”Hi! My name’s Diana! And my name is Hugh!”

PRAGMATA PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, SWITCH 2, PC Recensent: Alexander Rehnman

Vi börjar med elefanten i rummet.

Pragmata var ett av de första spelen som utannonserades till Playstation 5, den 11 juni 2020.

Faktum är att det utannonserades innan vi ens visste hur själva konsolen såg ut. Okej, mindre än en timme innan, men ändå.

Då var tanken att spelet skulle släppas år 2022 och nu är det april 2026. Vad hände egentligen?

Jag tror på tre huvudsakliga anledningar. Den första är förstås en som drabbade hela världen vid den tiden, nämligen covid-19-pandemin. När Pragmata visades för första gången var det på dagen tre månader sedan WHO officiellt hade klassificerat spridningen av viruset som en pandemi. Det var nog många spelutvecklare som kanske inte hade räknat med hur stor påverkan det skulle få – det här var ju relativt tidigt i omställningsfasen.

Den andra är en vanlig anledning till att spel skjuts upp – något som förmodligen inte funkade med hur spelet var då, så utvecklingsteamet fick gå tillbaka till ritbordet och tänka om.

Den tredje är ChatGPT och den AI-boom den förde med sig. Okej, jag vet att det är trendigt att skylla allt på AI och ofta är det befogat, men jag tror faktiskt att det hade påverkan på spelets utformning. I juni 2023 meddelade Capcom att spelet var uppskjutet på obestämd tid. Ett halvår innan hade ChatGPT lanserats och banat väg för en AI-boom utan dess like, och ett tag innan dess hade bildgenereringsverktyg som DALL-E och Stable Diffusion utlöst debatter om AI-skapat material och dess konstnärliga och etiska aspekter. Pragmata är ett spel som till stor del handlar om AI i olika former. Mycket av det som nämns i spelet är förstås sådant som science fiction avhandlat sedan man först började fundera över konceptet AI. Däremot finns det ett och annat i spelet som specifikt verkar kommentera AI som det ser ut idag och det var ju inte en grej 2020.

Ett bra exempel är faktiskt en sekvens från spelets allra första trailer, där vi får se en futuristisk astronaut och en liten flicka i en stadsmiljö som påminner om New York. Den här stadsmiljön finns med även i det släppta spelet och mycket är sig likt, men i en intervju som släpptes nyligen berättade en av spelets producenter att den version som är med i det färdiga spelet är byggd för hand, men medvetet designad för att se AI-genererad ut med diverse konstigheter. AI-bilder och dylikt var som sagt inte en grej sommaren 2020 och gissningsvis hade projektet varit under utveckling ett tag redan innan dess. Oavsett vad pekar detta på att spelet i någon utsträckning gjordes om som en följd av AI:s frammarsch i vår vardag.

Men okej, nog med att försöka reda ut varför det tog nästan sex år från utannonsering till släpp, och fyra år från det första tänkta lanseringsdatumet. Vad är Pragmata för spel egentligen och är det något att hänga i granen?

Pragmata utspelar sig i en framtid där företaget Delphi har koloniserat månen och byggt en enorm månbas kallad Cradle, där man har upptäckt materialet lunafilament, som kan användas i avancerade 3D-skrivare för att tillverka vad som helst, från enkla verktyg till hela byggnader.

När jorden plötsligt tappar kontakten med Cradle skickas ett team med astronauter, däribland spelets huvudperson Hugh Williams, till månen för att undersöka vad som har hänt. Kort efter landstigningen inträffar en fruktansvärd olycka där alla astronauter utom Hugh dör och han blir allvarligt skadad.

Han hittas och läks av en android som till utseendet och personligheten påminner om en åttaårig flicka, som han döper till Diana. Situationen förbättras inte av att IDUS, den AI som styr månbasen, ser Hugh som en inkräktare och skickar mördarrobotar för att eliminera honom. Som tur är kan Diana hacka dessa robotar och basens övriga system för att hjälpa Hugh och det omaka paret slår sig ihop för att hitta ett sätt att återvända till jorden.

Det är alltså ett ”stor man och liten flicka med särskilda egenskaper på äventyr”-spel, som The Last of Us, Bioshock Infinite eller Donkey Kong Bananza. Eftersom Hugh spelas av David Menkin och inte Troy Baker, Dianas namn inte börjar med ”El” och Pragmata släpptes 2026 och inte 2013 kan vi dock inte stoppa det i exakt samma fack som de två förstnämnda.

Handlingen är ärligt talat inte jätteintressant och något förutsägbar, men fungerar ändå helt okej och det finns några fina stunder längs vägen. Jag tycker ibland att det känns som att det går lite väl fort. Exempelvis går Hugh från att vara lite skeptisk mot Diana och säga att han inte litar på robotar till att mer eller mindre se henne som sin dotter nästan direkt, och ibland känns det som att det saknas något som kopplar samman två scener. Man hade nog kunnat utöka vissa scener eller lägga till några scener till för att binda ihop det lite bättre.

Det hade inte gjort så mycket, för Pragmata är ett ganska kort spel – en genomspelning där jag till största del fokuserade på huvudspåret, men ändå såg till att utforska banorna lite extra och köra en del frivilliga utmaningar, tog mig cirka nio timmar. Det är väldigt lite för ett modernt storbudgetspel, och även om det är skönt med lite kortare och mer fokuserade spel mellan alla långkörare har jag förståelse för att man blir besviken av det. Däremot kan man förstås klämma fler timmar ur det om man verkligen vill gå in för att hitta alla hemligheter på banorna och klara alla spelets frivilliga utmaningar. Vissa av dem blir riktigt knepiga och kräver att man verkligen håller tungan rätt i mun och bemästrar spelmekaniken. När man har klarat spelet låser man dessutom upp möjligheten att spela om det på en högre svårighetsgrad, vilket bidrar med lite extra omspelningsvärde.

Däremot är relationen mellan Hugh och Diana jättefin. Diana är en av de gulligaste och charmigaste spelkaraktärer jag någonsin stött på, med en nyfikenhet och lekfullhet som får henne att verkligen kännas som ett verkligt barn. Mellan uppdragen återvänder man till en bunker för att uppgradera sig och ta sig an olika frivilliga utmaningar – eller bara umgås lite med Diana och försöka svara på alla hennes frågor om jorden och mänskligheten. Dessutom kan man under uppdragen hitta ritningar till olika leksaker som man sedan kan skriva ut med bunkerns 3D-skrivare och ge till Diana. Det fyller inte mycket spelmekanisk funktion, men det är enormt charmigt att se henne leka med dem och ännu bättre när hon ritar teckningar och ger till Hugh som tack.

Ja, och så är det megagulligt när hon uppgraderar sig genom att stoppa datachip i munnen och sörpla data ur dem som om de vore en klämmis. Man undrar nästan lite om Japans regering har sponsrat Capcom för att uppmana folk att skaffa fler barn.

Det här gör det lite extra tråkigt att Pragmata inte når upp till samma narrativa och känslomässiga höjder som exempelvis The Last of Us, för även om Diana är enormt älskvärd spelar spelets berättelse inte lika väl på känslosträngarna på samma vis som med Joel och Ellie och det känns som bortkastad potential.

Det spelmässiga väger däremot upp för detta. Det hade varit lätt att bara göra ett generiskt actionspel där Hugh skyddar Diana och skjuter sig fram genom horder av mördarrobotar, och det hade väl blivit helt okej, men Pragmata går steget längre med några roliga unika inslag. Mördarrobotarna är bepansrade och Hughs vapen biter inte särskilt väl på pansaret – men Diana, som rider på Hughs rygg, kan hacka robotarna för att öppna upp pansaret och låta Hugh göra större skada.

För att göra det måste man som Diana lösa pussel där man flyttar en markör mellan olika noder i ett rutnät för att nå fram till målet – samtidigt som man som Hugh springer runt och skjuter på fienderna och försöker undvika deras attacker. Det låter kanske som att det blir rörigt och som en fullständig mardröm att spela ett actionspel och ett pusselspel samtidigt, men det blir förvånansvärt intuitivt efter ett tag, och är oväntat roligt. Det finns förstås en viss komplexitet i detta. Vill man vara snabb kan man bara förflytta markören till slutnoden för att öppna upp robotarnas pansar, men ju fler noder man aktiverar längs vägen, desto större effekt får det. Under spelets gång låser man även upp specialnoder som exempelvis får robotarna att börja attackera andra robotar. Det gör att det blir än mer viktigt att klura ut hur man på bästa sätt löser hackningspusslen – men man får inte klura för mycket, för då är det lätt att man får en missil rakt i fejset!

Det är ett unikt upplägg med oväntade mängder djup, och det finns även en del andra spännande spelmekaniska inslag. Exempelvis så är Hugh alltid utrustad med ett standardvapen som inte gör jättemycket skada, men man kan hitta nya vapen av olika slag längs vägen. Däremot är varje vapen man hittar ett engångsvapen. Tar ammunitionen slut förstörs även själva vapnet, så istället för att hitta ett favoritvapen och sen hamstra ammunition till det får man nöja sig med de vapen som finns på banorna och anpassa sig efter hur situationen ser ut där och då. Utöver renodlade offensiva vapen av olika slag finns även mer taktiska vapen, som exempelvis skapar hologramkopior av Hugh som fienderna attackerar istället, eller gör Dianas hackningspussel enklare att lösa.

Nya vapen, uppgraderingar och andra spelmekaniska inslag introduceras i stadig takt under spelets gång, på ett väl avvägt sätt som gör att det alltid finns något som känns nytt och fräscht, samtidigt som alla inslag får komma till sin rätt och inte känns som meningslösa engångsgimmickar.

Det är förstås Capcoms egna spelmotor RE Engine som driver Pragmata och i vanlig ordning för deras mer linjära och fokuserade spel är det både enormt snyggt och flyter på väldigt bra. Visst, det finns vissa närbilder där texturerna inte ser helt klockrena ut, men på det stora hela är Pragmata en imponerande spelteknisk uppvisning.

Jag rekommenderar Pragmata till alla som vill ha ett bra actionspel, då jag hade mycket roligt med det under min genomspelning och kände mig nöjd när eftertexterna rullade, men jag har också förståelse för de spelare som blir besvikna efter att ha längtat i sex år och känner ”jaha, var det här allt?”

Även jag hade förväntat mig lite mer efter den urflippade trailern på det första Playstation 5-eventet, men det jag recenserar är ju det Pragmata som faktiskt finns att spela och inte det Pragmata som funnits i min fantasi de senaste sex åren. Det är ju ett bra spel, bara något annat än det jag hade väntat mig.

Förväntningar kan ju vara förrädiska och få något som faktiskt är bra i sig att kännas som en besvikelse för att man hade väntat sig något annat.

Som tur är har jag ju som recensent möjligheten att hjälpa andra att sätta sina förväntningar på kommande spel.

Du kan vänta dig ett bra, unikt och ganska kort actionspel från Capcom, med en helt okej berättelse och allt vad RE Engine innebär grafiskt och tekniskt.

