Avgrundsvrål var en legend här på Loading.

Du kommer att vara saknad.

Vila i frid.

Vi har också spelat mer av 007 First Light och även tagit våra första trevande steg i Yacht Club Games nya spel Mina the Hollower som, i alla fall i början, är en riktig banger.

Vi diskuterar också den kommande expansionen till det elva år gamla The Witcher 3: Wild Hunt och undrar hur den ska knyta ihop berättelsen med The Witcher 4.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: The Deepest Layer of the Kirby Iceberg av jnWake från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Det här spelade vi: Maj 2026

ISABELL RYDÉN

Paralives: En värdig motståndare till The Sims.

Project Zomboid: Hjälp.

LINNÉA FISCHHABER

Mixtape: En ny favorit. Soundtracket är magiskt, estetiken otrolig, berättelsen underhållande. Och jag får åka skateboard vilket jag önskar jag var tillräckligt cool för att göra i verkliga livet. Missa inte.

Tiny bookshop: När jag inte orkar spela något annat säljer jag böcker från en husvagn. Fint som snus.

Outbound: Älskar konceptet men blir galen på den osmidiga kontrollen. Får inget flyt. Hade hoppats på att jag skulle gilla detta.

Directive 8020: Ett spännande och lite läskigt äventyr som är den femte delen i en antologi jag borde spela mer av. Läs mer i min recension.

Star Wars Jedi: Survivor: Ännu ett bevis på hur kass spelare jag är när jag fastnar på första bossen. Kul spel i övrigt.

Yoshi and the Mysterious Book: Yoshi är tillbaka! Vill du veta vad jag tycker om hans senaste äventyr får du läsa min recension.

Stellar Blade: Lite väl mycket hud för min smak men galet snyggt och mäktigt spel.

NIKLAS KARLSSON

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: Det är nästan lika beroendeframkallande som föregångaren eller vad man ska säga.

Mixtape: Tokmysig musikalisk resa som utspelar sig den sista dagarna innan college för dessa pretentiösa amerikanska ungdomar.

Forza Horizon 6: Japan erbjuder allt man förväntar sig, nästan. Jag törs säga att det är det bästa spelet i serien så här långt. Det är väl radiostationernas innehåll som inte håller måttet i jämförelse.

007 First Light: Mycket väl realiserat agentäventyr från talangerna på IO Interactive. Det är otroligt välproducerat och bombastiskt.

ALEXANDER REHNMAN

007 First Light: Ett trevligt James Bond-spel med allt man kan vänta sig från konceptet James Bond. Hitman light-smygandet är riktigt trevligt och kommer man bättre överens med Uncharted än vad jag gör lär även actionsekvenserna vara finfina. Rekommenderas! (Och läs gärna min recension för ett längre omdöme.)

ARC Raiders: Ett trevligt extraktionsskjutspel, men nu känner jag mig nöjd.

Hollow Knight: Det fortsätter att gå från klarhet till klarhet. Nu har det öppnat upp sig och börjat bli än mer spännande. Kul att äntligen ge denna pärla den uppmärksamhet den förtjänar.

Crimson Desert: Ett spel som är lika delar fantastiskt och häpnadsväckande som frustrerande och klumpigt. Ibland känns det som en framtidsvision, ibland som att man har backat femton år.

The Hundred Line -Last Defense Academy-: Fortsatt stabilt.

Hades II: Kanske världens bästa roguelite?

Prince of Persia: The Lost Crown: Ett riktigt stabilt metroidvania. Stundtals frustrerande plattformsutmaningar, men överlag riktigt trevligt.

Picross 3D: Perfekt när man behöver en liten paus i vardagen.

Saros: Jag är inte riktigt lika ”hooked” som med Returnal, men det är bra så långt. Ser fram emot att upptäcka mer. Det känns onekligen enklare, på gott och ont. Samtidigt känns det bra att det inte är Returnal 2, utan något eget men väldigt likt, för båda spelen har sina nischer.

Apollo Justice: Ace Attorney: Som sagt, bättre än jag minns det.

Final Fantasy XIV: Dawntrail: Alltid trevligt att grinda lite duties med Anders och Måns eller Flashback Forever i öronen.

Forza Horizon 6: Bara spelat igenom kvalet till festivalen, men det är roligt så här långt. Och så är det kul att ha varit med och översatt spelet till svenska! Men också lite ångestframkallande, för vem vet om man har gjort någon RIKTIGT pinsam miss?

Paralives: Det känns lite ”janky”, men ambitionen är där och med lite mer finputs blir det här en riktigt värdig utmanare till Sims.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

007 First Light: Bara spelat prologen och är fortsatt nyfiken trots rätt kackig skjutmekanik och bilkörande.

Donkey Konga 2: Det var då en bra mycket klenare spellista än vad jag kom ihåg. Flera snäpp sämre än det första.

Forza Horizon 6: Bästa kartan sedan Forza Horizon 3 men nästa spel i serien behöver komma med något nytt. Även om det har gått fem år sedan vi besökte Mexiko så börjar serien förlora sin glans.

Halo: The Master Chief Collection: Några rundor i Reachs multiplayerläge och man känner sig som hemma.

Inkonbini: One Store. Many Stories:** Supermysigt spel om att ta hand om en liten butik någonstans i Japans landsbygd. Hade gärna haft lite mer butikssimulator än vad det faktiskt är.

Knights and Bikes: Ett spel om två riktiga jäkla snorungar. I like it.

Legend of Heroes: Trails in the Sky SC: Jag tar mig fram i sakta mak i denna serie. Supermysigt verkligen men jag vet inte om jag någonsin kommer komma i kapp.

Marathon: Inte trodde jag att jag skulle spela detta i 200 timmar men här är jag.

Mario Kart World: Innan Forza Horizon 6 släpptes behövde jag värma upp med lite open world racing.

Mixtape: Väldigt fin bildungsroman i spelform som hela tiden erbjuder nya spelmoment och försöker spelifiera känslan att vara ung.

Pragmata: Capcom levererar ett riktigt fint actionspel som känns som hämtat ur Xbox 360-tiden. Synd bara att berättelsen inte är lika spännande som dess spelmekanik.

Yoshi and the Mysterious Book: En riktigt trevlig leklåda där man helt enkelt får pressa ut så mycket ur spelets spelmekanik som möjligt. För det är hela grejen, att upptäcka vad det är möjligt att göra.

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: Den version av mig som förra månaden skrev att jag inte riktigt känner mig fullt lika medryckt som i Vampire Survivors räknade nog inte med att jag skulle ha maxat spelet vid det här laget. Och jag vill ha mer. Mer!

Ball x Pit: Mitt metadon till det knark som spelet ovan är. Plus något att stilla min sönderstressade hjärna nu mot terminens slut. En salstentamen och en rapport – sedan är jag människa igen.

Knights and Bikes: Mysigt, men märkligt.

Mixtape: Har i ärlighetens namn inte spelat det jättemycket, med tanke på att det känns något segt inledningsvis. Förhoppningsvis växer det när jag orkar engagera mig i det ordentligt.

”Jippie, Yashiiii!”

YOSHI AND THE MYSTERIOUS BOOK SWITCH 2 Recensent: Linnéa Fischhaber

Jag har inför denna recension försökt ta reda på vilket djur Yoshi egentligen är men det verkar inte vara så enkelt. Vad jag kommit fram till är att han är en blandning av en drake, dinosaurie, sköldpadda och ödla. Typ. Eller så är han helt enkelt en fantasifigur, men det kan min autistiska hjärna inte riktigt hantera. Mitt första möte med Yoshi var i form av spelet Yoshi’s Island som kom 1995. Den gråtande bebisen som flög iväg när man blev skadad skapar fortfarande en stress inom mig. Egentligen vet jag inte vad jag känner för själva karaktären Yoshi. Är han ens rolig? Det jag gillar är framför allt hans ljud. Ljudet av tungan som försöker fånga något och de små springande stövlarna när Yoshi hoppar långt. Även det lilla ropet när han uttalar sitt eget namn ”Yashiii”! Gulligt är vad det är men Yoshis personlighet känns ganska intetsägande.

Efter Yoshi’s Island kom Yoshi’s Story till Nintendo 64 som helt gick mig förbi. Vilket talar för att det inte riktigt levde upp till sin föregångare, men ni som spelat det får gärna rätta mig om jag har fel. Därefter kom en rad olika Yoshi-spel till de bärbara konsolerna som inte heller fångade mitt intresse. Nästa släpp till en stationär konsol blev Yoshi’s Woolly World, till Wii U, och det känns som att det var här Yoshi kom tillbaka på riktigt. Det är det första spelet i serien, efter Yoshi’s Island, som jag har känt mig sugen på att spela. Kanske för att jag är en stickare och lite smått besatt av garn (fråga mig om min garn-stash om du vågar) så en hel värld i detta underbara material gör mig ganska upphetsad. Wooly World följdes sedan av Crafted World till Switch som går i lite samma tema, men istället för en värld av garn handlar det om en värld av kartong och annat pyssel-material. Även om jag verkligen gillar den kreativa designen i de här två senaste Yoshi-spelen känns det välkommet med ett nytt spel i serien med en mer klassisk estetik.

Eller ja, klassisk med lite kreativa element får vi kanske säga.

I Yoshi and the Mysterious Book har bakgrunden av banorna ett ritat utseende medan de interaktiva miljöerna är gjorda i en mer klassisk estetik. En blandning som fungerar riktigt bra och ger ett snyggt visuellt intryck. Den mystiska boken, som i själva verket är en levande varelse vid namn mr. E, är en slags uppslagsbok med fakta om olika figurer i spelet. Boken (och spelet) är uppdelat i kapitel där varje kapitel innehåller olika varelser du ska studera för att fylla i fakta om dessa. Varje varelse representerar således en bana i spelet. När du valt vilken varelse du vill studera hoppar du in i varelsens habitat och där ska du hitta olika fakta om varelsen genom att prova dig fram. Vad händer om du tar varelsen i munnen? Hur reagerar den om du hoppar på den eller knuffar ner den i en lerpöl? Gillar den att äta äpplen eller föredrar den kanske något starkare som en chilifrukt?

Det handlar alltså inte om att ta sig från punkt A till punkt B vilket du kan förvänta dig av en klassisk sidoscrollare. Här klarar du istället banan genom att utföra ett visst uppdrag som har med varelsens egenskaper att göra. Det som är lite roligt är att det inte är uttalat vad du behöver göra för att klara banan. Dock är det inte jättesvårt att lista ut genom att bara spela banan och se vad som händer. I en bana ska Yoshi till exempel rädda några Shy Guys i olika färger och där är det ganska lätt att lista ut att banan kommer att vara avklarad när han räddat en i varje färg. Men på andra banor kan det vara svårare att se målet lika tydligt. Även om du klarar uppdraget som gör att banan är avklarad kan du välja att inte hoppa in i målet utan att utforska vidare. Det finns ett visst antal fakta att ta reda på och såklart vill man hitta alla. Det går förstås bra att gå tillbaka till alla banor och kapitel i efterhand om det är någon fakta du inte lyckats hitta på första genomspelningen. När du klarat och avslutat banan kan du välja att själv döpa varelsen – jag har dock så extremt dålig fantasi så jag väljer alltid att gå efter det namn som Mr. E föreslår. Men för den lite mer kreativa antar jag att detta är ett roligt inslag.

Precis som i andra Yoshi-spel gäller det, förutom att klara banor, att samla glada blommor. Men till skillnad från tidigare spel har de här ett syfte, mer än tjusningen av själva samlandet. Efter att du har klarat sex kapitel och sett eftertexterna rulla, kan du nämligen använda de här blommorna för att köpa uppfinningar av Mr. E. Dessa uppfinningar kan till exempel vara en radar för att hitta fler glada blommor eller en mätare för Yoshis hälsa. Vilken egentligen inte har någon betydelse eftersom Yoshi inte kan dö. Andra exempel på uppfinningar du kan låsa upp är en mätare som anger hur många ägg Yoshi bär med sig eller en bild som visar vad Yoshi åt för att bilda sitt senaste ägg. Du väljer sedan vart på skärmen du vill lägga de olika mätarna och om du är en duktig blomjägare kan du fylla utkanterna av skärmen rejält. Många av uppfinningarna känns helt meningslösa och tar mest plats på skärmen men utgör ändå ett bra försök att göra något av saker du i vanliga fall bara samlar. De uppfinningar jag känner att jag har någon användning av är de olika radarerna för att hitta saker. Även stjärnorna du samlar genom att hitta olika fakta om varelser kan användas till att köpa ledtrådar om andra varelser eller fakta som du inte har upptäckt ännu.

Jag nämnde att eftertexterna kommer rullandes efter sex kapitel men det betyder inte att äventyret är slut där. Därefter dyker det nämligen upp ytterligare fyra kapitel att utforska. Säga vad man vill om att lägga eftertexterna i princip mitt i spelet men det var ändå en trevlig överraskning när jag trodde spelet var slut efter sisådär åtta timmars speltid.

Jag gillar verkligen upplägget i Yoshi and the Mysterious Book. Kanske för att jag själv är en naturvetare och älskar alla djur. Spelet känns väldigt snällt och du har inte direkt några fiender. Jag tycker om att ta reda på saker om de olika varelserna. Förutom att bara ta reda på fakta finns en historia att följa där Kamek och Bowser Jr. dyker upp på vissa banor och verkar leta efter en fågel. Det blir lite av en tävling om vem som hittar fågeln först då Kamek och Bowser Jr. inte verkar ha helt goda avsikter. Yoshi vill förstås inte att fågeln i fråga ska råka illa ut.

Det är viss variation mellan underhållningsvärdet på de olika banorna men de flesta lyckas ändå hålla mig road. Jag gillar till exempel banan som handlar om en varelse som ser ut som en blandning mellan en skateboard och en surfbräda. Denna ska det förstås åkas på vilket är riktigt kul och det går undan. På en annan bana som handlar om en mås-liknande varelse (tänk Pokémonen Wingull) ska du hoppa och flyga på dessa för att ta dig till olika platser. Exempel på andra varelser är en fågel som rockar rockring och en enorm mullvads-liknande figur som borrar sig ner under jord. Kreativiteten hos utvecklarna som hittat på alla dessa karaktärer går inte att missta. De har gjort ett riktigt bra jobb. Däremot finns det en bana där en ska hoppa på olika Shy Guys för att få dem att spela musik. Jag antar att de ska hoppa på i en specifik ordning men jag fattar verkligen ingenting och hoppar bara runt på alla tills jag till slut lyckas få dem att spela tillsammans. Ganska oinspirerat men det finns säkert någon mer musikkunnig som uppskattar den banan mer än vad jag gjorde.

