan Skarsgård har en roll i spelet, som planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC nästa år.

Nu har vi ett datum för Pony Island 2: Panda Circus

Ett annat spel från en etablerad skräckskapare som visades i tisdags är Pony Island 2: Panda Circus, som fick en ny trailer som meddelar att spelet släpps den 27 april nästa år. I vanlig ordning ser det urflippat och galet ut. I skrivande stund är spelet endast bekräftat till PC.

Det här är Zoopunk

I tisdags avslöjades Zoopunk, ett actionfokuserat 3D-metroidvania med antropomorfa djur, från Tencent-kopplade TiGames. Spelet släpps till Playstation 5, PC och Xbox Series X|S, men inget datum är meddelat än.

Vi har fått en ny trailer för There Are No Ghosts at the Grand

Under tisdagens Gamescom-invigning visades en trailer för There Are No Ghosts at the Grand, ett spel där man om dagen renoverar ett förfallet hotell och om natten jagar spöken i det hemsökta hotellet. Musik står i fokus för spelet, och det är inspirerat av Lovecrafts skräck. Spelet släpps i Early Access på PC i december och kommer till Xbox vid ett senare datum.

Det här är Roco Kingdom

Roco Kingdom visades upp i tisdags. Spelet, som släpptes i Kina redan i mars, är ett monsterfångarspel inspirerat av Pokémon, där man utforskar en öppen värld och samlar monster att strida med. Spelet kommer till PC, Playstation, Xbox och mobiler och släpps i en öppen beta den 27 oktober.

Det här är The Defiant

Ett annat kinesiskt spel som visades under tisdagen var The Defiant, ett krigsspel som utspelar sig under andra världskriget – men till skillnad från andra spel, som brukar fokusera på de allierades eller Sovjetunionens krig mot axelmakterna, så handlar det här spelet om de kinesiska soldater som gjorde motstånd mot den japanska invasionen. Inget datum är satt för spelet, men det planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC.

Det här är Tarae: The Unbound

Det sista nya spelet som visades under Gamescom var Tarae: The Unbound, ett Diablo-aktigt rollspel i en mörk fantasyvärld inspirerad av asiatisk mytologi. Inget datum är satt, men spelet planeras att släppas till Playstation 5, Xbox Series X|S och PC.

Vi har fått en ny trailer för Final Fantasy VII Revelation

En av höjdpunkterna från i tisdags var förstås den nya trailern för Final Fantasy VII Revelation, den sista delen i Final Fantasy VII Re-trilogin. I den här trailern får vi se den nya tolkningen av Weapon-bossarna, en snabbtitt på Wutai, och lite annat smått och gott. Inget datum för spelet meddelades, utan det är fortfarande ”Våren 2027” som gäller.

Det kommer en remaster av The Witcher 3: Wild Hunt

Gamescom-showen i tisdags avslutades med två The Witcher-relaterade nyheter. Den första var att det kommer en remaster av The Witcher 3 som släpps till PC, Playstation 5, Switch 2 och Xbox Series X|S den 29 september. Alla som äger originalversionen kan uppgradera till remastern gratis, och spelets två första expansioner Hearts of Stone och Blood and Wine har också blivit gratis för alla som köpt grundspelet.

Vi har fått en trailer för The Witcher 3: Songs of the Past

Den sista nyheten från Gamescom-showen var en trailer för Songs of the Past, den tredje expansionen till The Witcher 3. Den planeras att släppas någon gång under 2027 och ska knyta an till The Witcher 4, som planeras att släppas 2028.

Jimmy har också äntligen spelat Disco Elysium – sju år för sent.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Panic at the Disc Golf Course av ZachParrish från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

För kontext: När Taiga Saejima introduceras i Yakuza-serien så är det genom en flashback i Yakuza 4, där han planerar en massaker och rusar in på en restaurang och skjuter 18 medlemmar i en rivaliserande yakuza-familj. När spelet återvänder till nutid sitter han i fängelse och inväntar sin avrättning, men lyckas rymma för att spåra upp sin gamla vapenbroder och ta reda på vad det egentligen var som hände för många år sedan.

Spelet går verkligen in för att etablera honom som en tuff och hård typ, som inte drar sig för att låta knytnävarna tala och banka sina fiender till köttfärs. Eller genomföra restaurangmassakrer, för den delen.

Så när man får spela som honom igen i Yakuza 5 börjar hans berättelse på ett mörkt och seriöst sätt, likt hur den var i Yakuza 4. Sen kommer en scen där Saejima fantiserar om att besöka en karaokebar, och då inträffar DET HÄR:

När jag såg det här för första gången kunde jag knappt hålla mig för skratt, eller ens fokusera på spelet. Det kändes så bisarrt (på bästa möjliga sätt) att se en före detta yakuza-torped, som ser ut som Yakuza-seriens svar på huvudpersonen i Hatred och dömdes till döden för 18 mord, ivrigt tjoa med till en 80-talspoplåt och "dansa" som han gör i videon. Som sagt, inte det mest storslagna ögonblick jag varit med om, men det senast exemplet på något som tagit mig med häpnad.

Avgrundsvrål var en legend här på Loading.

Du kommer att vara saknad.

Vila i frid.