För egen del hade ovanstående mening varit nog för att sälja in Pragmata för mig, och kanske är det det för dig med. Eller så kanske det får dig att känna att du hellre skaffar något annat, och det är ju okej det med.

Och nu när vi ändå pratar Capcom, lång väntan och förväntningar: Kom igen, Capcom, det är tio år sedan Ace Attorney: Spirit of Justice! När får vi Ace Attorney 7, som kommer att bli världens bästa spel någonsin i alla kategorier och få det att spruta champagne ur USB-portarna på min Switch 2?

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Animal Crossing fyller 25!

Hurra för Animal Crossing som fyllt 25 år den här veckan! För att fira detta har redaktionen satt ihop sina personliga topp fem-listor med allt från favoritfrukthattar till coolaste karaktärerna till… ja, allt möjligt. Se själva!

Dela din egen topp fem i kommentarerna och var med och fira!

ISABELL RYDÉN Topp fem bästa frukthattar

1. Apelsin En frukthatt att härska över dom alla. Den är rund, den är orange, den är perfektion.

2. Ananas Gult är långt ifrån fult och den här hatten tänker påminna alla om det.

3. Jordgubbe Orimligt gullig och passar till dagar då man inte orkar anstränga sig så mycket, för alla kommer bara se din hatt ändå.

4. Vindruva Den där hatten när man känner för att vara lite “extra” och vill ha vindruvor på huvudet och stå för det.

5. Äpple Alltid ett säkert kort, kanske lite “mid” men ibland får man vara det också.

ALEKSANDAR BUNTIC DANG Topp fem coolaste invånare

1. Cherry Den självklara drottningen av undergroundscenen. Med sin iögonfallande karmosinröda päls, sin "gothic-chic" ögonmakeup och spindeltröja ser hon ut som om hon precis har avslutat ett gig på en sliten källarpub.

2. Kevin I vanliga fall brukar de hurtiga "Jock"-invånarna bara vara lite fåniga, men Kevin ser ut som att han faktiskt lägger ner jobbet på gymmet. Med sin kamouflagemönstrade tröja och sitt självsäkra flin känns han mindre som "gympalektion i skolan" och mer som huvudrollen i en actionfilm. En som garanterat får ligga så att säga.

3. Eugene Om Animal Crossing hade haft en egen version av Grease skulle Eugene ha spelat huvudrollen. Med sin stekheta jacka och de ikoniska polisong-liknande markeringarna utstrålar han en rebellisk 50-talsenergi.

4. Groucho Med ett namn uppenbarligen inspirerat av Marx-bröderna. Groucho är snubben med stort S. Med sin djupa, grusiga röst och den blå pälsen som får det att se ut som att han ständigt befinner sig i skuggan, är han "det gamla gardet" i det tuffa gänget.

5. Jacques Den här lilla filuren tillför gruppen en modern, "street-smart" coolhet till spelet. Med sitt bockskägg, sin mössa och sitt DJ-inspirerade hem är han killen som har koll på de mest exklusiva klubbarna och de bästa skivaffärerna. Behöver du ett hett musiktips, kika in med Jacques.

ALEXANDER REHNMAN Topp fem invånare jag inte skulle vilja bo med

1. Ankha Tänk bara hur många snuskgubbar som smög i buskarna som jag skulle behöva köra bort!

2. Pierce Jag har svårt för sportfånar och hurtbullar i alla former, men det är kul att han håller på. Fast inte hemma hos mig.

3. Bob Hans självgoda leende och lömska aura är ett direkt hot mot mig.

4. Coco Jag skulle aldrig kunna befinna mig i samma rum som de själlösa ögonen. Brrrr.

5. Stinky Jag relaterar förvisso starkt till att hans catchphrase är ”GAAHHH” (det har min börjat bli på senare tid), men allt övrigt med honom, till och med hans namn, är en varningsflagga.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN Topp fem specialkaraktärer

1. K.K. Slider Ända sedan jag såg honom sitta på en enslig stubbe framför rådhuset i första Animal Crossing har K.K. Slider varit min favoritkaraktär i serien. Varje lördagkväll försökte man vara bänkad framför hans enmannakonsert för att få en ny låt att stoppa in i kasettspelaren. För varje ny del i serien är jag alltid lika förväntansfull över första mötet med K.K.

2. Mr. Resetti I Animal Crossing till Gamecube blev jag verkligen utskälld efter noter av Mr. Resetti. Mullvaden som skulle hindra en från att stänga av spelet utan att spara och gav en rejäl avhyvling om man gjorde det. Hjälpte det då? Inte riktigt. Istället blev det en väldigt rolig grej att se honom bli allt mer upprörd över mitt tidsresande och stänga av utan att spara. Det var på gränsen till att han fick en hjärtattack.

3. Redd Det finns otroligt många skurkaktiga karaktärer i Animal Crossing och förutom Tom Nook är den Redd den största. Ständigt på jakt att blåsa pengar av dig med sin stulna och fejkade konst. Men det är svårt att ogilla hans uppenbara häleri.

4. Phyllis Animal Crossing är verkligen sockersött på ytan men det rymmer en hel del ogästvänliga karaktärer. Speciellt i det första spelet. Phyllis som hade nattskiftet på postkontoret i Animal Crossing var raka motsatsen till hennes syster Pelly. Men det är svårt att inte gilla den kontrasten hon tillför.

5. Rover Den absolut första karaktären man möter i flera delar av serien och sätter tonen på ens nya Animal Crossing-liv. Därför förtjänar han en plats på den här listan.

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN Topp fem sämsta fiskar

1. Sea Bass Ohotad etta, ty jag hatar den med passion. I vattnet maskerar den sig som en riktig bjässe att fånga på kroken för att kunna tjäna storkovan, men i själva verket är den inget annat än en billig besvikelse. Denna hädelse till art förstör ett av mina största spelnöjen – att fiska.

2. Tadpole Spelets sämst inkomstbringande vattenlevande varelse och eftersom en stor del av tillfredsställelsen med fiskande i spel är att sedan sälja min fångst känns 100 bells som ett sorgligt tillskott till dagskassan.

3. Surgeonfish Jag har egentligen ett helt orimligt horn i sidan till den här fisken eftersom jag febrilt letade efter Sturgeon under en period och när jag då fick en Surgeonfish på kroken och misstog den för den sällsynta dyrgripen blev besvikelsen stor. Jag praktiskt taget såg vittrande kosing, som jag för två sekunder trodde skulle bli mina, sväva förbi i vinden.

4. Sturgeon Det här lilla svinet, visade det sig, gick inte att fånga under en rätt lång period. Och när den väl visade sitt fula plyte hade mitt intresse för att spela Animal Crossing: New Horizons dalat markant.

5. Ribbon Eel Övervägde att ha med Black Bass på listan enbart på grund av att det är ytterligare en förbaskad abborre, men istället tog jag med Ribbon Eel endast på grund av att det är en ål. Och har ni sett något mer opålitligt skrälle?

Ja hörni, efter en extremt matig mars månad kommer nu april och ser ut som en fattigmansrätt i jämförelse – med ”endast” 9 titlar (som jag har valt ut*). Kanske är det dock för allas bästa, eftersom många av förra månadens titlar fortfarande torde hålla mången spelare fullt ockuperade. Å andra sidan är många av april månads titlar riktigt spännande, så det vi saknar i kvantitet kanske vi istället får i kvalitet?

Men vad har vi då att se fram emot denna månad? Den kronologiska ordning börjar med att leverera två väldigt säregna och unika plattformsupplevelser, i form av det action-pussliga MotionRec som följs av det extremt blodiga ChainStaff. Men veckan bjuder också på det audiovisuella pusseläventyret TR-49, samt Pokémon Champions med sitt strategiska gameplay.

Ytterligare en vecka senare kommer en trio av spel att avlösa varandra: det actionpackade och retrodoftande Mouse: P.I. For hire, det megaavkopplande Tomodachi Life, och slutligen ett action-äventyrligt PRAGMATA.

Månaden avrundas med Ys Memoire: Revelations in Celceta, såklart ytterligare ett action-JRPG, och inKONBINI, en narrativ närbutikssimulator som tar plats i Japan.

Njut av era Switchar och spela på, så hörs vi igen i maj! Och tack för alla fina, varma ord som ni har lämnat tidigare månader <3 Det får mig verkligen att känna att jag har gjort rätt som återvänt till skrivandet <333

*Har jag råkat missa någonting som på riktigt är stort och viktigt att uppmärksamma och prata om? Kommentera så uppdateras artikeln.

Innehållsförteckning

-ChainStaff [S1] [eShop] ~He-Man & the Masters of the Universe: Dragon Pearl of Destruction FÖRSENAT TILL SOMMAREN -inKONBINI: One Store. Many Stories [eShop] -MotionRec [S1] [eShop] -Mouse: P.I. For Hire [S2] -Pokémon Champions [S1] [eShop], [Upgrade Pack] -PRAGMATA [Game-Key] -Tomodachi Life: Living the Dream [S1] -TR-49 [S1] [eShop] -Ys Memoire: Revelations in Celceta [S1]

ChainStaff [S1] [eShop] Plattform/Action, 8:e

En extremt våldsam och blodig plattformare i en alternativ verklighet där sporer från rymden har muterat livet här på jorden. Protagonisten har dessutom fått sitt huvud övertaget av en utomjordisk varelse... Men! Din bästa vän har uppfunnit något som ska göra dig till den hjälte som jordens befolkning behöver: den transformerande och sylvassa ”ChainStaff”.

Genom 10 vansinniga nivåer av varierande miljöer, möter spelaren muterade varelser av allsköns storlek. Spetsa, genomborra och klyv allt motstånd med ditt spjut, som också kan användas som en sköld eller änterhake. Använd groteska uppgraderingar för att förstärka din kropp genom att absorbera organ från döende kamrater, något som alien-rösten i ditt huvud hela tiden propsar på att du gör istället för att rädda dem.

He-Man & the Masters of the Universe: Dragon Pearl of Destruction [S1] [eShop] Beat ‘em Up (FÖRSENAT)

Ett riktigt klassiskt beat ‘em up från samma utgivare som nyligen gav oss Terminator 2D: NO FATE. Spela som He-Man, Man-At-Arms eller Teela (She-Ra går att låsa upp) från den välkända 80-talsserien av extremt muskulösa hjältar och skurkar. Givetvis är det Skeletor och Evil-Lyn som behöver besegras än en gång, när de nu planerar Eternias undergång med hjälp av en uråldrig relik: Drakpärlan (av förgörelse).

12 actionpackade, sido-scrollande nivåer fulla av igenkännbara fiender, däribland Beast Man och Trap Jaw. Varje spelbar karaktär kommer för övrigt med unika, karaktärsspecifika attacker och rörelser samt specialare.

Limited Run Games släpper en fysisk utgåva samma dag, för den som är intresserad.