Omspelningsvärdet blir inte jättestort när du väl har hittat alla fakta och glada blommor. Efter det har du liksom ingen anledning att spela om banan då allt du gör på en bana är att gå fram och tillbaka, eller upp och ner, och letar. Men eftersom det är ganska stor risk att du inte hittar alla upptäckter på din första genomspelning får du åtminstone två meningsfulla rundor på varje bana. Vilket jag tycker kan vara tillräckligt för att känna att den här typen av spel är värt dina slantar. Utvecklarna har även gjort ett bra jobb med att hjälpa oss känna lust att hitta alla fakta. Efter att du har spelat några kapitel dyker nämligen en liten figur i form av en svart blobb upp och hoppar in något av de redan genomspelade kapitlen. Den gömmer sig sedan i en av de fakta du inte har hittat ännu och ger dig en extra morot att hitta den. Hittar du faktan hittar du även blobben och gör den nöjd och glad. Den hoppar sedan vidare till ett annat kapitel och eftersom människan i grunden är nyfiken vill vi ju veta vad den gör där och vad som händer när vi hittat allt den vill att vi ska hitta.

I det stora hela är Yoshi and the Mysterious Book ett riktigt mysigt plattformsspel som ger ett bra antal trevliga speltimmar. Inget wow, men en underhållande stund och en värdig efterföljare till min gamla favorit Yoshi’s Island.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Valve meddelar att de kommer att släppa en Switch liknande bärbar spelkonsol/gaming PC i december. Steam Deck kommer i tre varianter:

Video: Steam Deck: 10 Things You NEED TO KNOW

Vad tror ni, succé eller ny Steam Machine?

”Agent 007 (fast inte än) med rätt att döda (ibland)”

007 FIRST LIGHT PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, PC Recensent: Alexander Rehnman

Jag tror att James Bond-filmerna är det ultimata exemplet på att man kan ha ett tydligt koncept man kör på varje gång men ändå få det att funka bra och göra det till något som folk faktiskt gillar.

Filmerna har ju ungefär samma upplägg: Äventyret inleds med en fräsig actionsekvens där Bond gör coola grejer och sen kommer det en animerad sekvens med en stämningsfull ”Bond-låt”. Efter det är Bond på MI6:s kontor i London och får sitt uppdrag (och det ska gärna vara lite tjafs om hur han beter sig eller att han vill säga upp sig), som oftast är att undersöka någon framgångsrik affärsman eller spåra upp en avhoppad agent som har något lurt i kikaren. Sen blir det lite sekvenser där Bond går runt på snofsiga fester, dricker alkohol och flörtar med kvinnor, följt av spännande actionscener och biljakter. Gärna ska det vara någon sekvens där Bond blir tillfångatagen och torterad och stoppad i någon dödsfälla, som är tusen gånger krångligare än att bara skjuta honom och få det överstökat, vilken han sedan flyr från. Förstås ska det även vara en ”Bond-brud” med som Bond utvecklar en relation till under filmen och de båda räddar varandra ur någon livsfara. Skurken ska gärna ha en obehaglig hantlangare som utmärker sig med både utseende och dödlighet. Sen ska det sluta med att Bond infiltrerar skurkens hemliga bas för att stoppa en ondskefull plan som försätter hela världen i fara, dödar skurken och sedan flyr tillsammans med Bond-bruden för lite intim tid tillsammans.

Det finns förstås variationer, men de allra flesta Bond-filmer jag har sett följer den här checklistan på ett eller annat vis och tja, inget fel med att köra på ett vinnande koncept. Jag gillar ju Bond-filmerna just därför – man vet ganska precis vad man får och det är alltid kul att se hur de olika inslagen görs just den gången.

Men, ärligt talat, känns det inte lite som att James Bond har varit på dekis typ senaste decenniet? Jag minns Spectre som en helt okej film, men inte i samma klass som Skyfall eller Casino Royale. No Time to Die tyckte jag bättre om, men den fastnade ju i någon form av produktions- och distributionskaos, mycket till följd av Covid-19-pandemin, så att det gick hela sex år från lanseringen av Spectre.

I höst är det fem år sedan No Time to Die gick upp på bio och det dröjde till 2025, efter att rättigheterna till James Bond-filmserien sålts till Amazon, innan arbetet med nästa film började. Med tanke på att det bara var häromveckan som man påbörjade processen att casta en ny Bond misstänker jag att det dröjer några år innan vi får se den färdiga produkten.

Som tur är kan vi stilla vårt Bond-sug med danska IO Interactives senaste spel, 007 First Light, så länge. Det här spelet bygger inte på någon befintlig Bond-film eller någon specifik inkarnation av James Bond, utan är en helt ny historia med den irländska skådespelaren Patrick Gibson i huvudrollen. Och jag tror inte att Patrick Gibson blir den nya James Bond i filmerna, för då hade de nog redan meddelat det.

Spelet tar sin början med att två team från den brittiska elitstyrkan SAS skickas till Island med två av den brittiska flottans helikoptrar efter att brittiska staten tappat kontakten med personal som befann sig på ett uppdrag där. På väg till insatsen skjuts bägge helikoptrarna ner av okända fientliga styrkor och den enda överlevaren är en 26-årig helikopterbesättningsman vid namn Bond. James Bond.

Bond får kontakt med den brittiska underrättelsetjänsten MI6, som i hemlighet ansvarar för uppdraget, och lyckas trots att han bara är en vanlig soldat i brittiska flottan och inte en SAS-operatör slutföra uppdraget på egen hand och därtill genomföra en riktig hjälteinsats mot alla odds.

Det här leder till att MI6:s spionchef M får upp ögonen för honom. Medan brittiska regeringen anser att spioner är onödiga när man har avancerade AI-system som kan bedriva underrättelseverksamhet och hålla landet säkert, anser M att det fortfarande finns plats för gamla hederliga spioner. Hon har därför återstartat det så kallade 00-agentprogrammet, som lades ner ett par år innan spelets händelser, och erbjuder Bond en plats i det tillsammans med sex andra kandidater.

Bonds handledare vill få honom kickad från agentutbildningen då han anser att Bond är omogen, dryg, kaxig och impulsiv samt har svårt att lyda order, men M tror på Bonds kreativitet och förmåga att improvisera och uppnå resultat. Bond och de andra 00-agentkandidaterna får i uppdrag att spåra upp agent 009, en avhoppad agent från 00-agentprogrammets föregående iteration, som har en vendetta mot MI6 och utgör ett hot mot Storbritanniens säkerhet.

Det här blir starten på ett spännande äventyr med allt man kan vänta sig av en bra Bond-historia – spännande action, galna stunt, konspirationer och intriger, kreativa prylar, obehagliga skurkar och en skopa humor. Det känns verkligen som att utvecklarna har gått in för att skapa en Bond-film i spelform, och det tycker jag att de har lyckats väl med. Faktum är att jag tror att man hade kunnat använda den här historien som grund till nästa film om inte det här spelet hade gjorts – det är ett bra sätt att introducera en ny ung James Bond och dessutom berör spelet ett och annat aktuellt ämne, som AI-teknik och dess positiva och negativa sidor. Det är kanske inte den mest nyskapande och intressantaste historien, och vissa av twistarna kan man se på flera mils håll om man sett vilken Bond-film som helst, men tja, det hör väl till konceptet lite.

IO Interactive är mest kända för Hitman-serien, där spelaren i rollen som agent 47 har stor frihet i att ta sig an de olika morduppdragen och använda sig av olika knep, prylar och förklädnader för att eliminera sina mål. Ett sådant upplägg lämpar sig förstås även ypperligt för ett James Bond-spel, så det är inte alls konstigt att IO valde att satsa på Bond efter Hitman. Från agent 47 som dödar till den blivande agent 007 med rätt att döda, liksom.

Många av uppdragen i 007 First Light har ett Hitman-aktigt upplägg, där James Bond har ett tydligt mål, men exakt hur han löser det är upp till dig. Ett bra exempel är ett uppdrag tidigt i spelet, där Bond letar efter en person på en nattklubb. Han får veta att personen i fråga befinner sig i VIP-loungen, men för att komma in krävs att man har en viss stämpel på handen, som man bara kan få genom att stå på VIP-gästlistan.

Då finns det flera möjligheter. Exempelvis kan Bond snubbla på en gäst som pratar i telefon med en kompis och talar om vilket namn han ska uppge till personalen för att få en VIP-stämpel, varpå Bond själv kan gå till personalen och uppge detta namn. Eller kan man klättra uppför DJ:ns ljusrigg och hoppas att man klarar det utan att bli upptäckt, alternativt kanske gå genom en personalingång och bluffa och charma sig fram om någon ifrågasätter vad man gör där.

Jag har tyvärr bara spelat Hitman-serien ytterst lite, men intrycket jag får är att bandesignen i 007 First Light inte riktigt är lika intrikat och komplex med lika många möjligheter som i dessa spel, men det är ju lite skillnad i spelens fokus också. Hitman är ju mer av en sandlåda där man får experimentera med spelsystemen för att upptäcka vad man kan göra, medan 007 First Light är mer av en berättelsedriven spionthriller. Däremot är den här designen fortfarande rolig och ger uppdragen en del omspelningsvärde. Varje uppdrag har dessutom en uppsättning utmaningar kopplade till sig, och det går inte att slutföra alla utmaningar på samma försök, för ännu lite mer omspelningsvärde.

Något som jag tycker extra mycket om med de mer spionerifokuserade uppdragen är att de tar vara på att spioneri till stor del är en social konst och att James Bond inte bara är känd för sin skicklighet med skjutvapen och prylar, utan även för sin charm. Där många spionspel och liknande uppmanar en att hålla sig dold och aldrig bli upptäckt uppmanar 007 First Light en aktivt att vandra runt och prata med folk för att få ny information eller nya möjligheter och om man blir ertappad med att vandra runt där man inte får vara måste det inte sluta i våld, utan ofta har man möjligheten att bluffa sig ur det. Det är förstås inte alltid det går, men det är ett trevligt verktyg att ha.

Just hur bluffandet fungerar är något som gör mig lite fundersam. Att bluffa kostar en viss mängd energipoäng från Bonds energimätare och den här energin fås genom att utföra handlingar som att exempelvis knocka eller skjuta fiender. Jag tycker att det här inslaget känns lite för ”speligt”, och det känns kanske konstigt att säga om, tja, ett spel. Det jag menar är att det känns lite mer som någon form av mekanik i typ ett brädspel än en del av en simulering av spionuppdrag. Jag förstår förstås att man måste begränsa Bonds möjlighet att bluffa så att man inte kan snacka sig ur varje jobbig situation, för då skulle spelet bli på tok för enkelt och mindre strategiskt. Däremot känns det som att det inte riktigt finns någon koppling mellan att Bond smyger sig på fiender och knockar dem och att han får möjlighet att bluffa. Att Bonds användning av prylar begränsas av hur mycket batteri eller kemisk laddning prylarna har och att han därför måste hitta batterier och kemikalier i fält känns som ett mer logiskt system som är mer integrerat i spelets skeenden och en klar konsekvens av Bonds handlingar, men tja, social förmåga kan man ju inte riktigt knyta till fysiska resurser på samma sätt, så det här var väl bästa lösningen.

Givetvis går det att ta till våld också – men det finns begränsningar. James Bond kan ju inte börja slåss med eller skjuta på civila hur som helst, utan lämpligt nog kan man bara ta till våld mot fientliga karaktärer. Dessutom får Bond inte använda dödligt våld om inte fienderna har eskalerat till dödligt våld först. Med det menar jag inte att man får en game over eller något annat spelmekaniskt straff om man drar pistol och skjuter innan fiender visar avsikt att döda, utan att det inte fysiskt går att dra sin pistol innan en fiende har visat avsikt att döda. Det känns som ett intressant sätt att visa Bonds gentlemannamässiga sida istället för att göra honom till en kallblodig mördare och skjutandet är ändå det sämsta med spelet, tyvärr.

När jag fick höra att IO Interactive utvecklade ett Bond-spel tänkte jag mig en korsning mellan ovan nämnda Hitman, samt Uncharted – en spelserie känd för spektakulära actionsekvenser med eldstrider och biljakter och stunt, tydligt inspirerade av filmer som Indiana Jones-serien och just James Bond. Det är precis vad vi får – det blir förstås en och annan storskalig eldstrid, biljakt och annat spektakel, precis som det ska vara, men…

…det är ju den där lilla grejen med att jag gillar Uncharted mycket mer i teorin än i praktiken. Det är lite samma princip med de mer Uncharted-aktiga inslagen i spelet och då främst eldstriderna. När jag spelade de två första Uncharted-spelen tyckte jag mycket om att utforska de olika platserna och lösa pussel, men mycket mindre om striderna, och jag brukar inte vara så förtjust i ”cover shooters” överlag. En del actionsekvenser blir väldigt frustrerande och det känns som att jag dör typ direkt vad jag än gör och jag vet inte om det är jag som är brutalt dålig på dessa sekvenser eller om det helt enkelt är så spelet är. Det är främst skjutandet jag känner så med, och handgemängen känns som en blek kopia av Batman: Arkham-spelens diton.

Däremot finns det dock enstaka ögonblick när striderna verkligen känns hur coola som helst, som när man helt oskriptat får Bond att knocka en fiende, kasta en tekopp i huvudet på en annan för att desorientera honom, knocka även honom, ta hans pistol och skjuta resterande fiender i rummet. Jag vet inte riktigt om det är jag som spelar ”fel” eller om det är så att stridssystemet bara ibland lever upp till sin fulla potential . Vissa actionsekvenser är verkligen galet häftiga och känns som tagna rakt ur filmerna, medan andra bara är jobbiga frustrationsmoment där man dör gång på gång vad man än gör och bara vill få dem överstökade. Det märks att utvecklarna genuint har försökt att göra ett toppspel, bara det att det inte riktigt når hela vägen fram för mig.

Även om jag ändå minns 007 First Light som en överlag trevlig upplevelse när eftertexterna har rullat går det inte att förneka att jag hade hoppats på att det skulle vara snäppet vassare. Spion- och smygdelarna är riktigt bra, och får mig allt mer sugen på att faktiskt dra igenom Hitman-spelen, men jag önskar att de renodlade actiondelarna hade varit lite tajtare, eller åtminstone passat mig bättre. Men som sagt, jag är ju inte så begeistrad i många liknande spel som ”alla” älskar, som just Uncharted.

Trots det rekommenderar jag definitivt att ge det en chans och se vad man tycker. Det är ett spel som verkligen satsar på att erbjuda en gedigen James Bond-upplevelse och till största del lyckas med det. Det är förstås inte bara till för inbitna James Bond-fans, utan man kan utan problem hoppa in och avnjuta spelet utan att ha sett en enda film, även om man då missar de olika referenser och blinkningar som finns. Även om det som sagt har sina skavanker var det ändå fängslande nog att jag mer eller mindre lade en hel helg på att sträckspela kampanjen och kände mig mycket nöjd efteråt. Om, eller förhoppningsvis när, vi får en uppföljare hoppas jag att de kan hamra ut de här skavankerna, för då kan det nog bli ett riktigt toppspel.

Om man fastnar för spelet så finns det mycket att ta av. Kampanjen tog mig lite över 15 timmar, men som jag har nämnt tidigare finns det ju flera uppdrag som kan lösas på olika sätt och varje uppdrag har en egen uppsättning utmaningar. Dessutom finns det ett separat utmaningsläge där du kan sätta dina agentfärdigheter på prov och jämföra dina resultat med dina vänner och agenter från hela världen. Det finns en rad utmaningar att ta sig an redan och på spelets huvudmeny står det att ännu fler är på väg.

Ett utmärkt sätt att stilla Bond-suget inför nästa film, får man säga.

Hade det inte varit för att Loading avskaffat sifferbetyg och att jag tycker att sifferbetyg borde avskaffas globalt, samt för att det har gått så absurd inflation i spels sifferbetyg så att 8/10 blivit någon form av miniminivå för att vara värt att spela så hade jag velat ge spelet ett visst betyg.

Ett betyg som på en vettig 1–10-skala visar att ett spel är bra, men har vissa skavanker och förbättringspotential som en uppföljare skulle kunna ta vara på för att få toppbetyg.

Ett betyg som hade passat just detta spel perfekt.

007/10.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

För helt nykomna hjältar så står JRPG för just Japanese Roleplaying Game. Det är just rollspel från Japan och det finns ju hur många som helst och underkategorier som passar in på det hela. Så som att man har Action-RPG (ARPG), Strategi-RPG (SRPG), med flera. Några kända serier är Final Fantasy, Tales of-serien, Persona, Disgaea med flera. JRPG genomsyras ju ofta också av japansk humor, som är lite annorlunda än vad man kanske är van vid. Dom har också lite annan syn på saker och ting. Ofta är det också unga hjältar som ska rädda världen, det är naturligtvis inte alltid så.

Vi håller en god ton och sköter oss i tråden, detta är en plats där alla ska trivas. Var försikta med spoilers i spel och ta inte förgivet att alla har spelat det senaste JRPG:et. Markera tydligt om du ska spoila något.

Vila i frid gamla JRPG-tråden.

• Final Fantasy VII Remake (Hajp tråd)
• Final Fantasy XIV
• Den officiella tråden om Atelier-serien
• Den stora Tales of-tråden
• Dragon Quest Heroes
• Kingdom Hearts Tråden
• Ni no Kuni
• Pokémon: Let's Go
• Star Ocean V
• Tales of Arise (Hajp tråd)
• Tales of Berseria
• Tales of Graces ƒ
• Tales of Hearts R
• Tales of Vesperia: Definitive Editon
• Tales of Xillia
• Tales of Xillia 2
• Tales of Zestiria
• [Xenoblade Chronicles: Definitive Edition] (https://loading.se/post/5d9643e43146b6001e3d41b4)

• Västerländska rollspel
• Rollspel - med penna och papper alltså
• MobilRPG-tråden

Ingenting kan någonsin existera utan kontexten av allt som har kommit före det.

Varenda handling vi utför är slutprodukten av hundratusentals år av mänsklig historia och miljardtals år av universums historia innan dess.

Så även Loading – Loading.se dök ju inte upp ur tomma intet.

Och Loadings historia började ju inte heller den 5 oktober 2018, när forumet i sin nuvarande inkarnation slog upp portarna, utan det fanns ju åratal av historia innan dess, som vägleder alla på Loading – så väl redaktionen som forumiter – än idag. En kultur och ett arv vi förvaltar än idag, men som förstås formas om och utvecklas med tiden.

Tyvärr är mycket av Loadings tidiga historia förlorad – när det gamla forumet stängde i början av sommaren 2018 hände ju mer än bara att man under några månader inte fick upp något forum när man skrev Loading.se i webbläsaren. I det ögonblicket blev över ett decennium av svensk spelkultur och historia utplånat, som ett Spelsveriges Alexandriabibliotek. Visst, en del finns kvar via Wayback Machine och dylikt, men långt ifrån allt.

För att förhindra att det sker igen och försöka rädda det som räddas kan av Loadings tidiga historia, har vi i redaktionen påbörjat arbetet med ett historieprojekt. Ett projekt för att försöka sammanställa så mycket som möjligt av vår gemensamma historia, inte bara för oss som besöker Loading idag, utan även de som kommer efter oss. Givetvis kommer detta projekt publiceras här på Loading.se, men vi kommer även att se till att det publiceras i andra format, så att det finns tillgängligt för framtida generationer även om Loading i sig inte skulle göra det.

Det har sagts många gånger förr, men: Ett forum är inget utan sina användare.

Det är ju inte bara vi i redaktionen som är en del av Loadings historia, utan alla som någonsin har interagerat med Loading på något vis är det. Och därför vänder vi oss till er.

Vi vill ha er hjälp att samla in material med historiskt värde, som hjälper oss att på ett eller annat sätt lägga pusslet kring Loadings historia. Det kan vara alla möjliga sorters material – bilder, videoklipp, gamla sparade inlägg – vad som helst!

Och oroa dig inte om du inte har något tillgängligt just nu – den här insamlingen har inget slutdatum. Loadings historia tar ju inte slut i den sekund då vi publicerar vårt historieprojekt, utan fortsätter så länge Loading finns, och in i det sista ska vi undvika att sätta ett slutdatum på Loading.

Var med och dokumentera Loadings historia – och fortsätt vara en del av den.

Du kan lägga upp ditt material i den här tråden. Om du vill vara anonym, eller har material som har ett historiskt värde men som du av en eller annan anledning inte kan eller vill visa offentligt, kan du maila det till historieprojekt@loading.se.

Fixar ett ordentligt inlägg när loading.se fungerar som den bör...

https://hypefinder.com/

Vi diskuterar också slutet för Destiny 2 och vad det kan betyda för både Bungie och Marathon. Vi pratar också mer om Forza Horizon 6 och vad vi hoppas på att serien gör härnäst. Kanske ett Forza Underground™?

Vi ger också våra första intryck av Valves nya Steam-kontroll och den numera kontroversiella stiodn ZA/UMs senaste spel Zero Parade: For Dead Spies

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Spiral Deepens av Micheal Hudak från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Med tungan rätt i mun

TOMB RAIDER I-III REMASTERED STARRING LARA CROFT XBOX SERIES X|S (testat), PS5, SWITCH, PC, XBOX ONE, PS4 Recensent: Niklas Karlsson

Ingen har väl undgått den nu relativt långvarande trenden att återge gamla klassiker i ny skrud för att göra dem spelbara på moderna system. Det senaste bidraget till denna skara är de första tre spelen i Tomb Raider-serien samlade i ett paket. Tre spel som tillsammans gjorde Lara Croft till en ikonisk, etablerad och välkänd karaktär.

På det stora hela är det ett rätt sparsmakat paket på så vis att det inte finns några avancerade justeringar att göra i menyerna. Det saknas även extramaterial i form av intervjuer, foton eller annat liknande bakommaterial. Det finns inte heller något uppgraderat sparsystem eller integrerade sparpunkter i spelen. Det som erbjuds är möjligheten att manuellt spara närsomhelst, men det tar tid att vänja sig med det – kalla mig bortskämd.

Det får mig att fundera på det här med hur sann sin förlaga sådana här återutgivningar ska vara. Lätt är det i alla fall att konstatera att Tomb Raider I-III håller sig på den konservativa och hängivna sidan av skalan – men kanske är det där de flesta fansen befinner sig också?

Alla tre spel görs tillgängliga i menyn, till skillnad från GTA-trilogin som var tre separata appar. Den största nyheten förutom den uppdaterade grafiken är väl vad som kallas för ”moderna kontroller”, vilket gör att man styr Lara med vänsterspaken som i vilket tredjepersonsactionspel som helst och styr kameran med höger styrspak. Det fungerar till stor del mycket bra, men visar sina brister när det är dags för mer akrobatiska manövrar då det inte är så mycket analog känsla i rörelserna, utan man behöver hålla ner X-knappen för att gå och rotera på på en plattform, istället för att hoppa runt som Lara gör oftast. Kameran kan också ibland få tuppjuck och ställa till det rejält för en, men jag står ut med det – för tankkontrollen är för mig inget alternativ – även om den finns att välja i menyn. Det positiva är väl att om du har ett rosa skimmer för de klassiska kontrollerna så finns de inkluderade i paketet.

Den moderna grafiken som flyter på fläckfritt i 60 bildrutor i sekunden förhöjer verkligen upplevelsen tack vare ljussättningen och att sikten i spelet numera är oändlig, i jämförelse med hur den var ordentligt begränsad i originalet. Därtill är alla texturer omarbetade – för mig svårt att avgöra i hur stor omfattning man har använt AI-uppskalning, men det är i alla fall uppenbart att de har nya texturer på många ställen – och det har lagts till en hel del 3D-element som lövverk och grästuvor på ställen där inga sådana fanns tidigare. Så det är i alla fall tydligt att Aspyr ändå har ansträngt sig rätt mycket – även om jag tycker det är närmast bedrövligt att inte implementera ett mer modernt sparsystem, för jag vill tro att det inte skulle mötas med motstånd av de mest hängivna fansen. Nu måste man in i pausmenyn och bläddra sig till passboken för att både ladda, spara och lämna världen. Själva sparandet sker sedan exakt där man valt att spara, så ett mer optimerat save-state-system hade gett spelet en extra guldstjärna.

Är man av den åsikt att man hellre spelar med originalgrafiken och därtill instabila 30 bilder i sekunden, kan man växla till det läget med ett enkelt knapptryck och övergången går blixtsnabbt. Det är rätt kul att på så vis kunna kolla hur olika miljöer har omarbetats. En kul detalj är att det även gäller startskärmar och menyer. Det gör i alla fall att jag uppskattar den här återutgivningen ur ett grafiskt perspektiv åtminstone.

I ljuset av att jag befunnit mig i diskussioner om gulmarkeringar i spel och andra sätt att guida spelare genom spelvärldar kan jag nyktert berätta att Tomb Raider är helt befriat från dessa grepp. Du är lämnad att själv upptäcka och navigera de grottor och områden som spelet målar upp framför dig. Det är om inte annat en påminnelse om varför jag minns en tid när jag inte ägde så ofantligt många spel, för jag uppehöll sig mycket länge i de spel jag hade för det fanns liksom inget sätt att avgöra hur mycket eller lite av spelet som är avklarat.

När jag tagit mig igenom första banan i Tomb Raider har jag hittat 1 av 7 saker att plocka upp, och inga gömda prylar. Och då kan jag inte direkt säga att jag rusat mot första bästa rutt, utan utforskat ganska mycket. Med det sagt vill jag hävda att det nog finns en rejäl utmaning att klara spelen till 100 %. Och det i relation till priset för samlingen, så är det helt enkelt väldigt mycket spel för pengarna både för dig som vill återuppleva dessa spel, eller om du är ute efter att utbilda dig i spelhistorien. För de här spelen har en roll att spela.

Något som jag verkligen uppskattar med de här första Tomb Raider-spelen är just att de fokuserar väldigt mycket på utforskande och pussel. Banorna i sig är i princip huvudfienden. Utmanande hopp och hemliga rum, med riktigt utmanande plattformsmoment som är svåra i sig själva med rätt påtaglig fallskada och fokus på precision, det känns både nostalgiskt och fräscht på en och samma gång. Tyvärr skapas lite smolk i bägaren då kameran som tidigare nämnt kan skapa rejäla problem i trånga utrymmen.

Visst finns det fiender på banorna, men de är få och framförallt så håller de sig döda – något som börjar vara ganska sällsynt i spel nuförtiden – Det vill säga att jag ofta upplever att fiender ploppar upp igen efter man bytt rum eller skärm, detta till en följd av XP-poäng och andra system som gör att det finns andra motiv att spela spelen än att bara klara nivåer. Den senaste Tomb Raider-trilogin håller jag rätt högt, och även där tenderar spelen att fokusera för mycket på eldstrider och arenastrider och utforskandet får liksom sätta sig i baksätet.

Slutsatsen blir att det finns något för alla i den här samlingen på ett eller annat sätt. Jag tror att hårdföra fans kommer vara nöjda, men jag tror också att nya spelare kan hitta något de gillar här - framförallt om man är lite trött på olika trender som letar sig in i var och varannat spel. Visst hade det kunnat få finslipas lite till för att få full pott i min bok – men kvaliteten originalspelen hjälper till att hålla det här paketet inom ramen för en rekommendation från min sida.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Finns det något därute?”