Uppdatering 16/4: Spelet blir försenat till sommaren, utan datum, för att försäkra att releasen verkligen kommer att "exhaltera och utmana fans av alla generationen".

inKONBINI: One Store. Many Stories [eShop] Simulator, 30:e

Detta är något så rogivande och mysigt som en närbutikssimulator. ”Konbini” är det japanska låneordet för ”convenient store” och således tar detta spel plats i just (90-talets) Japan, med Makoto Hayakawa som vår huvudperson och flitiga arbetare. Makoto är student och tänker spendera sommaren bakom disken inne på Honki Ponki, som är namnet på närbutiken.

Fyll på hyllorna, fronta och vrid på förpackningar så att de är lättare att läsa, beställ fler varor, prata med kunderna, gå hem och sov inför en ny dag. Mellan dessa typiska vardagsuppgifter för ett butiksbiträde kan spelaren även utforska omgivningen runt butiken. Men framförallt kommer mycket av tiden att spenderas på att komma närmare lokalbefolkningen som besöker butiken, genom utlovade meningsfulla konversationer som ska leda till en hel del personliga och rörande berättelser. Därav undertiteln i namnet också.

Kommer även fysiskt till Switch 2 på höstkanten.

MotionRec [S1] [eShop] Pussel/Action, 2:a

Ett plattformspussel med svartvita pixlar. Spelets gimmick är att du när som helst kan hålla in en knapp för att spela in hur du rör dig och i vilken bana. Släpp knappen och utför den inspelade rörelsen, oavsett hur förutsättningarna i omgivningen kan ha förändrats sedan inspelningen gjordes! Med andra ord kan du spela in rörelsen av att åka hiss och senare utföra samma typ av förflyttning på en annan plats – trots avsaknaden av hiss på den nya platsen.

Därav namnet MotionRec. Logiskt, eller hur? Och så funkar spelet genom samtliga 30 nivåer.

Mouse: P.I. For Hire [S2] FPS/Action, 16:e

En förstapersonsskjutare som har samlat mycket hype och uppmärksamhet sedan 2024 för sin visuella stil, som efterliknar den gamla svartvita kortfilmen Steamboat Willie med Musse Pigg. Här spelar man som privatdetektiven Jack Pepper och även om det största fokuset för gameplay ligger på action-packat FPS-skjutande, behöver man ibland även undersöka brottsplatser för att leta efter ledtrådar på ett lugnare och mer metodiskt sätt.

Maskingevär, hagelbössor, konsumerbara uppgraderingar och maniska bossar, med miljöer som visar allt från mörka gator och klassiska filmstudios till operahus och giftiga träsk.

Det släpps även en specialutgåva med namnet "Mouseburg Edition" som innehåller bl.a musiken på 7" vinyl, en dubbelsidig poster och ett litet seriealbum.

Pokémon Champions [S1] [eShop], [Upgrade Pack] Strategi/Fighting, 8:e

Arena-fighting med Pokémons såväl online som offline, med både rankade och orankade matcher. Rekrytera monster till ditt team, ändra deras stats med lätthet och ge dem attacker som du vill att de ska ha. Det kommer också en ”Starter Pack bundle” som inkluderar några fördelar in-game såsom ett större förråd. Switch 2 får dessutom en gratis Upgrade Pack med förbättrad grafik.

Släpps även till mobiler och som jag har förstått det kommer spelet då att vara gratis att börja spela. Har varit lite oklart allt detta med vad som ska kosta och inte, och hur.

PRAGMATA [Game-Key] Action/Äventyr, 17:e

Tredjepersonsskjutare med lika mycket action som story. Hugh Williams skickas ut för att undersöka turbulens på en månbas, tillsammans med androiden Diana som är en så kallad ”PRAGMATA”. De två blir omedelbart klassificerade som ett hot av den AI som skyddar månbasen, vars humanoida robotar är näst intill odödliga.

Men genom att låta Diana hacka dessa säkerhetsrobotar i realtid kan man exponera deras svaga punkter. Beroende på hur pass väl du lyckas med detta lilla minipussel får du då även lägga på extra effekter och skada, när du väl börjar skjuta.

Vad kommer Hugh och Diana att hitta för hemligheter på månbasen och vad kommer Diana att kunna lära sig från Hugh om mänskligt beteende?

Tomodachi Life: Living the Dream [S1] Livssimulator, 16:e

En rejäl uppgradering av 3DS-spelet från 2013. Detta är lite som The Sims men med mer slump och mindre direkt kontroll, fast en hel del av den slumpen går nu att styra och justera.

Poängen med spelet är att man skapar ett gäng Mii-karaktärer och låter dem bo på en ö som får allt fler byggnader på sig. Karaktärerna interagerar såväl med sin omgivning som varandra och kan bli kära, gifta sig och skaffa barn, gå till olika butiker, bo enskilda eller tillsammans – i såväl mindre hus som stora lägenhetsbyggnader.

Den största skillnaden här i Living the Dream är som sagt att spelaren nu kan välja att ha mer direkt kontroll över saker och ting. Plocka upp en Mii och placera bredvid en annan för att introducera dem till varandra. Placera ett föremål bredvid en Mii för att få den att bli nyfiken på föremålet. Dela ut olika quirks för att ge varje Mii mer personlighet. Det går till och med att designa byggnadsfasader och rita motiv på kläder, precis som i Animal Crossing.

TR-49 [S1] [eShop] Pussel/Äventyr, 7:e

Gömd i en gammal källare under en kyrka finns en dator, från andra världskriget. Genom en gammal, kracklig högtalare hör du datorn komma till liv – och säga ditt namn... Den vill att du hittar en stulen bok och säger att tiden är knapp.

Ett interaktivt, audiovisuellt drama som svarar på var du befinner dig. Finns redan ute på Steam där det har blivit mycket väl mottaget.

Ys Memoire: Revelations in Celceta [S1] Action/RPG, 28:e

Mer av det gamla! Ytterligare ett Ys som återuppstår på Switchen i dessa tider. Action-orienterat likt de andra och med isometrisk vy. Släpptes första gången 2012 och tar plats ett år efter X: Nordics, som vi ju fick till Switch 2 i februari.

Säljs även i en lite finare och dyrare utgåva som bl.a inkluderar en tygkarta och soundtrack på CD.

Valve meddelar att de kommer att släppa en Switch liknande bärbar spelkonsol/gaming PC i december. Steam Deck kommer i tre varianter:

Video: Steam Deck: 10 Things You NEED TO KNOW

Vad tror ni, succé eller ny Steam Machine?

Fixar ett ordentligt inlägg när loading.se fungerar som den bör...

https://hypefinder.com/

Vi pratar om Marathons jojo-poäng, Early Access-ändringar på Opencritic och Douglas stress över att fylla sin lista så snabbt som möjligt.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Wing Men av Hemophiliac från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Ingenting kan någonsin existera utan kontexten av allt som har kommit före det.

Varenda handling vi utför är slutprodukten av hundratusentals år av mänsklig historia och miljardtals år av universums historia innan dess.

Så även Loading – Loading.se dök ju inte upp ur tomma intet.

Och Loadings historia började ju inte heller den 5 oktober 2018, när forumet i sin nuvarande inkarnation slog upp portarna, utan det fanns ju åratal av historia innan dess, som vägleder alla på Loading – så väl redaktionen som forumiter – än idag. En kultur och ett arv vi förvaltar än idag, men som förstås formas om och utvecklas med tiden.

Tyvärr är mycket av Loadings tidiga historia förlorad – när det gamla forumet stängde i början av sommaren 2018 hände ju mer än bara att man under några månader inte fick upp något forum när man skrev Loading.se i webbläsaren. I det ögonblicket blev över ett decennium av svensk spelkultur och historia utplånat, som ett Spelsveriges Alexandriabibliotek. Visst, en del finns kvar via Wayback Machine och dylikt, men långt ifrån allt.

För att förhindra att det sker igen och försöka rädda det som räddas kan av Loadings tidiga historia, har vi i redaktionen påbörjat arbetet med ett historieprojekt. Ett projekt för att försöka sammanställa så mycket som möjligt av vår gemensamma historia, inte bara för oss som besöker Loading idag, utan även de som kommer efter oss. Givetvis kommer detta projekt publiceras här på Loading.se, men vi kommer även att se till att det publiceras i andra format, så att det finns tillgängligt för framtida generationer även om Loading i sig inte skulle göra det.

Det har sagts många gånger förr, men: Ett forum är inget utan sina användare.

Det är ju inte bara vi i redaktionen som är en del av Loadings historia, utan alla som någonsin har interagerat med Loading på något vis är det. Och därför vänder vi oss till er.

Vi vill ha er hjälp att samla in material med historiskt värde, som hjälper oss att på ett eller annat sätt lägga pusslet kring Loadings historia. Det kan vara alla möjliga sorters material – bilder, videoklipp, gamla sparade inlägg – vad som helst!

Och oroa dig inte om du inte har något tillgängligt just nu – den här insamlingen har inget slutdatum. Loadings historia tar ju inte slut i den sekund då vi publicerar vårt historieprojekt, utan fortsätter så länge Loading finns, och in i det sista ska vi undvika att sätta ett slutdatum på Loading.

Var med och dokumentera Loadings historia – och fortsätt vara en del av den.

Du kan lägga upp ditt material i den här tråden. Om du vill vara anonym, eller har material som har ett historiskt värde men som du av en eller annan anledning inte kan eller vill visa offentligt, kan du maila det till historieprojekt@loading.se.

Nyhetsveckan v.15

Varje lördag publicerar vi ett urval av nyheter från veckan som gått. Mycket nöje!

/Redaktionen

Loading-redaktionen startar ett historieprojekt

I måndags utannonserade redaktionen på Loading.se att de har startat ett historieprojekt, med syfte att dokumentera och bevara så väl gamla som nya Loadings historia. Redaktionen uppmanar alla medlemmar som har något att bidra med att göra det.

Ninjas in Pyjamas varslar all personal i Sverige

I torsdags rapporterade Expressen att Sveriges kanske mest kända e-sportlag Ninjas in Pyjamas är på väg att tappa sin svenska koppling. Under de senaste åren har laget flyttat allt mer av sin verksamhet till Abu Dhabi, och nu planerar laget att även den svenska verksamheten ska ledas därifrån. Som en följd av detta har alla anställda i Sverige varslats på ett möte under torsdagen. I ett mail som skickats ut till de anställda står det att inga slutgiltiga beslut har tagits, men att de riskerar att sägas upp.

Doki Doki Literature Club har tagits bort från Google Play

Tidigare i veckan försvann Dan Salvatos hyllade visuella roman Doki Doki Literature Club från Google Play. I ett uttalande från Salvato och utgivaren Serenity Forge meddelas att spelet togs bort då Google hävdar att innehållet i spelet strider mot deras användarvillkor. Spelet är fortsatt tillgängligt på andra plattformar, och utgivaren säger att de gör vad de kan för att det ska komma tillbaka till Google Play

Vi har också spelat mer Marathon som har tagit upp en överraskande stor tid av våra liv men Adam har i alla fall hjälpt till med att ha spelat något annat med det sci-fi-osande Fort Solis.