DIRECTIVE 8020 XBOX SERIES X|S (testat), PLAYSTATION 5, PC Recensent: Linnéa Fischhaber

Jag har faktiskt inte upplevt särskilt många rymdäventyr. Star Wars, förstås, och Mass Effect har jag också testat lite försiktigt. Förutom det kan jag däremot inte säga att jag är särskilt bevandrad i olika rymdepos. Men den har ju någonting. Rymden alltså. Eftersom den är så pass outforskad fortfarande, av förklarliga skäl, är den en ultimat miljö för historieberättande. Allt är möjligt och på något sätt så väldigt spännande.

Directive 8020 är utvecklat av Supermassive Games som bland annat tidigare gett oss Until Dawn och Little Nightmares III. Det är den femte delen av antologin The Dark Pictures som är en serie fristående spel baserade på olika skräckgenrer.

En besättning tar plats på rymdskeppet Cassiopeia. Deras uppdrag går ut på att utforska en planet att kolonisera eftersom jorden är på väg att dö. Planeten i fråga är Tau ceti f, tolv ljusår bort. Uppdraget går inte riktigt som planerat på grund av att skeppet blir träffat av vad som först antas vara en komet och kraschlandar på den outforskade planeten. Väl där upptäcker besättningen att det som antogs vara en komet egentligen var en utomjordisk organism som nu har börjat sprida sig över skeppet med oroväckande hastighet.

Situationen blir snabbt livshotande eftersom organismen inte verkar vara fredlig. När personer i besättningen börjar bete sig märkligt uppdagas det att den kan kopiera sin fiende, som tyvärr i det här fallet är besättningen på Cassiopeia. Den kan alltså ta formen av en människa och agera exakt som den. Hur vet du vem du ska lita på? Vad som nyss var din pålitliga kollega kan nu lika gärna vara en hungrig utomjording som vill dig allt annat än väl.

Som du säkert misstänker handlar spelet om att göra svåra val. De val du gör påverkar spelets handling och formar även besättningens karaktärsdrag. Varje karaktär har två vägar att välja mellan i sin personlighetsutveckling och vilket håll de utvecklas åt påverkas av de val vi gör under spelets gång. Vilket i sin tur väljer hur personen agerar framöver i handlingen.

Vi hoppar mellan att spela olika personer ombord på Cassiopeia och får på så sätt lära känna alla på ett nära plan. Det är en väldigt bra blandning av karaktärer i besättningen. Här finns allt från den filosofiska bögen som mest av allt vill hem till sin käraste, till den lite mer hårdhudade snubben som hellre drar ett skämt än att filosofera över rymdens storlek. Jag skulle inte bli förvånad om varenda kvinna i besättningen är lesbisk, min gaydar ger definitivt utslag och det gör mig förstås väldigt glad. Något jag personligen gärna hade sett mer av är romantik, kanske mest på grund av föregående påstående. Det insinueras ändå att vissa av besättningens medlemmar har något på gång sinsemellan, men det är inget som är uttalat. Det är ju trots allt ett skräckäventyr så jag vet inte hur mycket jag kan begära. Och skräck levereras däremot.

För den som gillar skrämselchockar måste jag dock göra er besvikna, för det är inte jättegott om den varan. Någon liten goding dyker dock upp som gör att jag hoppar till i soffan och ger ifrån mig ett litet kvävt skrik (vill inte väcka barnen). Men framförallt består skräcken av ruggigt porträtterade utomjordiska monster. De är lite lika en Demogorgon från serien Stranger Things men har ett mer köttigt, böldrikt utseende med inslag av mänskliga ansikten insprängda på olika ställen på kroppen. Fräscht är ett ord som inte poppar upp i mitt huvud.

Förutom att göra olika val om vem som ska få leva eller inte består spelet mycket av smygande. Utomjordingarna patrullerar runt i olika delar av skeppet och det gäller att inte bli påkommen med tanke på att vi inte är beväpnade med något annat än en slags stav som ger en, förvisso ganska kraftig stöt, men inget som tar död på en utomjording. Den blir bara lite chockad vilket ger dig tid att skynda till ett nytt gömställe. För att ta sig vidare behöver vi ofta hitta strömkällor till olika dörrar, hissar eller andra mekaniska saker som behövs för att ta oss fram. För att hitta dessa kan vi använda oss av en scanner som visar strömledningar att följa till källan. Ibland behövs ett batteri som det då gäller att leta upp. Inget av detta är särskilt svårt utan det gäller bara att ta sig runt i rummet utan att bli upptäckt och hålla utkik efter föremål att interagera med.

För mig blir det lite repetitivt efter ett tag. Smyga, leta strömkälla, undvika stor stygg utomjording. Ibland blir vi jagade och i vissa fall handlar det om att trycka på rätt knapp i tid för att undvika att bli mördad. Hela spelet består dock bara av åtta kapitel där varje är ungefär en timme långt. Det här gör att det inte spelar så stor roll att det blir lite repetitivt. Hade det pågått i några timmar till hade jag haft större problem med det. Vill du spela längre än de åtta timmarna finns det dock mer att hämta. Alla större val som påverkar handlingen går att gå tillbaka till och göra om för att se vad som händer om du väljer en annan väg. Jag utnyttjade detta direkt då en av mina favoritkaraktärer råkade dö för att jag tryckte på B istället för X (blir fortfarande förvirrad när jag byter mellan Nintendo och Xbox-kontrollen). Det var bara att gå in i Turning points-menyn och välja sagda händelse för att göra om och göra rätt. Vips så har vi en levande besättningsmedlem.

Ett annat inslag jag verkligen uppskattar är chattfunktionen. Här kan medlemmarna i besättningen skriva till varandra och hålla kontakten när de delar upp sig på olika delar av skeppet. Vilket de gör. Ofta. Jag är ganska fascinerad över hur de tar sig tid att skriva och skämta med varandra trots att de är jagade av en stor köttig utomjording. Det finns alltid tid för en chatt och jag tycker det ger något extra att se den lilla notisen om ett nytt meddelande. Jag scrollar gärna igenom hela kontaktlistan flera gånger på ett uppdrag för att checka in med alla och se om de har något kul att berätta.

Det som framför allt gör Directive 8020 till ett spel värt att spela är handlingen. Historien håller mig nyfiken hela vägen till slutet och jag får uppleva flera oväntade händelser som jag inte hade sett komma. Vid något tillfälle måste jag nästan pausa spelet för att sätta mig själv och fundera på hur allt hänger ihop. Jag gillar att jag blir överraskad, det värsta jag vet är när en handling är för uppenbar och det är den verkligen inte i det här fallet.

Vill du ha en interaktiv berättelse med en spännande handling,och läskiga utomjordingar, kommer du inte bli besviken.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Nyhetsveckan v.21

Varje lördag publicerar vi ett urval av nyheter från veckan som gått. Mycket nöje!

/Redaktionen

Den sista uppdateringen till Destiny 2 släpps 9 juni

Destiny 2 lanserades hösten 2018 och under de år som gått sedan dess har spelet fått mängder av expansioner och uppdateringar av olika slag. Nu meddelar Bungie att den sista större uppdateringen, Monument of Triumph, släpps tisdagen 9 juni och att Bungie kommer att fokusera på nya spel efter det. Uppdateringen innehåller små berättelseinslag och olika spelmekaniska uppdateringar och förändringar.

Bungie planerar nedskärningar

I samband med att ovanstående nyhet offentliggjordes skrev speljournalisten Jason Schreier en artikel åt Bloomberg där han hävdar att Bungie planerar omfattande nedskärningar i personalstyrkan efter att den sista uppdateringen till Destiny 2 har släppts.

Schreier rapporterar även att Bungie inte planerar att börja med ett Destiny 3 direkt, utan funderar på många olika projekt utöver det, men inget av dem har fått grönt ljus än.

Helldivers 2 samarbetar med Warhammer 40,000

I veckan höll Games Workshop i Warhammer Skulls, ett evenemang där de avslöjar nya Warhammer-projekt som är på gång. Ett av dem är ett samarbete mellan Warhammer 40,000 och Helldivers 2, som kommer ske i form av en Legendary Warbond. Tidigare har Helldivers 2 även samarbetat med Killzone och Halo via Legendary Warbonds.

Warhorse arbetar på ett nytt Kingdom Come och ett Sagan om ringen-spel

Under onsdagen meddelade Warhorse Studios , studion bakom Kingdom Come-serien, att de arbetar på två nya spel. Det ena är ett nytt Kingdom Come-spel (det är oklart om det är Kingdom Come: Deliverance 3 eller något annat) och det andra är ett rollspel som utspelar sig i Tolkiens Midgård. De meddelar att de kommer att avslöja mer ”när tiden är inne”.

Vi har också besökt de djupa haven i Subnautica 2 och vi pratar dessutom om vilken speltidning som var vår första.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: The 18th Greek CHad av Roland N. Laracuente Martinéz, jnWake, KestrelGirl, minusworld, Pixels and Paradiddles och prophetik music från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Vi pratar också om ungdomsdramat Mixtape med sin 90-talsnostalgi och hur man skapar det bästa blandbandet för den perfekta sista natten med gänget.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Initiate Code Blue av Treyt från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

(jag kom att tänka på detta när jag hörde Sonic adventure 2 battle, city escape-låten som är otroligt bra, som gör att det spelet kan ha en av de bästa openings någonsin. Men det får bli en annan diskussion haha).

Så vilken låt tycker ni?

Splatoon-seriens soundtrack är ju otroligt. Men det e ju väldigt förvrängda vocals så kanske inte räknas 100%? Haha

”Vid min svans”

MOOMINTROLL: Winter’s Warmth PC (testat), SWITCH, SWITCH 2 Recensent: Amanda Seppälä Steén

”Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet.

Havet låg och sov under isen och långt nere mellan jordens rötter drömde alla småkryp om vår. Men till den var det ganska långt för året hade inte hunnit längre än till en bit efter nyår.

Just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga mot bergen låg ett insnöat hus. Det liknade en nyckfull snödriva och såg mycket ensamt ut. Strax invid buktade floden kolsvart mellan iskanterna, strömmen hade hållit vattnet öppet hela vintern. Men inga fotspår gick över bron och kring huset var vinddrivorna orörda.”

Så börjar Trollvinter – en kort roman om Mumindalen, av Tove Jansson, utgiven 1957. En inledning som verkligen sätter tonen för hur muminfamiljens tillvaro är om vintern.

Utanför ligger den orörda snön i drivor, men med granbarr i magen ligger trollen och sover bort den del av året de aldrig haft avsikt att få uppleva. Just detta år sker däremot något märkvärdigt, som inte tidigare hänt trots generationer av att gå i ide.

Mumintrollet vaknar. Och han kan inte somna om.

Precis som i boken tar vårt kära troll sig ut i den snötäckta dalen och försöker greppa den overkliga synen. Som tur är korsas hans vägar av en av de mest klarsynta karaktärerna i hela Mumindalen, Too-Ticki, som om vintern är bosatt i familjens badhus tillsammans med de osynliga näbbmössen. Citatet ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, som även det yttras i nämnda Trollvinter, säger mycket om hur hon är som individ. Hon blir också Mumintrollets trygga punkt i denna saga och det är henne han återvänder till vid de flesta betydande berättelsesegment samt vid uppgradering av den utrustning han kånkar runt på.

I Snufkin: Melody of Moominvalley, som jag recenserade för två år sedan, låg det stora fokuset på Snusmumrikens melodiska förmågor. Något som inte var helt oväntat med tanke på titeln och karaktärens förkärlek för munharmonika. Medan det där användes olika instrument för att kunna ta sig an olika pussellösningar, och i sin tur avancera till för spelaren outforskade platser på kartan, bjuder Moomintroll: Winter’s Warmth på betydligt mer snöorienterade aktiviteter.

Förutom tändstickor, som hjälper honom att lysa upp olika mörka skrymslen och tänder alltifrån oljelampor inomhus till att bränna upp dagböcker utomhus, har han ett par vantar plus spade och yxa till sitt förfogande. Med vantarna kan han skydda sina köldkänsliga tassar och bland annat krama snöbollar att kasta i nunan på en snöbollskrigssugen Lilla My, blockerande istappar, stöldbenägna fåglar eller rulla dem stora nog att skapa nya vägar. Spaden och yxan är i mångt och mycket vad de är – den förstnämnda skyfflar snö och den andra hugger saker itu.

Naturligtvis är det oerhört hög mysfaktor, i synnerhet för nostalgikern, att pula runt i Mumindalen – men utan att själv vara förälder är jag helt övertygad om att det här är ett ultimat spel som ens unges första Metroidvania. När jag var barn på nittiotalet, i genrens vagga, var dessa äventyrliga utforskarspel betydligt mer oförlåtande. Och i denna sorts spel upplever jag att det finns en solid grund för unga spelare – lite lägre tröskel, men samma metodik. Det finns dessutom många olika översättningar, såsom svenska, vilket ökar tillgängligheten.

Något jag däremot inte är helt förtjust i är vissa berättelsekomponenter såsom skeenden och karaktärer med tillhörande motivation. Ur ett spelmekaniskt perspektiv förstår jag naturligtvis att det som sker sidokaraktärerna i boken behöver skrivas om inför spelet för att kunna främja ökad aktivitet för spelaren. I många avseenden tycker jag naturligtvis att det känns rättfärdigat och högst rimligt eftersom spelaren är problemlösaren, men till vissa ställer jag mig skeptisk och ifrågasätter om det inte hade gått att finna alternativa lösningar. Det finns också karaktärer med i spelet som jag tycker är malplacerade och antingen upplevs som att de är där för att vilseleda eller agerar utfyllnad.

Spelets nästintill konstanta mål är dessutom att samla en stor mängd ved som slutligen skall användas till en festlig brasa för att stävja mörkret och att fira att solen snart kommer tillbaka. I mitt tycke borde det varit spelets stora crescendo, vilket jag antar var meningen, och visst var det ett sannerligen fint ögonblick men det känns därför lite antiklimaktiskt att spela efter den punkten – trots att det är korrekt enligt boken att han inte går och lägger sig för att sova till våren direkt efter. Jag hade nog hellre sett förinspelade sekvenser med vad som händer sedan, innan eftertexterna rullar. Det finns också andra händelser i boken som faktiskt hade kunnat porträtterats fiffigt som spelsegment, men som tråkigt nog valts bort i processen.