Sedan har vi faktiskt sett The Super Mario Galaxy Movie och har hört Donald Glovers Yoshi.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Cinnamon Soil av Rockos från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

För helt nykomna hjältar så står JRPG för just Japanese Roleplaying Game. Det är just rollspel från Japan och det finns ju hur många som helst och underkategorier som passar in på det hela. Så som att man har Action-RPG (ARPG), Strategi-RPG (SRPG), med flera. Några kända serier är Final Fantasy, Tales of-serien, Persona, Disgaea med flera. JRPG genomsyras ju ofta också av japansk humor, som är lite annorlunda än vad man kanske är van vid. Dom har också lite annan syn på saker och ting. Ofta är det också unga hjältar som ska rädda världen, det är naturligtvis inte alltid så.

Vi håller en god ton och sköter oss i tråden, detta är en plats där alla ska trivas. Var försikta med spoilers i spel och ta inte förgivet att alla har spelat det senaste JRPG:et. Markera tydligt om du ska spoila något.

Vila i frid gamla JRPG-tråden.

• Final Fantasy VII Remake (Hajp tråd)
• Final Fantasy XIV
• Den officiella tråden om Atelier-serien
• Den stora Tales of-tråden
• Dragon Quest Heroes
• Kingdom Hearts Tråden
• Ni no Kuni
• Pokémon: Let's Go
• Star Ocean V
• Tales of Arise (Hajp tråd)
• Tales of Berseria
• Tales of Graces ƒ
• Tales of Hearts R
• Tales of Vesperia: Definitive Editon
• Tales of Xillia
• Tales of Xillia 2
• Tales of Zestiria
• [Xenoblade Chronicles: Definitive Edition] (https://loading.se/post/5d9643e43146b6001e3d41b4)

• Västerländska rollspel
• Rollspel - med penna och papper alltså
• MobilRPG-tråden

Nintendo 3DS fyller 15!

För att fira 15-årsjubileet av Nintendo 3DS blickar vi tillbaka på när den lanserades, en maskin som öppnade dörren till helt nya sätt att spela. För många av oss blev den snabbt en följeslagare på resor, sena kvällar och långa sommarlov. Nu låter vi Alexander, Amanda och Jimmy dela med sig av sina bästa minnen och de där ögonblicken som gjorde 3DS till något alldeles extra.

ALEXANDER REHNMAN

Nintendo 3DS är en av de konsoler som ligger mig varmast om hjärtat. Det var bland annat den första spelkonsol jag köpte för egna pengar, efter att en av mina systrar hade fått en i present och jag kände att jag också ville ha en efter att ha testat lite. Till en början var spelutbudet kanske inte så imponerande, men sommaren 2013 släpptes Animal Crossing: New Leaf, som jag blev mycket förtjust i och lade ner många timmar på, och det blev starten på min verkliga kärlek till 3DS.

Några månader senare började jag gymnasiet, och där lärde jag känna mina vänner Ola och Jakob, som jag har en del kontakt med än idag – och jag tror att 3DS till stor del är att tacka för det! Vi alla hade varsin 3DS och spenderade mycket tid med att spela tillsammans och diskutera spel till den mellan lektioner och efter skoldagar, något som verkligen formade våra vänskapsband och gjorde oss till en sammansvetsad trio.

Och vilket spelutbud sen – Animal Crossing, Super Smash Bros., Pokémon, Tomodachi Life, Ace Attorney, Monster Hunter, Fantasy Life, Yo-Kai Watch och… ja, listan kan göras lång! Faktum är att jag då och då spelar på min 3DS än idag, för även om Switch-familjen till största del ersatt den för mig finns det fortfarande en del gamla godingar som inte portats vidare.

För mig var 3DS under flera år en lika självskriven grej att ta med sig när man gick hemifrån som mobil, nycklar och plånbok, på ett sätt som ingen annan konsol har varit. Det säger väl en del om vilken otrolig konsol den var när det begav sig – och att jag fortfarande plockar fram den då och då säger väl en del om vilken otrolig konsol den är än idag. Det är smått ofattbart att det har gått femton år sen denna fantastiska lilla maskin gjorde debut och gjorde en enorm insats för att forma mig både som människa och spelare.

Stort grattis på 15-årsdagen, Nintendo 3DS! Må ditt minne leva för evigt!

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Att spela bärbart, och den smidiga tillgänglighet som det innebär, har alltid varit något jag uppskattat. Och redan så ända sedan barnsben.

Det är en gren av spelindustrin som för mig, och förmodligen många, dominerats av Nintendo som redan på nittiotalet charmade brallorna av mig med sin Game Boy och de två efterföljande varianterna Color och Advance. I vårt hem ägdes det ingen stationär konsol, utan de var endast kortare gästspel i mitt liv tills efter att jag flyttade hemifrån, men utöver att spela på mina föräldrars jobbdator plockades den aktuella fickmanicken upp – oavsett om det var på sofflocket eller bilsätet.

Men den här texten skall ju inte handla om Game Boy, utan om en portabel konsol som lanserades betydligt senare i företagets historia – Nintendo 3DS. Och närmare bestämt det första jag tänker på när jag hör dess namn.

När jag inte hade varit vidare lång tid på IGN Sverige, som jag hade en kortlivad karriär på innan de som kunde flyttade över till Loading, tog jag mig an uppdraget Fire Emblem Fates: Conquest. Jag var väl bekant med karaktärerna Marth och Roy, från samma serie, i Super Smash Bros. eftersom den förstnämnda konstant var och är mitt förstahandsval i karaktärsväljaren. Däremot hade jag ingen djupare inblick i den anrika strategispelserien, men vad jag inte visste var att detta var början på en oväntad men långlivad kärlek. Jag blev helt uppslukad och bar med mig min Nintendo 3DS var jag än tog vägen, likt när jag tog med mig min nittiotalsmaskin till alltifrån skolgården till utlandssemestern. Det var ju så förpillat fiffigt att kunna sitta på pendeltåget, för att sedan klappa ihop sin 3DS som en bok, och sedan fortsätta på samma ställe i personalrummet innan nästa klient.

Därefter skaffade jag Fates: Birthright, Awakening och Echoes: Shadows of Valentia ur samma spelserie och det råder inga tvivel om att dessa taktiska rollspel är det jag spelat mest när det kommer till denna konsol. Att den öppnade ögonen för en spelserie som jag hyser stor värme till gör att den för alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Jag tyckte verkligen att det var ett genidrag av Nintendo att göra en maskin med 3D som inte krävde glasögon. För så jäkla kul var det inte att gå på bio och se en mörkare och suddigare bild för att hoppa till när något otäckt hoppade ur skärmen. Sedan stängde jag i princip nästan alltid av 3D-effekten på grund av att jag fick massiv huvudvärk av den.

Och det är väl egentligen det som sticker ut mest med 3DS. Den där 3D-skärmen som ingen egentligen ville ha sedan. Till och med Nintendo släppte en variant utan 3D med det finfina namnet Nintendo 2DS.

Samtidigt är det svårt att inte charmas av Nintendos sista exklusiva bärbara maskin. Nintendo Switch i all ära men med att traditionella stationära spel numera kan spelas på springande fot har man förlorat de där mindre knasiga spelen som frodades på Nintendos bärbara maskiner.

Och då måste jag ju nämnas det som var absolut bäst med maskinen. Streetpass.

Streetpass var höjdpunkten på alla spelträffar när 30 oduschade nördar samlade sina 3DS på ett och samma bord bara för att samla på sig varandras Miis, samla pusselbitar och ge sig ut i äventyrsläget.

Är det någonting Nintendo har varit helt själva att lyckas med på konsolmarknaden är det att skapa ett socialt ställe på sina maskiner som människor faktiskt använder. (Länge leve Mii Plaza på Wii U). Min stora dröm är att vi ska någon gång få se något liknande på Switch igen så kan vi alla gå runt, vänta på att den gröna lampan lyser upp och att en ny Mii har hälsat på samtidigt som vi nynnar på världens bästa låt.

Det här spelade vi: Mars 2026

ISABELL RYDÉN

Little Nightmares: Hög mysläskig faktor.

Reanimal: Kort och gott. Däremot önskade jag att vissa spelsekvenser var längre.

NIKLAS KARLSSON

Marathon: Ibland kliar det till och då slår man till med ett par rundor. Läs gärna min och Jimmys recension.

Crimson Desert: Oerhört märkligt och ojämnt spel, men bjuder på magnifika vyer och underliga system som både frustrerar, men också erbjuder något annorlunda.

Assassin’s Creed Shadows: Tillbaka till feodala Japan. Underbara vyer.

Pokémon Pokopia: Tokmysigt när man bara vill varva ner och överösas av positivitet

Balatro: Det är som vatten och luft.

Robocop: Rouge City: Är man ett minsta fan av Robocop bör man inte missa detta. Tar vara på och gör kanske varumärket mer rättvisa än det förtjänar.

ALEXANDER REHNMAN

Hollow Knight: Ju mer jag spelar, desto mer inser jag vilket otroligt spel det faktiskt är. Stämningsfullt till tusen, fantastisk utforskning, och en svårighetsgrad som bjuder på en utmaning utan att kännas omöjlig eller orättvis.

Hyrule Warriors: Age of Imprisonment: Till sist tog det slut, och det var ett väldigt trevligt spel! Alltid kul att tjonga på lite fiender, och kul att få se lite mer bakgrundshistoria till Tears of the Kingdom.

Donkey Kong: Bananza: Det är kul, men det blir lite ”same same” i längden.

Mario & Luigi: Brothership: Det tar ju ta mig fasen aldrig slut. Varje gång jag tror att det är slutspurten dyker något nytt upp. Det borde ha varit slut för flera timmar sen, för även om det är kul och charmigt kan det bli för mycket av det goda.

No Sleep for Kaname Date – From AI: The Somnium Files: Inte riktigt lika vasst som föregångarna, men ett trevligt spel ändå. Jag gillade escape room-inslagen.

Yakuza Kiwami 3: Helt okej spel, urusel remake av Yakuza 3. Var är Mack? Var är Komaki? Var är Revelations-scenerna?

Pokémon Pokopia: Ett spel som är så mysigt att det nästan blir parodiskt.

Hades II: Alldeles briljant roguelite – bjuder på utmaning utan att kännas omöjligt, och med hur mycket som helst att låsa upp och experimentera med. Oj oj oj.

Mewgenics: Jag har bara spelat några timmar av detta mastodontlika spel. Det är charmigt och har svinbra musik och rätt kul strider, men det känns som att det är viss risk för att det blir tjatigt i längden och- CAT FIGHT, CAT FIGHT, CAT FIGHT, CAT FIGHT…

Ys X: Nordics: Jag tar mig genom det ett kapitel i taget med jämna mellanrum. Ett rätt trevligt spel.

Final Fantasy XIV: Dawntrail: Alldeles utomordentligt spel att spela när man lyssnar på en lång podcast.

The Hundred Line -Last Defense Academy-: Det blir mer och mer intressant ju mer man spelar, som sagt.

Atelier Ryza 3: Alchemist of the End and the Secret Key: Megamysigt.

Apollo Justice: Ace Attorney: Ett spel som är mycket bättre än jag minns det som. Har glömt mycket av sista fallet, så det ska bli kul att lösa på nytt.

Fate/stay night Remastered: Otroligt vilka fräsiga stridsscener man kan skapa utan ordentliga animationer, men med text, stillbilder, ljudeffekter och röster. Bra exempel på ”less is more”. Hör du det, Yngwie?

Armored Core VI: Fires of Rubicon: Ice Worm var en skitfet bossfight.

Prince of Persia: The Lost Crown: Ett utomordentligt metroidvania. Att kunna fästa skärmbilder på kartan är briljant!

Picross 3D: Utomordentligt ”fem minuter då och då”-spel. Och JÄKLAR vad många pussel det finns. Det gillar jag!

ALEKSANDAR BUNTIC

Marathon: Det bästa Bungie har gjort sedan de lämnade Xbox. Ja, bättre än både Destiny 1-2 och dess expansioner.

Death Stranding 2: Det är så himla fint att vara tillbaka som postombud. Det är mycket enklare än första spelet, men jag är fängslad av den berättelsen och karaktärerna.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Esoteric Ebb: Fantastiskt roligt och välskrivet rollspel med fokus på dialog. Superbra!

Marathon: Jag har förälskat mig helt i detta spelet. Det är nervkittlande kul.

Mario Tennis Fever: Roligt att spela multiplayer men det var en riktigt sorglig kampanj.

Planet of Lana II: Det var en solklar förbättring mot det första spelet.

Pokémon Pokopia: Utan tvekan årets överraskning hittills.

Returnal: Peppar inför Saros.

Screamer: Vi får alldeles för lite arkadracingspel.

Super Meat Boy 3D: Jag är inte helt såld på spelet i 3D. Det är inte i närheten lika tajt.

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Returnal: Ett spel som legat i min personliga skämshög oförtjänt länge och i synnerhet så med tanke på hur mycket jag diggar skaparna Housemarque. Jag vill dock tro att detta var den perfekta uppladdningen inför Saros och mer om äventyret i Returnal går det att höra mig, Jimmy och vår vän Douglas prata om i denna månads Skämshögen.

Balatro: Ett väntat återfall.

Esoteric Ebb: Recensionen, av vad som garanterat är ett av 2026 års mest intressanta spel för egen del, finns att läsa här på forumet.

Mewgenics: Katter, knasigheter och krigskonst – det har verkligen något!

Word Play: Är numera på den legendariska nivån och vänder ut och in på hjärnan för att ruska fram såväl bättre som längre ord.

Yakuza 0: Tog mina första trevande steg i ett av seriens mest hyllade spel. Och än så länge är jag mycket nyfiken på hur berättelsen skall läggas fram.

Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties: Det tog sin lilla tid att komma i mål, eftersom jag var så upptagen med att försöka klå alla barnhemmets ungar i Dragon Reversi.

Det har ocksåp viskats om kommande Nintendo-spel där det verkar som att det kommer en remake av det legendariska spelet The Legend of Zelda: Ocarina of Time, ett nytt Starfox och fler Switch 2-uppgraderingar av äldre Switch-spel.

Amanda har också slutfört sitt andra spelprojekt, Under the Moon, och pratar om hur arbetet har gått. Ni kan också testa det själva här.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Through a Mirror Darkly av Cosmoptera från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Ny månad, nytt avsnitt – precis som utlovat!

Denna gång stångar vi huvudet mot väggen, med all sisu vi besitter, i finska Housemarques äventyr Returnal. En tredjepersonsskjutare med roguelike-utformning som 2021 fick upp många spelares ögon för den partikeleffektsälskande studion.

Break the cycle!

Spelsnack | Spotify

”Inget för en trygghetsnarkoman”

MARATHON XBOX SERIES X|S, PLAYSTATION 5, PC Recensenter: Niklas Karlsson och Jimmy Seppälä Steén

Niklas Karlsson XBOX SERIES X

För att få det ur vägen – Marathon har rötter ända tillbaka till 1994 och var ett Mac-exklusivt spel med samma namn. Huruvida det har någon egentlig betydelse eller inte kan jag inte svara på, men jag antar att det har underlättat en aning för Bungie när de har byggt det universum som det nya Marathon utspelar sig i.

Utöver det har nog ingen missat att Marathon är en extraktionsskjutare i förstapersonsperspektiv för upp till tre spelare. Redan med det sagt anar jag att vissa redan har avfärdat spelet, medan andra undrar vad som särskiljer det här mot andra spel i genren.

Jag tycker framförallt att sci-fiinramningen och den grafiska inriktningen talar starkt till Marathons fördel. Man märker influenser från 80- och 90-tal genom ett formspråk som påminner om allt ifrån Wipeout till Ghost in a Shell och Neon Genesis Evangelion. Det är svag retrofuturism, men utan överdrivet mycket kromatisk aberration och scanlines. Det är inte analogt. Snarare extremt digitalt. Det måhända vara ytligt, men jag tycker det gör mycket för spelupplevelsen. Det känns medvetet och genomtänkt och kan inte beskyllas för den typiska “ser ut som alla andra”-retorik som florerar online på olika forum och plattformar. Miljöerna är väldesignade och byggnadernas interiörer är intrikata designmässigt. Det känns som en miljö som varit levande. Vertikaliteten är påtaglig. Något jag ofta berömmer i spel, då det alltför ofta känns som att spel upplevs platta.

En annan aspekt som känns annorlunda för Marathon är de olika organisationerna som man gör uppdrag åt. Det påminner starkt om Armored Core VI: Fires of Rubicon. Ens karaktär betraktas som total frilansare och organisationerna utlovar inget stödramverk eller skyddsnät. Du belönas för utfört uppdrag, inget mer. Det finns i dagsläget sex olika organisationer som på ett eller annat sätt knyter an till det övergripande narrativet. Varje organisation har en representant som har lite att säga mellan olika uppdrag som gör deras roll i spelet lite mer tydlig. När man får tillgång till en ny organisation får man se en liten mellansekvens som är mycket läckert producerad. Det är ett cyberorganiskt formspråk och musiken är ödesmättad och mystisk. Det är ingen glättig Marvel-yta. Varje organisation har egna färdighetsträd med lite olika inriktningar. Färdigheterna låser man upp genom att göra uppdrag för dem och på så vis gå upp i nivå hos uppdragsgivaren, sedan spenderas pengar och olika material för att köpa den färdighet man vill. En stor fördel i sammanhanget är att många av uppdragen kan man utföra etappvis eller klara utan att lyckas extrahera. Det gör att man kan tillskansa sig uppgraderingar som gör nästa omgång lite lättare, om än lite. Utöver uppgraderingar av ens “skal” kommer även organisationerna sälja bättre och bättre grejer åt dig i butiken ju högre nivå man kommer till. Det skapar incitament.

Det finns också en global nivå som påverkar vilka områden man kommer åt, varje gång man går upp i global nivå får man ett paket med vapen, material eller liknande. Så generellt känns spelet ganska generöst och jag har ännu inte befunnit mig i situationen att mitt förråd är tomt. Det finns såklart också en butik där man köper vapen och tillbehör och så vidare. Det finns också alltid ett gratispaket som är en riskfri uppsättning vapen man kan ta med sig ut i matcherna, men abrovinken är att om man väljer ett så kallat sponsrat kit, kan man inte lägga till mer ammunition eller hälsoföremål, även om man har gott om plats i ryggsäcken. Det gör att man kan balansera risken med att ge sig ut i världen lite, men baksidan är att man har väldigt begränsat med både liv, sköld och ammunition och man blir tilldelad ett vapen, utan möjlighet att påverka det.

Utöver inramningen och det estetiska är det en typisk extraktionsskjutare. Man förlorar allt man har på sig om man dör, och det finns både andra spelare och gott om NPC-fiender som består av styrkor med koppling till UESC så väl som organiska hot som finns på planeten Tau Ceti IV. Den mänskliga utposten där allt har gått fel och ingen vet riktigt varför, men likväl är det konflikt mellan de olika företagen och organisationerna och de konkurrerar om att säkra monetära, materiella och intellektuella värden. Matcherna är 25 minuter långa och efter fem minuter finns det möjlighet att extrahera via specifika terminaler. Precis som andra spel i genren blandas smygande med full attack. Fokus ligger på att höra och identifiera olika ljud för att avgöra vilken form av hot som står framför en. Man sitter mestadels på helspänn och spelar man ensam kan utmaningen inte annat än sägas vara enormt hög, det gäller att inte överila sig. Det skaver lite för mig, men jag kan tänka mig att det är lockande för andra. Att spela med två medspelare med röstchatt gör upplevelsen mycket mer hanterbar och underhållande, i vissa fall rent lättsam. Kontrasten är ganska stor.

Man har 7 olika “skal” att välja mellan inför en match och de har lite olika egenskaper. I stort följer de en rätt typisk mall, med en offensiv variant, en smygande variant, en supportvariant och så vidare. Varför jag säger skal är för att man inte fysiskt är på planeten, utan ens medvetande och riktiga kropp flyter runt i rymden någonstans och bara ens medvetande strålas in i ett skal när man ska utföra uppdrag på planeten. Sex av de sju skalen är gjorda för att bygga ditt lag med, eller för att gå ut ensam och utföra uppdrag. Den sjunde varianten kallas “Rook” och är ett skal exklusivt för solospel. Här slumpas utrustningen och det går heller inte att göra uppdrag, utan fokuset ligger snarast på att utforska kartorna och samla på sig material för att exfiltrera och på så sätt bygga upp resurser i form av kapital och utrustning för att ta sig an uppdragen vid annat tillfälle. Med Rook går det också fortare att komma in i matcherna, för man hamnar lite var- och närsomhelst i matchen. Det kan till exempel bara vara åtta minuter kvar, eller 12, eller 16. Det gör att Rook är mitt främsta val när jag bara vill köra en runda eller två.

Det kontroversiella. Att Bungie bad recensenter vänta till kartan “Cryo” släpps. I slutet av mars. Fanns det någon substans i det? Cryo är en tidsbegränsad karta som kräver minst två spelare och det krävs att man har utrustning med sig som är värd minst 5000 av spelets valuta. Det är svårare än man kan tro och kräver en hel del värdefulla och väl uppgraderade vapen. Specifika uppdrag finns för kartan och de är ännu mer diffusa än de ordinarie uppdragen. Kartan är enorm och utspelar sig på rymdstationen Marathon. Stora delar av kartan är avgränsade och kräver säkerhetsklasser mellan ett och tre. De första minuterna går åt till att hitta säkerhetspass och man behöver ett antal för att låsa upp de olika klasserna. Dessa pass kan ligga öppet på kartan, men oftast är det svåra fiender som har dessa och man kan ta dem när man dödat dem. Jag har själv inte kommit så långt att jag ens sett en extraktionspunkt trots att tiden runnit ut – vilket man gör på de andra kartorna, där nya punkter dyker upp vid givna tillfällen under matchens gång. Säkerhetspassen är bara ett första steg i en större händelsekedja som jag har långt kvar att upptäcka. Det här känns som potentiell kattmynta för dem som älskade Destinys raids. Att hänga på internetforum och spekulera i skeenden och spelmoment. Att följa Bungies ARG-liknande stil på sociala medier. Där allt, eller inget, kan vara en ledtråd.