Precis som i Snufkin: Melody of Moominvalley har den norska studion Hyper Games verkligen lyckats med att sätta stämningen med alltifrån den handmålade spelvärlden som känns igen från föregångaren, till den vintrigt atmosfäriska musiken som komponerats av en ny musiker i form av Joar Renolen. Allt är sig likt i den sagolika estetiken och de puttriga eskapaderna, men ändå anpassat annorlunda utifrån vad ursprungsberättelsen har att erbjuda. Källmaterialet ligger mig trots allt varmt om hjärtat och bortsett från vissa nämnda petitesser till tillkortakommanden har det varit fantastiskt att med sammetsnos och korta ben upptäcka dalen och träffa på såväl tystlåtna förfäder och besynnerliga knytt, som skidåkande hemuler och hundar med hybris.

I min recension 2023 skrev jag att jag gladeligen kommer återbesöka Mumindalen i denna tappning igen och det står jag fortfarande fast vid efter denna upplevelse. Det hade varit magiskt att återvända till den ännu äldre Kometen kommer i spelform för att se hur de tolkar den älskvärda resan till ett observatorium och tillbaka, eller utforska vad det går att göra med seriens längsta bok Pappan och havet som har en betydligt mörkare ton och teman. Med det önskemålet lyfter jag på Muminpappans hatt åt utvecklarna och hoppas att det inte är adjö här, utan på återseende.

Dags att tacka vintern för denna gång – här kommer vårkanonaden.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Adam har lekt musdetektiv i Mouse: P.I. For Hire. Hur är blandningen mellan noir, boomer shooter och animation direkt hämtad från 30-talet?

Amanda har besökt Mumindalen i Moomintroll: Winter's Warmth och hur känner hon inför alla lore-ändringar som gjorts från boken spelet är baserad på?

Slutligen har både Jimmy och Oliver spelat en hel del Saros. Tycker de att spelet når upp till föregångaren Returnal?

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Doma Doma av Fishy från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Tråden är tänkt att bli en lång kedja av spelmusik och bedömningar, där jag börjar med att posta valfri låt från valfritt spel (med en egen bedömning efter om jag så önskar) vilken en annan forumit sedan i sin tur bedömer, betygsätter och följer upp med spelmusik hen vill dela. Om två eller flera forumiter skulle råka skriva bedömning på samma låt samtidigt, så får nästa person på tur välja om hen vill bedöma alla eller bara en av deras låtar.

Vi håller oss till musik som gjorts för spel här, så ingen Leona Lewis-låt som en utvecklare valt att slänga in i slutfilmsekvensen exempelvis ;) Ni får länka till alla säkra sidor, men försök att inte ha för många klick mellan att man klickar på länken och faktiskt får lyssna på låten.

Här följer en demonstration:

Forumit 1 Battletoads - Pausebeat En riktigt klassiker, har lyssnat på denna non-stop sen jag hörde den första gången

Forumit 2 Jag har aldrig förstått grejen med den där låten. Repetitiv, tråkig och driver en till vansinne snarare än eufori. 1/10

Splatoon 2 - Spicy Calamari Inkantation Så otroligt catchy. Lyssnar inte mycket på den längre men den var på min spellista VÄÄLDIGT länge!

Forumit 3 Aldrig hört innan, men inte illa! Intressant med variationen i olika ljud, och vilken melodi sen! 8/10

Demon's Souls - Maiden Astraea Fyller hela ditt huvud med melankoli och släpper inte taget förrän banans boss hjärtskärande faller till marken...

Forumit 4 Jag är tyvärr inte så förtjust i Splatoonmusiken. Mest en massa jobbiga Hatsune Miku röster och blippande och bloppande. Den här var väl inte det värsta jag hört. 4/10

Crash Bandicoot: N.Sane Trilogy - Toxic Waste Originalet var inte dåligt, men jäklar vilken step-up detta är! Så grymt att Crash Bandicoot ens kan ha sånt här gitarrös!

Forumit 5 Ehm, nu bedömde ni båda Splatoonmusiken så jag tar fokuserar på Crashmusiken här. Blir lite väl repetitiv tycker jag men ett skönt riff icke desto mindre! 7/10

... ...

Hoppas ni fattar vinken :)

Så nu tar jag och börjar med denna låt:

Pyre - The Eight Scribes Det här var den första låten från spelet jag hörde, och om inte spelets lovord fick mig intresserad så gjorde låten det. Fantastiskt atmosfärisk och passar i bakgrunden till typ alla aktiviteter som kräver en chill stämning.

Maj månad visar sig bli en månad för alla Switch 2-ägare! Det må inte släppas sådär jättemycket till Nintendos hybridkonsoler i maj, om man nu inte verkligen rotar runt bland alla indietitlar*, men av det som kommer så blir mer än hälften av spelen tillgängliga på just Switch 2 – plus ytterligare två titlar som släpps till bägge enheter.

Månadens första titel är det helknäppa plattformsspelet This is Fine: Maximum Cope, med Internets kanske mest kända meme-hund. En vecka senare kommer lo-fi äventyret Mixtapesom inspirerats av coming-of-age-filmer. Två veckor in i maj släpps det hyllade actionäventyret Indiana Jones and the Great Circle, som förstås blir exklusivt för Switch 2.

De två sista veckorna är som ett enda långt smatterband av releaser som börjar med R-Type Dimensions III, följs upp av både simulatoräventyret Coffee Talk Tokyo och plattformsgullet Yoshi and the Mysterious Book på samma dag, med actionrollspelet Tales of Arise: Beyond the Dawn Edition och även plattformsäventyret Bubsy 4D dagen därpå.

Månaden avslutas med att kattäventyret Stray får en (gratis?) Switch 2-uppdatering och digital release.

Så, jag hoppas att detta duger för maj månad och annars är jag säker på att somliga fortfarande har spel kvar att varva från både mars och april, så att ni landar lagom i tid för juni! Vi ses igen då och till dess: det här är Spel till Switch 1&2: Maj 2026.

*Har jag råkat missa någonting som på riktigt är stort och viktigt? Kommentera och argumentera så uppdateras artikeln.

Innehållsförteckning

-Bubsy 4D [S1], [S2] -Coffee Talk Tokyo [S1] [eShop] -Indiana Jones and the Great Circle [S2] -Mixtape [S2] [eShop] -R-Type Dimensions III [eShop] -Stray [S2] [eShop] -Tales of Arise: Beyond the Dawn Edition [Game-Key] -This is Fine: Maximum Cope [S1] -Yoshi and the Mysterious Book [S2]

Bubsy 4D [S1], [S2] Plattform/Äventyr, 22:a

Den gamla rödlon från 90-talet gör en plötslig comeback (igen), efter att Atari SA återfått rättigheterna – och till och med försökt pitcha en TV-serie (det gick dock inte så bra). Spelets antropomorfiska protagonist heter alltså Bubsy och precis som vilket annat plattformsspel som helst, springer och hoppar man runt på såväl plattformar som fiender.

Utöver sina vanliga rörelser kan Bubsy nu även förvandla sig till en hårboll och på så vis rulla, studsa och skjuta iväg sig själv. Lite som Sonic, med andra ord. Man samlar fortfarande på garnnystan och dessa kan sedan spenderas på att köpa kläder, men varje bana döljer även en ritning som låser upp nya färdigheter och förmågor.

Coffee Talk Tokyo [S1] [eShop] Simulator/Äventyr, 21:a

Ett spel för alla er som gillar den här typen av lo-fi, low-paced spel där större delen av gameplay utgörs av dialoger. Men det är inget vanligt café som du jobbar på, för hit kommer såväl kattmänniskor som demoner och allt däremellan.

Lyssna på kundernas kaffe-behov, lyssna på deras historier och hjälp dem fatta beslut som ska förändra deras liv.

Indiana Jones and the Great Circle [S2] Action/Äventyr, 12:e

Äventyrssuccén från svenska MachineGames släpps nu även till Switch 2 och är väl kanske mest känt för att vara just ett äventyrsspel, men spelas ändå som ett FPS istället för ur tredjeperson.

Indiana Jones and the Great Circle utspelar sig 1937 mellan händelserna i Raiders of the Lost Ark och The Last Crusade. Indy upptäcker en konspiration kopplad till den så kallade "Stora Cirkeln"; en serie urgamla platser runtom jorden som bildar ett särskilt mönster, och givetvis vill nazisterna utnyttja dess kraft. Berättelsen tar vår vän till bl.a Vatikanen och Egypten med flera andra exotiska platser.

Piska, slå och, smyg och infiltrera dig fram i bästa Natha... jag menar Indiana Jones-stil.

Mixtape [S2] [eShop] Äventyr, 7:e

Ytterligare ett spel denna månad som handlar mer om vibes och dialoger än gameplay. Tre vänner som har vuxit upp tillsammans träffas en sista gång innan de tar sin gymnasieexamen, och ser tillbaka på sina tonår. Spelet ska ha influerats av John Hughes tonårsfilmer såsom The Breakfast Club och Sixteen Candles.

Spelet bjuder på skejtande, otroliga drömresor och att slå iväg brännbollar med mera. Ett slags mixband av bitterljuva ungdomsminnen, såväl goda som mindre bra, som handlar om att växa, omformas och lära sig att gå vidare.

Musiken som sätter tonerna till denna coming-of-age upplevelse innehåller hits från ikoniska artister såsom The Smashing Pumpkins, Iggy Pop, Joy Division och The Cure.

R-Type Dimensions III [eShop] Shoot ’em Up, 19:e

Gamla goda R-Type men med ännu tjusigare grafik och musik än vad Dimensions (2009) och Dimensions EX (2018) kunde erbjuda, dock med möjligheten att närsomhelst byta tillbaka till hur det såg ut och lät på 80-talet. Och denna release är inte bara någon enkel och billig nyutgåva för Switchen; med Dimensions III har man byggt man om spelet igen – helt från grunden – för att se så bra ut som möjligt i 3D.

Andra features inkluderar lokal co-op, ny scoring och överlevnadsmekanik, kontroller som går att skräddarsy, olika inställningar för kameran och slutligen även diverse quality-of-life-förbättringar.

Stray [S2] eShop Äventyr/Pussel, 28:e

Kattspelet i cyberpunk-miljö från 2022 kommer nu officiellt till Switch 2, med förbättrad prestanda och grafik. För stunden inte bekräftat om utvecklarna även har en Upgrade Pack på G och ifall denna blir gratis eller ej för Switch-ägare, men eftersom man har gjort så med flertalet tidigare spel, så...

I Stray kontrollerar spelaren en katt som hamnar rejält på villovägar och blir separerad från sin kattfamilj. Detta sker genom ett ordentligt fall från världen ovan som resulterar i att man hamnar i en underjordisk stad, som helt befolkas av robotar. I sin färd tillbaka upp till ytan lär sig spelaren mer och mer om vad som egentligen har hänt mänskligheten och varför det finns underjordiska städer som denna.

Hittade faktiskt ingen Switch 2-specifik trailer så ni får kolla på Switch 1-trailern istället.

Tales of Arise: Beyond the Dawn Edition [Game-Key] RPG/Action, 22:a

Fortsättning följer på Tales-spelserien med denna sjuttonde och tillika senaste del, som tidigare har släppts på andra format förutom just Switch. Denna utgåva har Beyond the Dawn som undertitel eftersom ett DLC med samma namn är inkluderat.

Jag tänker att jag lämnar det såhär eftersom just Tales är en så pass stor och lång spelserie, så alla som är intresserade och har hängt med så här långt är redan väl införstådda med vad man får. Denna release är liksom inget för mugglare att försöka ta sig an.

This is Fine: Maximum Cope [S1] Plattform, 1:a

Hur skulle jag väl inte kunna nämna en spelrelease som baseras på en av internets mest kända memes? Som ju i sin tur kommer från en webcomic som heter ”Gunshow”, där strip nr. 648 var ”On Fire” och visade det som senare skulle bli ett riktigt internetfenomen.

Det var i slutet av oktober 2024 som Numskull Games och Gunshows skapare KC Green lanserade en Kickstarter-kampanj för att kunna utveckla det här spelet. Redan efter en vecka hade man samlat in tillräckligt med pengar och nu står releasen alltså vid dörren.

Gameplay-mässigt är det som en galen och kaotisk plattformare där man leder hunden Question Hound genom fem surrealistiska världar som bygger på olika negativa känslor: förnedring, rädsla, misslyckande, förlust och ånger. Slåss mot allt från flygande textböcker till toalettmonster och möt en boss i slutet av varje bana.

Yoshi and the Mysterious Book [S2] Plattform/Pussel, 21:a

Ett nytt plattformsäventyr med den gulligaste – och mest irriterande – av alla gröna dinosaurier någonsin. Hjälp den talande boken Mr. E att komma ihåg alla de varelser som bor inom honom. När du öppnar Mr. E tar varje ny sida dig till en färgglad värld, där Yoshi plockar upp en varelse som sätter sig på ryggen och på så vis låter spelaren utnyttja dess unika förmåga.

Efter varje bana, när du har stiftat bekantskap med dess varelse och dennas förmåga, får du möjligheten att antingen lyssna på Mr. Es namnförslag , eller så namnger du varelsen helt på egen hand.

Det här spelade vi: April 2026

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Saros: Min recenision, av ett av årets garanterat bästa spel, finns att läsa på forumet!

Cursed Words: The Word Game That Isn’t: Fick det här som en liten påskpresent av min kära man och som jag har lagt ned tid i det. Precis som i Word Play finns det likhet med Balatro, men också med sökord som vanligtvis hör hemma i tidningar med knep och knåp.

Moomintroll: Winter’s Warmth: Ett efterlängtat mysspel tillika uppföljaren till Snufkin: Melody of Moominvalley. Recension kommer inom kort!

Super Meat Boy 3D: Nog för att igenkänning när det gäller att stånga huvudet mot en vägg, likt en envis get, uppstår. Men eftersom det ofta är svårt med djupseendet och att kontrollen känns betydligt mer sladdrig än det första spelet, som jag råkar tycka oerhört mycket om, är det svårt att känna samma tillfredsställelse när den lilla köttkuben hoppar över mållinjen.