Jag tycker alltid att det är svårt att recensera ett sådant här online-fokuserat spel. Dess livskraft hänger både på hur många spelare som hänger sig åt spelet och hur utvecklarna på Bungie fyller spelet med innehåll löpande för att hålla upplevelsen intressant. Det man kan säga är i alla fall att de har lyckats rätt bra med Destiny. Frågan är bara om de kan lyckas lika bra igen. Jag kan i alla fall säga att det inte känns som att de har kapat särskilt många hörn eller tagit så mycket för givet. För Marathon är ett mycket kompetent och välgjort spel i en mycket osäker genre. Jag tycker även att de ger spelet rätt förutsättningar för att lyckas. Här finns ingen crafting eller nedbrytning av material, utan hela upplevelsen är rätt strömlinjeformad för att få ut dig i nästa match. Det går ganska fort att få en uppfattning om vilka grejer som är värda att försöka ta vara på och inte. Det gör att upplevelsen känns genomtänkt och inte något man bestämt sig att göra för att marknadsanalytiker sagt att genren är het, utan för att de tror på den.

Jimmy Seppälä Steén PLAYSTATION 5

Jag är verkligen inget stort fan av extraktionsskjutare. Jag gillar inte idén med att hamstra vapen, sköldar och andra slumpartade material enbart för samlandets skull. För det är så det känns i den här genren. Visst, jag får bättre arsenal till nästa match jag går in i, men för mig är inte det tillräckligt intressant.

Det gör att Marathon redan hade en rejäl uppförsbacke att ta sig upp för på förhand. Speciellt med tanke på att jag gärna hade sett att spelet var en annan typ av spel. Jag älskar hur det ser ut, jag älskar hur det känns att spela och jag hade verkligen velat ha en enspelarkampanj i den här världen. Men Bungie har inte gjort ett spel som jag faktiskt har gillat sedan Halo Reach och det är, tro det eller ej, för 16 år sedan.

Men efter snart 40 spelade timmar kan jag bara säga att jag älskar Marathon.

Jag ändrade helt enkelt inställning. För Bungies extraktionsskjutare är betydligt svårare än förra årets Arc Raiders. Ser du andra spelare uppmanas du att gå in i en konfrontation. Det är djungelns lag som gäller på Tau Ceti IV. Att mörda eller att mördas. Och jag väljer mord varje gång. Det var just då när jag beslutade mig för att det är mer av en PVP-shooter som jag också började att tycka om det. Att smyga runt på banorna som ett rovdjur och samtidigt försöka ringa in motståndarna, överlista dem och sedan ha ihjäl dem som Marathon började bli riktigt roligt. Det har blivit väldigt många svettiga matcher sedan dess. Jag har hunnit med adrenalinpumpande vinster och hjärtskärande nederlag. Blir man lite för oförsiktig är det lätt att bli överrumplad.

Trots det kommer genren med sina problem. Det finns en hel del av loot att hitta som på förhand kan vara väldigt svårt att greppa. Särskilt som ny in i spelet och det tar tid innan bitarna faller på plats. Men looten i sig är inte speciellt rolig och den känns mer komplicerad på grund av att man ska ha något att göra. Detsamma gäller de olika uppdrag man får från världens fraktioner. Det är mer en ursäkt för att få spelare att röra sig fram och tillbaka på de olika banorna, men de blir oftast inte roligare än att trycka på en knapp här, placera ett föremål i en låda där. Det är samma designfilosofi som präglade de sämsta uppdragen i Destiny och jag hade gärna sett att de hade varit lite mer kreativa i utformningen.

De torftiga uppdragen till trots har Bungie lyckats skapa riktigt intressanta banor som känns olika att spela. Den första banan, Perimeter, har ett betydligt lugnare tempo som gör att man kan bekanta sig med de olika systemen samtidigt som man kan hitta gömda nycklar för att hitta den bästa looten. Redan i nästa karta man låser upp, Dire Marsh, blir det betydligt svettigare med en miljö som är mer fientlig och dessutom innehåller fler mänskliga spelare. I Outpost ska man låsa upp den stora basen i mitten för att hitta de bästa grejerna, med vetskapen om att alla andra spelare har förmodligen samma mål. Det gör att Bungie ändå har hittat ett sätt att skapa variation i matcherna beroende på vilken bana man väljer att köra.

Sedan har vi Cryo Archive som är Marathons så kallade raidbana där man måste gå in i matcherna med ett visst värde på sin utrustning och då vet man att motståndet kommer att vara hårt. Det gör att insatserna för att gå in i en sådan match är höga. Det är också i Cryo Archives som spelets bästa utrustning finns och för att nå den måste man lösa en hel del kryptiska pussel för att öppna de många valv som finns i den labyrintliknande banan och för att man till slut ska kunna ha ihjäl banans boss. Det är en rolig idé som blir ytterligare lite spännande då man i princip tävlar mot de andra lagen som är på banan och till skillnad från Destiny så samarbetar man inte med de andra heller vilket gör att uppdraget får en helt annan nerv än om det enbart hade varit för alla att samarbeta.

Vad jag inte gillar med Bungies sätt att hantera pussel är att lösningarna ibland kan vara rätt långsökta och det krävs en hel del hjärngymnastik för att ens förstå vad man förväntas att göra. Något jag också kände i Destinys olika raider. Men där förlorade man inte allt för att man dog medan mycket av ens egna framsteg försvinner om man gör det i Marathon. Har man otur kommer det krävas en del tid för att bygga upp en arsenal man kan ta med sig in i arkivet igen.

Då är ändå en av de positiva aspekterna med Marathon utanför Cryo Archive att man inte behöver ta med sig det mest värdefulla man äger. Jag brukar ofta börja med ett fraktions gratis vapenkit som ger den mest grundläggande arsenalen. Ett vapen och lite ammunition och bygga kvällens rundor på att utöka det man börjar med. Men då finns heller inget krav på vilket värde utrustningen har när jag startar en match.

Jag ser vad de försöker göra. Se till att man har mål med sitt spelande. Att man ska satsa på att kunna ta sig in i arkivet när helgen väl kommer, men det gör också att Marathon blir ett spel som är svårt att inte vara helt dedikerad till när man väl spelar det. Det kräver helt enkelt en ordentlig dedikation och investering av tid. Det är dessutom den aspekten som kommer bli spelets akilleshäl framöver också när säsongerna tar slut och varje spelare till viss del nollställs. Kommer man orka göra samma sak om och om igen? Och har man inte tid att verkligen spela under en säsong, kommer det ens vara värt att hoppa in och slöspela? Jag misstänker att det inte kommer att vara det och det kommer att bli Marathons svåraste utmaning.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Arkadracingens återkomst?”

SCREAMER XBOX SERIES X|S (testat), PLAYSTATION 5, PC Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Gillar man arkadracing har man inte så mycket att välja på nuförtiden. Spel som fokuserar på explosiv hastighet, att sladda i kurvor och använda lustgas för att få hastighetsmätaren att gå i botten. Den enda stora serien som fortfarande är vid liv idag är Forza Horizon och även om jag älskar Playgrounds racingserie har den gått allt mer från att handla om att tävla till att man kan forma mycket av spelet som man själv vill. Att tävla har inte samma fokus som serien hade i början.

Det är det som jag saknar med genren. Jag vill också ha spel som ger mig race, på race, på race istället för stora sandlådor för mina bilar. Därför har jag varit väldigt nyfiken på Screamer, en remake av klassikern från 1995, som blandar fartfyllda race i stil med Need for Speed med Burnouts takedowns med inspiration från spel och anime från 80- och 90-talet. Med följer flera stycken olika spellägen som hör arkadracing till och en längre kampanj med en karaktärsdriven berättelse. Det låter som ett recept för succé eller hur? Både ja och nej. Som det alltid brukar vara.

Bilkänslan är det absolut viktigaste när det kommer till racingspel och det är flera titlar jag har fått ge upp på för att jag inte tycker att körandet känns tillräckligt bra. Jag vill ju att det faktiskt ska kännas att det är bilar man kör och ingen liten radiobil utan tyngd. I Screamer tycker jag att körkänslan är helt okej. Det som faktiskt drar ner själva körandet är hur utvecklarna Milestone hanterar hur man sladdar med bilen. Vanligtvis är det ett ge och ta mellan gas, broms och handbroms, men i Screamer har man satt sladdandet till den högra spaken. En rätt spännande idé som tagen ur en speldesignhandbok från 2008 och det gör att Screamer inte riktigt känns som något annat racingspel som jag har spelat. Men det gör också att jag tappar känslan mellan min styrning och hur bilen fungerar. Att som i andra racingspel kunna få uppleva känslan av bilen genom gas och broms existerar inte här eftersom det blir så pass enkelt att sladda. Den enkelheten är inte till spelets fördel eftersom det också blir väldigt klumpigt när fler förmågor som man har som bilförare läggs på.

Förutom att sladda som en dåre går loppen ut på att samla på sig boost så att man kan köra ännu fortare och tackla ut motståndare. Boost samlar man på sig i klassisk stil genom att hålla hög hastighet, drafta bakom bilar innan man kör om och växla upp när bilen behöver det. Tajmar man växlingen rätt bygger man också på mer boost. När man väl boostar fylls ens mätare för att kunna tackla motståndare och lyckas man ta ut någon med det får man ännu mer boost. Loppen resulterar därför i en jakt på mer boost hela tiden för att kunna köra så snabbt som möjligt, men det gör också att det pågår väldigt mycket saker under tävlingarna och det blir mycket att hålla reda på. För allt du kan göra mot motståndarna kan de göra mot dig och förutom att vinna lopp finns det även ytterligare mål som måste klaras av för att gå vidare i spelets kampanj, vilket kan bli väldigt frustrerande speciellt under lagtävlingarna där man måste förlita sig på att AI:n gör sitt jobb. Vilket den oftast inte gör. Det har hänt att jag har kommit först i dessa lopp men inte vunnit för att mitt lag som helhet har presterat sämre och vad ska jag göra åt det?