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: Svårt att lägga ner, precis som Vampire Survivors, men däremot känner jag mig inte medryckt på samma vis. Å andra sidan har jag bara tagit mina första stapplande steg i det så vid nästa månadsavstämning är det inte omöjligt att jag blivit besatt.

ALEKSANDAR BUNTIC

Pragmata: Jag är så himla glad att Capcom fortsätter våga skapa nya spelserier och jag tror de lyckats hitta något riktigt unikt med Pragmata. Lite för mycket sektioner med låg gravitation, men annars ett fantastiskt spel.

People of Note: Ett turordningsbaserat rollspel som handlar om musik? Ja, tack! People of Note lånar idéer från Persona-serien och rytmbaserade strider från spel som Shadow Hearts, Super Mario RPG, Clair Obscur. Lite generiska representationer av de individuella genrerna, men det fungerar.

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: Det är ett beroende på samma sätt som Vampire Survivors, Balatro och Ball x Pit, men jag känner inte att det kommer hålla lika länge som de spelen. Börjar redan efter 3-4 timmar känna att det inte har så mycket mer intressant att introducera.

Crimson Desert: Jag har väldigt blandade känslor kring Crimson Desert. Ibland känns det helt fantastiskt att bara utforska världen och hitta något unikt, men oftast tycker jag att jag inte gör något intressant. Sedan är berättelsen, karaktärerna och styrningen mest irriterande. Jag önskar att jag kunde få mer av de bästa stunderna.

Split Fiction: Har äntligen börjat köra det med en polare och det är ett något intensivare It Takes Two. Det finns knappt en lugn stund och de introducerar nya intressanta spelmekaniska inslag och perspektiv. Sedan är jag väldigt svag för asymmetrisk spelmekanik som Hazelight är så bra på.

LINNÉA FISCHHABER

Hello Kitty Island Adventure: Ett nytt DLC släpptes, jag köpte det och uppgraderade till Switch 2-utgåvan. Det var lite buggigt innan men är nu på en helt ny nivå av bugg. Jag har dock lika kul för det och har lärt känna alla figurer i Hello Kitty-världen. Pompompurin är favoriten.

NIKLAS KARLSSON

Balatro: Yes, yes. Alltid

Replaced: Knappt tagit mig förbi inledningen i detta makalöst estetiskt tilltalande spel. Det fångar mig inte helt dock.

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: På något magiskt sätt har utvecklarna Poncle Limited lyckats skapa en spin-off som både erbjuder något helt nytt, men också har samma endorfin-kickande egenskaper om än i ett lite långsammare tempo

Tomodachi Life: Living the dream: Inte spelat överdrivet mycket, tar lite tid att skapa Mii:s men det kommer inom sin tid. Känns inte som ett spel man behöver hetsa sig igenom direkt.

ALEXANDER REHNMAN

Donkey Kong: Bananza: Ett roligt plattformsspel med kul koncept och mycket att upptäcka ute på banorna. Spelets slutspurt var alldeles underbar!

Mario & Luigi: Brothership: Äntligen blev jag klar med detta! Det tog ju för sjutton aldrig slut. Inget dåligt spel, utan charmigt och trevligt, men på tok för långt.

Hollow Knight: Ett riktigt stabilt Metroidvania, men det vet vi väl vid det här laget?

The Hundred Line -Last Defense Academy-: Jag fortsätter att fascineras över detta ambitiösa spel, och det blir bara mer spännande.

Picross 3D: Trevligt att lösa något pussel då och då när man behöver några minuters paus.

Pragmata: Ett kort men riktigt bra actionspel med ett unikt koncept och årets absolut charmigaste karaktär. Läs gärna min recension

Fate/stay night Remastered: En visuell roman som är ett perfekt exempel på ”less is more”. Fightscenerna känns tokfeta trots att spelet nyttjar väldigt enkla medel. Något att lära sig av!

Apollo Justice: Ace Attorney: Jag känner att jag smutskastat det i onödan de senaste tio åren. Det är faktiskt mycket bättre än jag minns.

Yakuza Kiwami 3: Helt okej om man ser det som en uppföljare på Yakuza Kiwami 2 i en värld där originalversionen av Yakuza 3 aldrig existerade, uruselt som remake av Yakuza 3.

Dark Ties: En riktig överraskning! Kul att se mer av Mine, och den mörkare tonen var ett bra inslag. Det här ger mig mer hopp om RGG Studio, och gör mig mer taggad på Stranger Than Heaven!

Mewgenics: Det är riktigt bra, väldigt charmigt och har otrolig musik… men det blir också lite tjatigt, så jag har tagit en liten paus.

Hades II: Det här kan nog vara min nya rougelite-favorit.

Ys X: Nordics: Det här har växt på mig mer och mer. Inte lika bra som åttan och nian, men definitivt ett bra spel!

Final Fantasy XIV: Dawntrail: Patch 7.5 var najs, och Evercold ser ut att bli en bra expansion!

Blue Prince: Jag var på väg att känna mig nöjd och lägga spelet på hyllan, men så snubblade jag på en gåta jag bara MÅSTE lösa. Så några timmar till blir det nog…

Crimson Desert: Bara spelat inledningen, men får intrycket av att det nog kan bli riktigt bra, om än lite ”janky”. Berättelsen verkar inte vara något att hänga i granen.

Vampire Crawlers: The Turbo Wildcard from Vampire Survivors: Det har en onödigt lång titel tycker jag, men än så länge är det riktigt roligt!

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Kiln: Jag älskar Double Fine och Kiln är verkligen en väldigt rolig brawler och krukmakarlåda. Har verkligen den charm som alla Double Fine spel har. Jag gillar det väldigt mycket.

Lego Voyagers: Mysigt coop-äventyr med Legoklossar. Det bästa med spelet är dock musiken.

Marathon: Trodde aldrig jag skulle fastna så hårt för Marathon som jag har gjort, men det går varmt i princip varje kväll.

People of Note: Ett musikal-RPG som inte är så mycket av en musikal förutom några animerade musikvideor. Men det hämtar en stor dos inspiration från 2000-talets Final Fantasy.

Replaced: Det är riktigt snyggt men är lite skakig på de andra aspekterna.

Saros: Början lovar gott. Älskar Returnal så jag bör även gilla detta.

Super Meat Boy 3D: Borde spela mer men det har inte samma “en-gång-till”-känsla som originalet.

Det är inte bara Amanda som har spelat nya spel denna vecka. Både Douglas och Adam har axlat skjutvapen i Pragmata och Mouse: P.I. For Hire medan Jimmy har skapat och slagits med krukor i Double Fines senaste spel Kiln.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Star Fox Capture Plan av Eltwish från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

”Insert human.exe”

REPLACED XBOX SERIES X|S (testat på Series X), PC Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Jag tror inte någon som har sett en trailer till Sad Cats debutspel, Replaced, inte har höjt på ögonbrynen över hur det ser ut. Som om inte hela spelindustrin gick över till 3D efter Sega Megadrive och Super Nintendo, utan bara fortsatte att iterera på 2D-spel. För är det något Replaced gör riktigt bra är det hur det ser ut och låter – där pixlar samsas med realistisk ljussättning till ett 80-talsinspirerat ljudspår.

Replaced utspelar sig under ett alternativt 80-tal, i USA, där flygande bilar samsas med Game Boy-liknande mackapärer. Där CRT-skärmar aldrig har blivit omodernt utan snarare ännu mer omfamnat. Man iklär sig rollen som Reach, en AI som efter en olycka har fastnat i sin skapares kropp. Det blir en helt ny verklighet för Reach som inte bara måste lära sig att leva som och tillsammans med människor, utan också blir varse om verklighetens orättvisor.

Det är inget nytt i vare sig science fiction eller cyberpunk att man ställer sig frågan om vad en människa egentligen är. Både Cyberpunk 2077 och i synnerhet Citizen Sleeper har gjort det på senare år. Men där det sistnämndas hela premiss gick ut på att utforska dessa frågor nosar Replaced enbart på ytan. För det är spelets huvudpremiss, att ta sig tillbaka till sitt laboratorium, som hela tiden ställer sig i vägen för det som borde vara mest intressant – spelets sidokaraktärer och deras livsöden. Inte för att Replaced inte försöker få mig att knyta an till karaktärsgalleriet med flertalet sidouppdrag, men man får aldrig riktigt lära känna dem på djupet vilket gör att spelets slutskede inte träffar lika hårt som det hade kunnat.

Dessutom kan man inte heller hoppa över många av dialogerna i spelet och de är dessutom inte röstsatta. Jag tror att det hade hjälpt manuset en hel del om man också hade haft röstskådespelare. Inte bara för att höra nyanserna i Reach inre monolog, utan också för de karaktärer man möter.

Trots att det är en dystopisk framtidsvision som målas upp i Replaced gillar jag ändå att det finns en hel del optimism i det. Livet fortgår även om misären står utanför dörren. Människor hittar anledning till att finna glädje i det lilla. Det hade varit lätt att få Replaced att vara enbart becksvart mörker men istället finns det gott om värme och ljusglimtar. Kanske beror det på att världen har legat i en ständig kris sedan början av 2000-talet och att vi har haft vår beskärda del av ”ledsen-pappa-spel”. Man orkar helt enkelt inte sitta med moll hela tiden. Livet är värt att leva ändå.

Förutom berättelsen finns det två centrala delar till i Replaced. Det är spelets Batman Arkham-inspirerade strider och plattformandet. Jag tycker verkligen att man har lyckats rätt bra med att översätta Rocksteadys klassiska Batman-strider till ett 2D-plan där man kan parera, undvika och flyga mellan fienderna för att ge stryk med sin pistolbatong. Precis som resten av spelet ser striderna väldigt flashiga ut när man varvar sina slag med att reflektera skott och animation för att göra slut på sina fiender. Man känner sig oerhört häftig.

Striderna lider dock av samma problem som plattformandet. Man är väldigt seg. Speciellt när det är många fiender på skärmen, och man ska försöka parera, tar det ofta på tok för lång tid från att jag trycker på knappen till att karaktären utför handlingen. Det gör att striderna, i sina värsta stunder, blir väldigt mycket mer utmanande och det känns mer som att jag bråkar med min karaktär än att han är en förlängning av mig själv.

Och det är samma sak när det kommer till själva plattformandet. Jag stör mig egentligen inte på att Reach är långsam. Det finns en tyngd i hans rörelsemönster som jag uppskattar, men precis som i striderna finns det tillfällen där karaktären inte riktigt gör som jag vill för att det tar för lång tid från knapptryck till rörelse. Vilket blir extra irriterande under de segment där man behöver vara väldigt precis i sitt plattformande för att komma vidare.

Det som Replaced gör absolut bäst är hur det ser ut. Som om Sega Megadrive och Super Nintendo fortfarande är framtiden och mediet aldrig övergick till full 3D. Replaced är verkligen ett av de läckraste spelen som jag har spelat. Pixlar blandas med modern ljussättning. Det händer mycket i både för- och bakgrund och mellansekvenserna är otroligt cinematiska.

Det är en fantastiskt fin värld som Sad Cat Studios målar upp i Replaced och det känns verkligen som om man ser framtiden som om det vore 1990. Och ska man spela det av någon anledning så kan det lika gärna vara den.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Kom tillbaka starkare”

SAROS PLAYSTATION 5 Recensent: Amanda Seppälä Steén

Den första kontakten jag hade med finska Housemarque var när jag recenserade platformsskjutaren Matterfall för närmare tio år sedan – ett spel jag verkligen fattade tycke för, vilket ledde mig till att utforska fler titlar från studion. Först ut blev det då nysläppta Nex Machina, därefter den moderna klassikern Resogun och flera år senare testade jag även Alienation. Dessa titlar är utformade på tämligen olika vis och har en spridning över flertalet genrer, men det finns en intensiv kärna som för dem samman.

När sedan Returnal gjorde entré tillika succé på, vid den tidpunkten, sprillans nya Playstation 5 innebar det skräckblandad förtjusning för egen del. Presentationen imponerade sannerligen på mig på förhand, men den dag spelet jag sett så mycket fram emot väl lanserades fanns det ett motstånd där som gjorde att jag inte hängde på låset när Elgiganten slog upp dörrarna för dagen. Det som oroade mig var inte att det var en tredjepersonsskjutare, som varken är min bästa eller sämsta gren, utan det faktum att det skulle innehålla roguelike-element i just den kontexten. Och det skulle, enligt utsago, vara mycket svårt. När jag fick glimtar av min längre hälfts genomspelning, inför hans recension, blev jag småsvettig om händerna av bara tanken. Det kan tyckas svagsint av en före detta utpräglad tävlingsmänniska, men känslan av att jag inte skulle klara av det blev för stark.

På senare år har jag blivit bättre på att säga ja till spelupplevelser som kanske inte lirar med den bild jag, och till viss del andra, målat upp av mig som såväl konsument som recensent och inför Housemarques nya storspel klev jag in i min första cykel på planeten Atropos. Eftersom ett kooperativt läge lagts in i efterhand fick jag lite mänskliga stödhjul på min färd, vilket gjorde susen för inlärningen, men det gick upp för mig att det inte var en omöjlighet att klara mig på egen hand. I synnerhet eftersom svårighetsgraden stiger markant när det är två spelare.

Med något bättre självförtroende, och en betydelsefull erfarenhet rikare, tog jag på mig den något nyare rymddräkten och klev in i Saros.

Det skulle visa sig att jag gjorde helt rätt i att pröva mina förmågor i skaparnas föregående spel så pass tätt inpå det som nu släpps på dagen fem år senare, eftersom jag upplevde att det gav mig ett kognitivt men också ett motoriskt försprång. Det vill säga att jag dels förstår mig på designen och vad spelet förväntar sig av mig, men dels också det fysiska avtrycket av huvudkaraktären och dennes färdigheter som finns färskt i muskelminnet. På många sätt är denna andliga uppföljare precis det jag förväntade mig av en sådan och flera paralleller går att dra till fallet med Ghost of Yōtei som jag recenserade i höstas. Det är inte en direkt uppföljare, men innehåller en ny fängslande berättelse och med föregångaren i bagaget har spelstudion lärt sig av verkets mottagande och således kunnat använda sig av kunskapen i den nya utvecklingsprocessen. Resultatet? Precis som Saros slagord kommer Housemarque tillbaka starkare – på många sätt.

I Saros tar jag mig an rollen som Arjun Devraj, spelad av den evigt karismatiske Rahul Kohli, och får undersöka planeten Carcosa på jakt efter en förlorad koloni. Han själv, med tillhörande besättning från rymdskeppet Echelon IV, sändes dit som ett nödanrop för att försöka ta reda på vad som skett medarbetarna från de tre föregående farkosterna genom att utforska den ogästvänliga planeten. För organisationen Soltari är detta av största vikt eftersom de främst eftersträvar att utvinna planetens energiresurser och vill kunna uppta extraheringen snarast. Likt Returnal ställs spelaren med andra ord inför ett pulsdrivande men gåtfullt rymdäventyr som nystas upp i takt med att spelaren övervinner svåra prövningar på sin framfart.

När jag tog mina första inkännande steg ut på Carcosa, beväpnad till tänderna, kunde jag inte göra annat än att bara stanna upp och beundra utsikten. Nog för att jag självklart som spelskribent sett diverse trailers från spelet tidigare, men den var mer slående än jag kunnat förutspå. Jag håller mig nämligen oftast avsiktligt borta från mer djupgående visningar, eftersom jag vill att upplevelsen mer skall göras till min egen och inte färgas av för mycket andra intryck. Tankarna fördes naturligtvis här till ökenbiomen Crimson Wastes från nämnda Returnal, men terrängen jag påbörjade min färd genom går också att likna vid ett futuristiskt Minas Tirith i Caelid. Det är kontrastrikt, där den vita arkitekturen möter de rödtonade miljöerna, vilket också utgör ett effektfullt första intryck.

Men där kunde jag ju naturligtvis inte stå hela dagen, som ett fån, och utmaningen tog därmed fart.

Det är för övrigt nästintill ofrånkomligt att dra paralleller till eller jämförelser med Returnal, eftersom det var studions intåg i den genre även Saros kategoriseras under, och det också blir så tydligt hur skaparna utvecklat konceptet vidare. Med andra ord kommer omnämnandet inte sluta här, utan möjligen snarare öka.

Till att börja med upplever jag en helt annan stabilitet i kontrollerandet av protagonisten Arjun Devraj när jag traverserar miljöerna och ställs inför kämpiga fiendekonfrontationer. Att skådespelaren som karaktären modellerats efter är en man på över 190 centimeter, kontra Selene Vassos som utformats efter den nättare Anne Beyer, kan vara en bidragande orsak men det finns en påtaglig tyngd i såväl rörelsemönster som vapenhantering. Bortsett från att de fysiska grundförutsättningarna är uppenbart annorlunda känns Arjun något smidigare att kontrollera, medan Selene mången gång kan upplevas som aningen oprecis. I ett spel med hög svårighetsgrad hjälper det att få bort den något opolerade svajigheten, eftersom det i sin tur gör att utrymmet för spelaren att beskylla spelet för ödesdigra snedsteg minskar. Trots att det synliggör spelarens brister, blir det ändå lättare att acceptera att det var den egna tajmingen som tröt när spelkaraktären faller ner från en avsats efter en tveksam dash.

Något jag själv också efterfrågade, när jag tog mig an föregångaren, var fler permanenta uppgraderingar mellan cyklerna. Och mina önskningar hördes. Det finns säkert andra spelare som vill slå ett slag för att någon som jag bara får skärpa mig och helt sonika bli bättre, och det köper jag på flera plan – men jag behöver all hjälp jag kan få, okej? Hur välgjort Returnal än är, tycker jag att Saros har en betydligt mer tillfredsställande loop. När jag spelar ett spel med inslag av roguelike uppskattar jag att tidigare spelomgång hjälper mig att få bättre förutsättningar i takt med att mina personliga färdigheter utvecklas – oavsett om jag spelar Balatro, Hades eller The Last Spell som är väldigt olika i sin utformning, men där samtliga besitter just den egenskapen. Rent mentalt ger det också en tydligare känsla av progression där inget gjorts förgäves och även om det, förr eller senare, kommer en platå har de små uppgraderingarna underlättat på vägen. Varje gång Arjuns nya cykel påbörjas går det att uppgradera en hel del med hjälp av de resurser som fickorna fyllts med under föregående rundor. Det gör att jag inte känner mig lika nedslagen med en förlust i ryggen, utan helt enkelt kan komma tillbaka starkare. Likt Returnal finns fortfarande förbättringsmöjligheter, såsom starkare vapen och modifieringar, utspridda på banorna och dessa är dynamiska för att hålla sig i linje med spelarens nivå. Däremot blir som nämnt grunden mer solid.

Som ovan nämnt känns det som om det finns en helt annan kraftfullhet i vapnen och det gör sig onekligen påmint i den haptiska feedbacken. Som komplement till mer klassiska vapenklasser, såsom gevär och handeldvapen, finns det mer magiliknande förmågor som rätt och slätt går under benämningen power weapons – dessa laddas upp och sänder iväg mer dödliga energiprojektiler, vilket minst sagt varit räddaren i nöden när jag legat pyrt till. En annan del av utrustningen, som varit ett lika delar intressant och användbart tillägg, har varit den sfäriska Soltari-sköld som kan absorbera energi och sedermera förbruka den i antingen offensivt eller defensivt syfte. Nog för att jag helhjärtat stormtrivdes när jag fick kuta omkring med en futuristisk automatkarbin på Atropos men ovan faktorer gör att det uppstår en annan dynamik i striderna, vilka öppnar upp för andra strategier än att endast attackera och undvika.

En annan aspekt som onekligen uppskattas av mig är det faktum att spelet, trots dess transformerande natur cyklerna emellan, är av mer linjär karaktär. Det finns självfallet fortfarande sidospår att utforska för att hitta både sådant som främjar såväl spelandet som uppnystandet av mysteriet, men riktningen överlag blir något tydligare. För någon som jag, som inte är den största hyllaren av öppna spel, känns det inte lika överväldigande och det gör mig mer målmedveten på min färd mot att mula nästa stygging. Det blir också mer påtagligt att det till en viss punkt går betydligt fortare att ta sig fram till sitt mål i respektive område eftersom en summering av vad som åstadkommits fås varje gång spelaren genereras på nytt. Andra gången jag kom till spelets första boss hade jag exempelvis halverat tiden det tog gången innan, vilket bidrog till mer klipp i steget när jag klev ut genom portarna igen.

Ett intressant inslag, som knyter an till spelets namn och dess ursprung inom uråldrig astronomi, är det faktum att spelaren kommer till en punkt på banan där denne aktiverar en solförmörkelse – ett effektfullt tillstånd som både fyller ett spelmekaniskt och narrativt syfte. Utöver att det blir ett visuellt skifte, där ljuset blir varmare och mer ödesmättat, blir den redan fientliga platsen mer svårtacklad. Utöver att svårighetsgraden på motståndet höjs skickas också korrumperande projektiler som kan göra livet surt för en. Det faktum att den föränderliga världen blir svårare att ta sig an genererar dock att belöningarna också är ännu bättre, så fenomenet för med andra ord inte endast med sig elakheter utan det existerar en genomtänkt balansgång.

Bland dessa många plus smyger det sig också in lite minus och i detta fall gäller det framförallt narrativa aspekter. Att Housemarque vill förtälja en helt annan historia i Saros är det absolut inget fel på och som helhet är jag mycket förtjust. Berättelsens utformning i Returnal var betydligt mer medryckande, även om de inte är helt olika i sig, men förmodligen var det kontextuella faktorer som påverkade. Den skräckbetonade utsatthet jag upplevde som Selene var mer påtaglig med tanke på att hon kraschlandat där ensam och inte har något, eller någon, att förlita sig på förutom sig själv och de upptäckter hon gör. Dessutom lämnade dess överraskande vändning en med gåshud över i mångt och mycket hela kroppen. Med det sagt uppskattar jag fortfarande att försöka greppa vad som skett genom att dels utforska miljöerna, men också samla på mig olika sorters loggar som i sin tur ger olika slags information till helhetspusslet.

Att Arjun därtill befinner sig på den här planeten med ett arbetslag är både positivt och negativt. Det är trivsamt att interagera med sidokaraktärer som känner Arjun och att jag på så vis får lära känna honom mer genom samtalen med dem, men samtidigt är flera av dessa något anonyma i sina personligheter vilket lämnar lite att önska i personkemin. På ett tekniskt plan hade jag nog därtill föredragit snäppet mer expressiva ansiktsanimationer i konversationerna överlag, eftersom dessa stundtals kan framstå som något platta.

Föga förvånande är dock Saros ett spel som enligt mig gör nästintill allt bättre än dess föregångare, men båda två är otroliga verk som har saker att lära varandra. Vad som också är imponerande är hur produktionsvärdet ökat så markant i Housemarques två senaste titlar och trots att de övergått till mer realistisk grafik lyckas utvecklarna fortfarande främja deras välkända arkadiga och surrealistiska ådra – utan att dessa aspekter går i klinch. Det är spelupplevelser som utan tvekan kräver en hel del av spelaren, som i sin tur måste ge mycket tillbaka i form av fingerfärdighet, pannben och tid. Och där personen bakom handkontrollen belönas enormt för mödan.

Att sitta i ett nedsläckt rum med skymningen som silar sig in genom gardinerna och stänga ute omvärlden med brusreducerande hörlurar för att än mer bli ett med upplevelsen rekommenderas varmt. Ju närmare jag kom de tunga ljudmattorna och drömlika tonerna, samtidigt som jag stångade huvudet mot en motståndskraftig fiendevägg i någon av de praktfulla biomerna – desto högre puls och rys av välbehag uppstod.

På förhand var Saros ett av mina mest emotsedda spel i år och det gjorde mig verkligen inte besviken. Jag hyser mycket kärlek för Housemarques kreativitet och det gläder mig att de än en gång vågar satsa på ett nytt IP, även om de mästerliga partikeleffekterna lever vidare från spel till spel. Min förhoppning är att de fortsätter utmana sig själva och stakar ut nya vägar i framtiden. Jag kommer vänta tålmodigt på nästa äventyr.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Jimmy har spelat 80-talsosande Replaced som låter och ser otroligt snyggt ut men hur är det att spela?

Amanda som är Spelsnacks ordguru har hittat sitt nästa bokstavsfix i Cursed Words: The Word Game That Isn't.

Det och mycket mer i veckans Spelsnack!

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Prog Wrong/Enmity av gravitygauntlet från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

”Hi! My name’s Diana! And my name is Hugh!”

PRAGMATA PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, SWITCH 2, PC Recensent: Alexander Rehnman

Vi börjar med elefanten i rummet.

Pragmata var ett av de första spelen som utannonserades till Playstation 5, den 11 juni 2020.

Faktum är att det utannonserades innan vi ens visste hur själva konsolen såg ut. Okej, mindre än en timme innan, men ändå.

Då var tanken att spelet skulle släppas år 2022 och nu är det april 2026. Vad hände egentligen?

Jag tror på tre huvudsakliga anledningar. Den första är förstås en som drabbade hela världen vid den tiden, nämligen covid-19-pandemin. När Pragmata visades för första gången var det på dagen tre månader sedan WHO officiellt hade klassificerat spridningen av viruset som en pandemi. Det var nog många spelutvecklare som kanske inte hade räknat med hur stor påverkan det skulle få – det här var ju relativt tidigt i omställningsfasen.

Den andra är en vanlig anledning till att spel skjuts upp – något som förmodligen inte funkade med hur spelet var då, så utvecklingsteamet fick gå tillbaka till ritbordet och tänka om.

Den tredje är ChatGPT och den AI-boom den förde med sig. Okej, jag vet att det är trendigt att skylla allt på AI och ofta är det befogat, men jag tror faktiskt att det hade påverkan på spelets utformning. I juni 2023 meddelade Capcom att spelet var uppskjutet på obestämd tid. Ett halvår innan hade ChatGPT lanserats och banat väg för en AI-boom utan dess like, och ett tag innan dess hade bildgenereringsverktyg som DALL-E och Stable Diffusion utlöst debatter om AI-skapat material och dess konstnärliga och etiska aspekter. Pragmata är ett spel som till stor del handlar om AI i olika former. Mycket av det som nämns i spelet är förstås sådant som science fiction avhandlat sedan man först började fundera över konceptet AI. Däremot finns det ett och annat i spelet som specifikt verkar kommentera AI som det ser ut idag och det var ju inte en grej 2020.

Ett bra exempel är faktiskt en sekvens från spelets allra första trailer, där vi får se en futuristisk astronaut och en liten flicka i en stadsmiljö som påminner om New York. Den här stadsmiljön finns med även i det släppta spelet och mycket är sig likt, men i en intervju som släpptes nyligen berättade en av spelets producenter att den version som är med i det färdiga spelet är byggd för hand, men medvetet designad för att se AI-genererad ut med diverse konstigheter. AI-bilder och dylikt var som sagt inte en grej sommaren 2020 och gissningsvis hade projektet varit under utveckling ett tag redan innan dess. Oavsett vad pekar detta på att spelet i någon utsträckning gjordes om som en följd av AI:s frammarsch i vår vardag.

Men okej, nog med att försöka reda ut varför det tog nästan sex år från utannonsering till släpp, och fyra år från det första tänkta lanseringsdatumet. Vad är Pragmata för spel egentligen och är det något att hänga i granen?

Pragmata utspelar sig i en framtid där företaget Delphi har koloniserat månen och byggt en enorm månbas kallad Cradle, där man har upptäckt materialet lunafilament, som kan användas i avancerade 3D-skrivare för att tillverka vad som helst, från enkla verktyg till hela byggnader.

När jorden plötsligt tappar kontakten med Cradle skickas ett team med astronauter, däribland spelets huvudperson Hugh Williams, till månen för att undersöka vad som har hänt. Kort efter landstigningen inträffar en fruktansvärd olycka där alla astronauter utom Hugh dör och han blir allvarligt skadad.