Svårighetsgraden är också väldigt ojämn i Screamer. Från ett lopp till ett annat kan det helt plötsligt vara väldigt stora problem att klara av olika mål. Ibland kan motståndarna köra helt orimligt bra där det känns helt omöjligt att komma ikapp om man inte lyckas knipa en ledning väldigt tidigt och sedan när man startar om tävlingen kör motståndarna helt plötsligt otorligt uselt. Jag har även sett att min egen boost inte har gjort att jag varken tar ikapp eller drar ifrån trots att jag ser att ingen motståndare använder sin egen boost. Jag har blivit utslagen av mina egna lagkamrater som gjort att vi förlorar och då inte av misstag eftersom jag har legat etta och min lagkamrat tvåa. Det är väldigt irriterande varje gång det händer.

Är det något som gör att Screamer sticker ut så är det fokuset på berättelsen. Jag välkomnar verkligen att man försöker med ett större narrativ inom genrer som vanligtvis inte brukar ha det, men i Screamer blir det för mycket snack mellan loppen, vilket drar ner på tempot. Det finns ett fåtal snygga mellansekvenser som är gjorda av den japanska animationsstudion Polygon Studios. Dessa är underhållande att titta på och ramar in berättelsen väldigt bra men majoriteten av händelserna berättas i dialog mellan stillbilder. Och mycket känns som onödigt fluff och det ska pratas och pratas och pratas i en oändlighet, vilket gör att det blir väldigt mycket dötid mellan tävlingarna. Det är inget man vill känna när man helst av allt vill hoppa in i sin bil och köra. Det är synd för jag tycker att upplägget är rätt spännande.

Screamer handlar om fem olika racinglag som man får hoppa friskt mellan. De olika karaktärerna har sin egen motivation till varför de väljer att delta i turneringen som den mystiske Mr. A anordnar. Det skapas intriger inte bara mellan de olika lagen utan också karaktärerna sinsemellan. Det är bara det att det många gånger känns som utfyllnad. Speciellt när det ska snackas i tid och otid. Berättelsen hade behövt tajtas till rejält.

Screamer må inte vara nästa stora arkadracingspel som kommer att blåsa alla av stolen, men jag tycker verkligen att Milestones remake ändå sticker ut på grund av att man försöker göra något annorlunda. Med fokus på narrativ och ett lite annorlunda sätt att spela finns det ändå något här för den som längtar efter ett explosivt arkadracingspel. Bristerna till trots.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Jag misslyckas med stil”

ESOTERIC EBB PC Recensent: Amanda Seppälä Steén

Jag älskar spel – det är ingen hemlighet. Så pass att jag under de senaste av mina, relativt många, år som spelskribent gått från att skriva om spel till att även själv skriva spel.

Och nog för att jag alltid hyst stor respekt för hur krävande och komplicerat det är att skapa spel, men sedan jag själv började ta mig över till utvecklarsidan för snart två år sedan har den medvetenheten ökat markant. Att utveckla ett spel i en grupp där det endast existerar några få personer är svårt, men att göra det helt på egen hand är verkligen helt bortom mig.

Bakom Esoteric Ebb finns det primärt en person.

Den personen heter Christoffer Bodegård och har, precis som jag, studerat kandidatprogrammet Game Writing inom området dataspelsutveckling på Högskolan i Skövde. Han står dock inte helt ensam i processen, men det är han som är hjärnan bakom detta berättelsetunga och expansiva verk.

Med att vara spelförfattare kommer en hel del nackdelar, eftersom det kan vara svårt att landa en anställning inom spelindustrin och dessutom finns motståndet att inte tas på allvar som spelutvecklare, men det kommer också med så många möjligheter. Det finns inom spelmediet många olika kreativa sätt att förmedla en berättelse på – oavsett om det är med eller utan ord. I Esoteric Ebb är däremot orden många, men de är valda med minutiös omsorg.

Det här dialogdrivna rollspelet utspelar sig i staden Norvik som bara är några dagar från att genomföra sitt första val någonsin, vilket gör att spänningar uppstår på alla samhällsnivåer. I samma veva vaknar spelaren, som axlar rollen som den esoteriskt kunnige The Cleric, upp på ett bårhus i ett minst sagt förvirrat tillstånd. Det verkar som att döden inte tog honom denna gång, trots att han enligt utsago skall ha trillat av pinn, och därmed kan han göra något så egendomligt som att spatsera ut därifrån med hälsan oväntat mycket i behåll. Och med fickorna fulla av äpplen, vilket såklart inte väcker några som helst frågetecken. Det är ju ändå ett spel.

Ett stort, och rimligt, frågetecken är däremot hur det kommer sig att stadens tehus sprängts i bitar. Detta blir ett mysterium som genomsyrar berättelsen i kombination med att huvudpersonen navigerar sig igenom det politiska klimatet för att finna sin egen väg, men också lära känna de sällsamma invånarna.

På min isometriska färd läggs mycket vikt vid att utforska staden och bekanta mig tillika interagera med såväl individer som miljöerna. Detta kan utgöras av alltifrån att läsa en uppspikad lapp på en dörr, till att knycka något tveksamt ätbart ur en soptunna, eller ha en lång pratstund med någon som tycker att ens närvaro inte bara är pest utan också pina. När jag spatserar runt och försöker få grepp om tillvaron upplever jag dock initialt att jag har lite svårt att orientera mig, vilket definitivt kan vara ett jag-problem eftersom jag inte hanterar frihet i spel prima, men eftersom tyglarna var synnerligen fria irrades det en del.

Var äventyret än tar en upplever jag hur som haver att en av spelets absolut största styrkor är den fenomenala balansen mellan det allvarsamma och det humoristiska. Det finns ett imponerande djup i berättelsen som därtill bär på mer seriositet än vad som alltid syns på ytan, men samtidigt är både den inre monologen och dialogerna enormt roligt skrivna. Det var längesedan jag stötte på så mycket träffsäker komik i ett spel, men den tar ändå inte över.

Det råder också, som många vet, minst sagt blandade åsikter om läsande i spel och vissa verkar i ärlighetens namn inte besitta uppmärksamhetsspann nog att läsa tre rader utan att bli dödligt uttråkade. Därför är det lite av en komplex vetenskap att konstruera ett textbaserat system och få spelaren att respondera väl på det. Jag själv tycker att det i Esoteric Ebb levererar interaktivt textberättande som känns överkomligt och lätt att ta till sig, eftersom informationen pytsas ut med påtaglig fingertoppskänsla. I stil med Citizen Sleeper, ett annat spel med text i framkant och som ligger mig varmt om hjärtat, är portionerna ytterst hanterbara och det gör inte bara att jag kan ta in det som förmedlas till mig utan också att jag får lättare att knyta an till det. Jag vill inte ta reda på vad det är som hänt enbart för progressionen i spelets skull, utan för att jag är investerad i karaktärerna och den värld jag befinner mig i.

En av spelets tydliga inspirationskällor, Disco Elysium, tyckte jag personligen kunde upplevas som mer överväldigande inledningsvis vilket resulterade i att det dels kändes som att jag missade något, men också att det dels blev ett slags överbelastning av intryck. Bara för att jag studerar en viss disciplin eller vurmar för utforskande av olika berättandetekniker, innebär det inte automatiskt att jag är immun mot stora mängder information. Nog för att det är ett hyllat och vansinnigt välskrivet spel, men i det fallet var tröskeln högre för mig.

Som tidigare nämnt finns det också en inre monolog som på ett vis agerar guide genom den egna tankeverksamheten. De olika inre rösterna utgörs av olika färdigheter som den invigde garanterat känner igen från det långlivade bordsrollspelet Dungeons and Dragons, vilket besitter ett system som också tillämpades i det hyllade Baldur’s Gate 3 – Charisma, Constitution, Dexterity, Intelligence, Strength och Wisdom. Utöver att det görs tärningsrullningar för att kunna åstadkomma olika aktioner talar dessa till en med olika personligheter och reagerar således på vad som sker utifrån det. Dråpliga situationer uppstår med andra ord konstant och även om jag misslyckas fatalt, bokstavligen, känner jag att jag alltid kan göra så med ett leende på läpparna. Min värdighet kanske inte är intakt, men ack så festligt jag hade det när jag förlorade den.

I klassisk rollspelsanda får spelaren skräddarsy sin karaktär innan berättelsen drar igång och i detta fall går det ut på att laborera med sina färdighetspoäng för att styra huvudkaraktären i den riktning som föredras. Givetvis går det på olika sätt att ändra förutsättningarna senare i upplevelsen för att lättare kunna ta sig an vissa konfrontationer. När jag skulle välja mina startpoäng hade jag dock en svag stund i mitt beslutsfattande och testade därför att slumpmässigt klicka fram en bakgrund med tillhörande poängsättning inför min första spelsession. Resultatet blev ”Little Weirdo”, vars mest framträdande drag är karisman, innebärande att min karaktär i grunden mer eller mindre är den största uppmärksamhetssökaren staden skådat. Utifrån hur poängen appliceras inledningsvis kommer rösterna också tala till dig på väldigt olika vis och något som snabbt står klart är att de inte alltid är fullt pålitliga. Det är ett snitsigt sätt att illustrera något som faktiskt är påtagligt i verkliga livet – det vill säga att ens inre röster ibland skall tas med en nypa salt och att det gäller att försöka välja vilka som går att lita på.

Något som ytterligare bidrar till spelets oförnekliga charm är den handritade grafiken med tydlig yttre linjering, som skulle beskrivas som mer gammaldags tecknade program eller filmer – något även spelserien The Banner Saga, som jag för protokollets skull inte spelat själv, har likheter med. Denna tecknade stil underminerar inte allvaret i berättelsen, men den gifter sig samtidigt synnerligen väl med den skojfriska framtoningen. Det är en kombination som verkligen höjer stämningen.

Nog för att jag haft Esoteric Ebb på min egen radar ett tag, men det lyckades samtidigt överraska mig med hur mycket jag skulle komma att tycka om det. Alltifrån de obskyra tillika komiska inslagen med tillhörande svenska referenser, till de utbroderade konversationerna som förde en till oväntade uppenbarelser. Jag hyser sådan värme inför hela denna skapelse som gång på gång bevisar hur effektfulla och värdefulla spelberättelser kan vara. Och vad är vi människor utan berättelser?

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

”Nu tänker jag bli allra bäst och bygga upp en stad”

POKÉMON POKOPIA SWITCH 2 Recensent: Alexander Rehnman

Jag har länge sagt ”Pokémon är inte för mig längre”, men jag tror att jag får formulera om det.

Det jag borde säga är ”de traditionella Pokémon-spelen är inte för mig längre”.

Det senaste och enda traditionella Pokémon-spelet jag har sett eftertexterna i är Pokémon X, som jag tyckte mycket om när det begav sig. Alpha Sapphire gillade jag, men kom av mig med, och Moon påbörjade jag två gånger och kom av mig efter ett ensiffrigt antal timmar. Sword tyckte jag var fullständigt bedrövligt grafik- och prestandamässigt, men inte heller särskilt roligt. Efter det har jag inte känt något sug att testa Scarlet eller Violet, men jag tittade på lite när en kompis precis hade skaffat Violet. Det grafiska och tekniska fick betyget ”underkänt” och helhetsupplevelsen lockade inte. Inte heller Pokémon Legends: Arceus föll mig i smaken. Det var ett klart framsteg, men fortfarande tekniskt undermåligt och inte tillräckligt kul.