Han hittas och läks av en android som till utseendet och personligheten påminner om en åttaårig flicka, som han döper till Diana. Situationen förbättras inte av att IDUS, den AI som styr månbasen, ser Hugh som en inkräktare och skickar mördarrobotar för att eliminera honom. Som tur är kan Diana hacka dessa robotar och basens övriga system för att hjälpa Hugh och det omaka paret slår sig ihop för att hitta ett sätt att återvända till jorden.

Det är alltså ett ”stor man och liten flicka med särskilda egenskaper på äventyr”-spel, som The Last of Us, Bioshock Infinite eller Donkey Kong Bananza. Eftersom Hugh spelas av David Menkin och inte Troy Baker, Dianas namn inte börjar med ”El” och Pragmata släpptes 2026 och inte 2013 kan vi dock inte stoppa det i exakt samma fack som de två förstnämnda.

Handlingen är ärligt talat inte jätteintressant och något förutsägbar, men fungerar ändå helt okej och det finns några fina stunder längs vägen. Jag tycker ibland att det känns som att det går lite väl fort. Exempelvis går Hugh från att vara lite skeptisk mot Diana och säga att han inte litar på robotar till att mer eller mindre se henne som sin dotter nästan direkt, och ibland känns det som att det saknas något som kopplar samman två scener. Man hade nog kunnat utöka vissa scener eller lägga till några scener till för att binda ihop det lite bättre.

Det hade inte gjort så mycket, för Pragmata är ett ganska kort spel – en genomspelning där jag till största del fokuserade på huvudspåret, men ändå såg till att utforska banorna lite extra och köra en del frivilliga utmaningar, tog mig cirka nio timmar. Det är väldigt lite för ett modernt storbudgetspel, och även om det är skönt med lite kortare och mer fokuserade spel mellan alla långkörare har jag förståelse för att man blir besviken av det. Däremot kan man förstås klämma fler timmar ur det om man verkligen vill gå in för att hitta alla hemligheter på banorna och klara alla spelets frivilliga utmaningar. Vissa av dem blir riktigt knepiga och kräver att man verkligen håller tungan rätt i mun och bemästrar spelmekaniken. När man har klarat spelet låser man dessutom upp möjligheten att spela om det på en högre svårighetsgrad, vilket bidrar med lite extra omspelningsvärde.

Däremot är relationen mellan Hugh och Diana jättefin. Diana är en av de gulligaste och charmigaste spelkaraktärer jag någonsin stött på, med en nyfikenhet och lekfullhet som får henne att verkligen kännas som ett verkligt barn. Mellan uppdragen återvänder man till en bunker för att uppgradera sig och ta sig an olika frivilliga utmaningar – eller bara umgås lite med Diana och försöka svara på alla hennes frågor om jorden och mänskligheten. Dessutom kan man under uppdragen hitta ritningar till olika leksaker som man sedan kan skriva ut med bunkerns 3D-skrivare och ge till Diana. Det fyller inte mycket spelmekanisk funktion, men det är enormt charmigt att se henne leka med dem och ännu bättre när hon ritar teckningar och ger till Hugh som tack.

Ja, och så är det megagulligt när hon uppgraderar sig genom att stoppa datachip i munnen och sörpla data ur dem som om de vore en klämmis. Man undrar nästan lite om Japans regering har sponsrat Capcom för att uppmana folk att skaffa fler barn.

Det här gör det lite extra tråkigt att Pragmata inte når upp till samma narrativa och känslomässiga höjder som exempelvis The Last of Us, för även om Diana är enormt älskvärd spelar spelets berättelse inte lika väl på känslosträngarna på samma vis som med Joel och Ellie och det känns som bortkastad potential.

Det spelmässiga väger däremot upp för detta. Det hade varit lätt att bara göra ett generiskt actionspel där Hugh skyddar Diana och skjuter sig fram genom horder av mördarrobotar, och det hade väl blivit helt okej, men Pragmata går steget längre med några roliga unika inslag. Mördarrobotarna är bepansrade och Hughs vapen biter inte särskilt väl på pansaret – men Diana, som rider på Hughs rygg, kan hacka robotarna för att öppna upp pansaret och låta Hugh göra större skada.

För att göra det måste man som Diana lösa pussel där man flyttar en markör mellan olika noder i ett rutnät för att nå fram till målet – samtidigt som man som Hugh springer runt och skjuter på fienderna och försöker undvika deras attacker. Det låter kanske som att det blir rörigt och som en fullständig mardröm att spela ett actionspel och ett pusselspel samtidigt, men det blir förvånansvärt intuitivt efter ett tag, och är oväntat roligt. Det finns förstås en viss komplexitet i detta. Vill man vara snabb kan man bara förflytta markören till slutnoden för att öppna upp robotarnas pansar, men ju fler noder man aktiverar längs vägen, desto större effekt får det. Under spelets gång låser man även upp specialnoder som exempelvis får robotarna att börja attackera andra robotar. Det gör att det blir än mer viktigt att klura ut hur man på bästa sätt löser hackningspusslen – men man får inte klura för mycket, för då är det lätt att man får en missil rakt i fejset!

Det är ett unikt upplägg med oväntade mängder djup, och det finns även en del andra spännande spelmekaniska inslag. Exempelvis så är Hugh alltid utrustad med ett standardvapen som inte gör jättemycket skada, men man kan hitta nya vapen av olika slag längs vägen. Däremot är varje vapen man hittar ett engångsvapen. Tar ammunitionen slut förstörs även själva vapnet, så istället för att hitta ett favoritvapen och sen hamstra ammunition till det får man nöja sig med de vapen som finns på banorna och anpassa sig efter hur situationen ser ut där och då. Utöver renodlade offensiva vapen av olika slag finns även mer taktiska vapen, som exempelvis skapar hologramkopior av Hugh som fienderna attackerar istället, eller gör Dianas hackningspussel enklare att lösa.

Nya vapen, uppgraderingar och andra spelmekaniska inslag introduceras i stadig takt under spelets gång, på ett väl avvägt sätt som gör att det alltid finns något som känns nytt och fräscht, samtidigt som alla inslag får komma till sin rätt och inte känns som meningslösa engångsgimmickar.

Det är förstås Capcoms egna spelmotor RE Engine som driver Pragmata och i vanlig ordning för deras mer linjära och fokuserade spel är det både enormt snyggt och flyter på väldigt bra. Visst, det finns vissa närbilder där texturerna inte ser helt klockrena ut, men på det stora hela är Pragmata en imponerande spelteknisk uppvisning.

Jag rekommenderar Pragmata till alla som vill ha ett bra actionspel, då jag hade mycket roligt med det under min genomspelning och kände mig nöjd när eftertexterna rullade, men jag har också förståelse för de spelare som blir besvikna efter att ha längtat i sex år och känner ”jaha, var det här allt?”

Även jag hade förväntat mig lite mer efter den urflippade trailern på det första Playstation 5-eventet, men det jag recenserar är ju det Pragmata som faktiskt finns att spela och inte det Pragmata som funnits i min fantasi de senaste sex åren. Det är ju ett bra spel, bara något annat än det jag hade väntat mig.

Förväntningar kan ju vara förrädiska och få något som faktiskt är bra i sig att kännas som en besvikelse för att man hade väntat sig något annat.

Som tur är har jag ju som recensent möjligheten att hjälpa andra att sätta sina förväntningar på kommande spel.

Du kan vänta dig ett bra, unikt och ganska kort actionspel från Capcom, med en helt okej berättelse och allt vad RE Engine innebär grafiskt och tekniskt.

För egen del hade ovanstående mening varit nog för att sälja in Pragmata för mig, och kanske är det det för dig med. Eller så kanske det får dig att känna att du hellre skaffar något annat, och det är ju okej det med.

Och nu när vi ändå pratar Capcom, lång väntan och förväntningar: Kom igen, Capcom, det är tio år sedan Ace Attorney: Spirit of Justice! När får vi Ace Attorney 7, som kommer att bli världens bästa spel någonsin i alla kategorier och få det att spruta champagne ur USB-portarna på min Switch 2?

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Animal Crossing fyller 25!

Hurra för Animal Crossing som fyllt 25 år den här veckan! För att fira detta har redaktionen satt ihop sina personliga topp fem-listor med allt från favoritfrukthattar till coolaste karaktärerna till… ja, allt möjligt. Se själva!

Dela din egen topp fem i kommentarerna och var med och fira!

ISABELL RYDÉN Topp fem bästa frukthattar

1. Apelsin En frukthatt att härska över dom alla. Den är rund, den är orange, den är perfektion.

2. Ananas Gult är långt ifrån fult och den här hatten tänker påminna alla om det.

3. Jordgubbe Orimligt gullig och passar till dagar då man inte orkar anstränga sig så mycket, för alla kommer bara se din hatt ändå.

4. Vindruva Den där hatten när man känner för att vara lite “extra” och vill ha vindruvor på huvudet och stå för det.

5. Äpple Alltid ett säkert kort, kanske lite “mid” men ibland får man vara det också.

ALEKSANDAR BUNTIC DANG Topp fem coolaste invånare

1. Cherry Den självklara drottningen av undergroundscenen. Med sin iögonfallande karmosinröda päls, sin "gothic-chic" ögonmakeup och spindeltröja ser hon ut som om hon precis har avslutat ett gig på en sliten källarpub.

2. Kevin I vanliga fall brukar de hurtiga "Jock"-invånarna bara vara lite fåniga, men Kevin ser ut som att han faktiskt lägger ner jobbet på gymmet. Med sin kamouflagemönstrade tröja och sitt självsäkra flin känns han mindre som "gympalektion i skolan" och mer som huvudrollen i en actionfilm. En som garanterat får ligga så att säga.

3. Eugene Om Animal Crossing hade haft en egen version av Grease skulle Eugene ha spelat huvudrollen. Med sin stekheta jacka och de ikoniska polisong-liknande markeringarna utstrålar han en rebellisk 50-talsenergi.

4. Groucho Med ett namn uppenbarligen inspirerat av Marx-bröderna. Groucho är snubben med stort S. Med sin djupa, grusiga röst och den blå pälsen som får det att se ut som att han ständigt befinner sig i skuggan, är han "det gamla gardet" i det tuffa gänget.

5. Jacques Den här lilla filuren tillför gruppen en modern, "street-smart" coolhet till spelet. Med sitt bockskägg, sin mössa och sitt DJ-inspirerade hem är han killen som har koll på de mest exklusiva klubbarna och de bästa skivaffärerna. Behöver du ett hett musiktips, kika in med Jacques.

ALEXANDER REHNMAN Topp fem invånare jag inte skulle vilja bo med

1. Ankha Tänk bara hur många snuskgubbar som smög i buskarna som jag skulle behöva köra bort!

2. Pierce Jag har svårt för sportfånar och hurtbullar i alla former, men det är kul att han håller på. Fast inte hemma hos mig.

3. Bob Hans självgoda leende och lömska aura är ett direkt hot mot mig.

4. Coco Jag skulle aldrig kunna befinna mig i samma rum som de själlösa ögonen. Brrrr.

5. Stinky Jag relaterar förvisso starkt till att hans catchphrase är ”GAAHHH” (det har min börjat bli på senare tid), men allt övrigt med honom, till och med hans namn, är en varningsflagga.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN Topp fem specialkaraktärer

1. K.K. Slider Ända sedan jag såg honom sitta på en enslig stubbe framför rådhuset i första Animal Crossing har K.K. Slider varit min favoritkaraktär i serien. Varje lördagkväll försökte man vara bänkad framför hans enmannakonsert för att få en ny låt att stoppa in i kasettspelaren. För varje ny del i serien är jag alltid lika förväntansfull över första mötet med K.K.

2. Mr. Resetti I Animal Crossing till Gamecube blev jag verkligen utskälld efter noter av Mr. Resetti. Mullvaden som skulle hindra en från att stänga av spelet utan att spara och gav en rejäl avhyvling om man gjorde det. Hjälpte det då? Inte riktigt. Istället blev det en väldigt rolig grej att se honom bli allt mer upprörd över mitt tidsresande och stänga av utan att spara. Det var på gränsen till att han fick en hjärtattack.

3. Redd Det finns otroligt många skurkaktiga karaktärer i Animal Crossing och förutom Tom Nook är den Redd den största. Ständigt på jakt att blåsa pengar av dig med sin stulna och fejkade konst. Men det är svårt att ogilla hans uppenbara häleri.

4. Phyllis Animal Crossing är verkligen sockersött på ytan men det rymmer en hel del ogästvänliga karaktärer. Speciellt i det första spelet. Phyllis som hade nattskiftet på postkontoret i Animal Crossing var raka motsatsen till hennes syster Pelly. Men det är svårt att inte gilla den kontrasten hon tillför.

5. Rover Den absolut första karaktären man möter i flera delar av serien och sätter tonen på ens nya Animal Crossing-liv. Därför förtjänar han en plats på den här listan.

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN Topp fem sämsta fiskar

1. Sea Bass Ohotad etta, ty jag hatar den med passion. I vattnet maskerar den sig som en riktig bjässe att fånga på kroken för att kunna tjäna storkovan, men i själva verket är den inget annat än en billig besvikelse. Denna hädelse till art förstör ett av mina största spelnöjen – att fiska.

2. Tadpole Spelets sämst inkomstbringande vattenlevande varelse och eftersom en stor del av tillfredsställelsen med fiskande i spel är att sedan sälja min fångst känns 100 bells som ett sorgligt tillskott till dagskassan.

3. Surgeonfish Jag har egentligen ett helt orimligt horn i sidan till den här fisken eftersom jag febrilt letade efter Sturgeon under en period och när jag då fick en Surgeonfish på kroken och misstog den för den sällsynta dyrgripen blev besvikelsen stor. Jag praktiskt taget såg vittrande kosing, som jag för två sekunder trodde skulle bli mina, sväva förbi i vinden.

4. Sturgeon Det här lilla svinet, visade det sig, gick inte att fånga under en rätt lång period. Och när den väl visade sitt fula plyte hade mitt intresse för att spela Animal Crossing: New Horizons dalat markant.

5. Ribbon Eel Övervägde att ha med Black Bass på listan enbart på grund av att det är ytterligare en förbaskad abborre, men istället tog jag med Ribbon Eel endast på grund av att det är en ål. Och har ni sett något mer opålitligt skrälle?