Däremot finns det spel utanför huvudserien som jag tycker om och själva varelserna är ju ikoniska tillika älskvärda figurer. Förra året spelade jag mycket Pokémon Trading Card Game Pocket under en period – ett fantastiskt spel att spela några matcher i under en bussresa. När Pokémon Pokopia utannonserades förra året tänkte jag ”det ser lite gulligt ut, men det är nog inget för mig”.

Nu, ett okänt antal timmar, många sena nätter och fler ”bara några minuter till, sen ska jag gå och lägga mig” innan jag kan räkna senare, kan jag konstatera att jag hade fel.

Pokémon Pokopia utspelar sig i Pokémon-världens framtid, där alla människor är försvunna och världen ligger i ruiner. Däremot finns det pokémon kvar – en av dem är en Ditto som har antagit formen av sin gamla tränare och blir din spelarkaraktär, som du själv får välja utseende på. Den här Ditton lär känna en vis Tangrowth, som försöker ta reda på vad som hände med människorna, och tillsammans ger de sig ut för att hitta svaret och bygga upp världen igen.

Rent spelmässigt kan man beskriva Pokémon Pokopia som en korsning mellan Minecraft (det bästa spel som någonsin gjorts) och Animal Crossing, med Pokémon-tema.

På Minecraft-manér består spelvärlden av block som du kan slå sönder för att få resurser, eller plocka på dig för att bygga saker av. I Animal Crossing-anda får du bygga upp samhällen där pokémon lever och frodas, men också umgås med dessa invånare. Att blanda Minecraft, Animal Crossing och Pokémon känns nu i efterhand som ett så enormt uppenbart vinnande koncept att det är lite förvånande att det dröjde till 2026 innan ett sådant spel faktiskt kom.

Hur du bygger upp dessa samhällen är upp till dig – kanske nöjer du dig med att låta dina Pokémon leva utomhus som i det vilda. Kanske konstruerar du enkla bon åt dem, men det går lika bra att bygga lite större hus i människostil eller storslagna herrgårdar och skyskrapor. Kanske bygger du upp människornas ruiner igen, eller så jämnar du allt med marken och bygger något helt nytt? Det är bara fantasin och dina resurser som sätter gränser.

Givetvis handlar det inte bara om att smälla upp några hus och sedan vara nöjd, utan du måste förstås ta hänsyn till olika pokémons behov. Eldtyper vill kanske ha det varmt och torrt, medan en vattentyper vill ha det blötare och fuktigare. För att få så nöjda invånare som möjligt måste du inte bara ta hänsyn till dina pokémons miljökrav, utan även deras unika intressen och preferenser vad gäller dekor och dylikt. Du får förstås, på bästa Animal Crossing: New Horizons-manér, tillverka möbler och inreda dina pokémons hus eller bon därefter.

Det säger nästan sig självt att Pokémon Pokopia är ett enormt charmigt spel. En del av charmen yttrar sig rent utseendemässigt – den Minecraft-inspirerade blockigheten gifter sig väl med med Pokémon-estetiken och spelets miljöer är urmysiga. Samtidigt är det lite melankoliskt att se den förfallna civilisationen och hitta små minnen från en tid innan apokalypsen i form av foton, dokument och annat. Även spelets manus bjuder på en del charm – de olika pokémon du stöter på har alla sina unika personligheter, som Dragonite som talaaaaaaar väldiiiiigt lååååångsaaaaamt och Kyogre som pratar som en gammal sjöman. Av någon anledning har Bulbasaurs replik ”let’s get this place HUMID!” fastnat i mitt huvud. Jag vet inte exakt vad det är som är så roligt eller charmigt med den repliken, men jag kan inte sluta tänka på den.

Rent spelmekaniskt finns det inte så mycket att klaga på heller – det är ganska precis vad man väntar sig från en korsning av Minecraft och Animal Crossing. Och det utförs fint. Ibland händer förvisso det att jag tänker ”just den här detaljen funkade faktiskt lite bättre i Minecraft eller Animal Crossing”. Exempelvis tycker jag att byggandet är en bra bit smidigare i Minecraft, även om byggandet i Pokémon Pokopia förstås också fungerar. Det finns även ett flerspelarläge där man kan bygga med sina vänner, men det är inget jag har testat själv i skrivande stund.

Något som jag gillar med spelet är att det inte bara handlar om att leva livet och chilla med sina favorit-pokémon. Det är förstås inte så dumt, men det finns även en tydlig progression och en berättelse att följa med uppdrag att utföra. Jag brukar gilla att ha ett mål att arbeta mot i spel, och det är ju klart att man kan hitta på egna mål om man vill det, men det är kul att göra framsteg och se att det man gör faktiskt gör skillnad och påverkar. Vill man bara bränna igenom berättelsen och se eftertexterna kan man göra det utan större problem och sen vara nöjd, men det går förstås att lägga hundratals timmar på att bara bygga egna grejer och umgås med sina invånare, om man hellre vill det.

Bland det absolut bästa är känslan av upptäckande som spelet erbjuder. Spelvärlden är full av hemligheter och det händer fler än en gång att jag ”bara ska kolla en grej lite snabbt” för att sedan snubbla på ett område jag inte visste fanns, där det finns spännande upptäckter att göra eller någon pokémon att bli vän med. Trots att jag är klar med spelets huvudberättelse känns det som att jag bara har skrapat på ytan – jag har mött långt från alla pokémon och jag slår vad om att det finns fler hemligheter och spännande saker att upptäcka.

Allt detta – den enorma charmen, den spännande utforskningen, de konstanta överraskningarna och viljan att ta sig framåt och upptäcka mer – gör Pokémon Pokopia till ett förvånansvärt beroendeframkallande spel. Det händer flera kvällar i rad att jag går och lägger mig lite för sent för att jag inte har kunnat slita mig och ”bara ska fixa en grej lite snabbt” för att sedan dras iväg på världens äventyr. Trots det har jag fortfarande en lång lista på grejer jag vill göra och prova, och jag ser fram emot många fler roliga timmar – även om det får bli en paus nu för att hinna med lite andra spel.

Ibland känns det verkligen som när jag var 13 år, upptäckte Minecraft för första gången och hänfördes av dess otroliga världar och oändliga möjligheter och inte kunde få nog. Som 28-åring tycker jag att Pokémon Pokopia är ett förträffligt spel, men hade jag varit 20 år yngre hade jag nog tyckt att det var världens absolut bästa spel och fastnat än mer för det.

Pokémon Pokopia är helt klart årets stora överraskning för egen del, och ett av de absolut bästa spelen till Switch 2 så långt. Gillar man något av Animal Crossing, Minecraft eller Pokémon är det väl värt att skaffa. Det är roligt för alla åldrar, och något som man både kan spela lite grann då och då för att koppla av en snabbis, eller något man kan lägga ner hundratals timmar och många sena kvällar på för att bygga den perfekta pokémoncivilisationen. Det är utan tvivel det bästa Pokémon-relaterade spel jag har spelat sedan Pokémon X och ett bevis på att även om Game Freaks Pokémon-spel kanske inte är så mycket att hänga i granen så är Pokémon ändå ett enormt starkt koncept som man kan göra mycket med. Jag hoppas verkligen att vi får fler spel som tar vara på det med samma höga kvalitet som Pokopia.

Man skulle kunna säga att det är ett pokopiöst bra spel.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Douglas har tagit ikapp oss andra och har spelat Resident Evil Requiem medan Jimmy har sladdat sig igenom arkadracern Screamer.

Vad har Amanda hittat på då? Jo, hjälpt till och utvecklat ännu ett spel. Spännande eller hur?

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: V I R U L E N T av The Vodoú Queen, Chromatic Apparatus och KestrelGirl från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Vi fortsätter också senaste veckans svenska tema när vi har spelat Göteborgsbaserade Wishfully senaste spel Planet of Lana II och fortsatt med Esoteric Ebb.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: The Universe Said I Love You av David L. Puga från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

Vi har också spelat en hel del spel. Vi har försökt överleva Tau Ceti IV i Bungies Marathon, byggt världar i Pokémon Pokopia och preppar inför Norviks första val i Esoteric Ebb.

Vi lämnar också vårt slutgiltiga omdöme på Resident Evil Requiem.

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Weapon Warp Punk av Flake, Gamer of the Winds, Jabo, pixelseph och Shea's Violin från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify

“Retrofuturism eller döden!”

Marathon (ett första intryck) PLAYSTATION 5 (testat), XBOX SERIES X|S, PC Skribent: Aleksandar Buntic Dang

Innan utannonseringen av Marathon var jag helt säker på att Bungie arbetade på Destiny 3 samtidigt som de höll liv i tvåan. När det visade sig att de i stället satsade på en av sina äldsta spelserier, nu omstöpt till en extraction shooter, blev jag både överraskad och inte. Många utgivare ser denna genre som nästa stora möjlighet att etablera sig på live service-marknaden, särskilt eftersom kategorier som battle royales och hero shooters redan är mättade.

Vad innebär egentligen en extraction shooter? Jo, du väljer din utrustning innan du hoppar in på en karta där målet är att samla på dig så mycket värdefulla saker som möjligt innan du tar dig ut. Ute på fältet möter du fiender i form av antingen andra spelare eller datorstyrda fiender som försöker eliminera dig för att lägga beslag på dina ägodelar. Detta är precis vad som väntar i Marathon.

Det är en genre med mycket inbyggd friktion. Det som sker när saker går fel kan kännas otroligt tungt för spelaren. Att till exempel förlora allt man bär på när man dör kommer troligtvis skrämma bort många. Dessutom tillkommer den ständiga bördan av resurshantering. Varje runda fylls av stressiga frågor: Vad är den här märkliga prylen egentligen värd? Vilka komponenter saknas för nästa uppgradering? Varför måste den här viktiga resursen alltid vara där alla andra spelare strider? Till slut infinner sig den oundvikliga frustrationen när lagret i basen är fullt igen.

Samtidigt är det just denna friktion som gör att genren fungerar så bra. Den skapar en nerv där varje runda leder till unika händelser. När alla system väl klickar kan man få uppleva några av de mest minnesvärda situationerna som finns i online-spel överhuvudtaget. Detta är något som jag verkligen tycker att Bungie har lyckats med.

Under de tiotals timmar jag har spelat, både under deras ”server slam” och i det färdiga spelet, har varje runda känts unik. Ibland hoppar man in, går några meter, stöter på ett annat lag och dör direkt. Andra gånger händer absolut ingenting; man vandrar runt, plockar på sig saker och lyckas extrahera med värdefullt byte.

Sedan finns det rundor där man blir jagad av de svåraste fienderna samtidigt som ett annat lag försöker utnyttja situationen för att förgöra en. Det är i dessa stunder, när man lyckas övervinna motståndet och vända på steken, som spelet verkligen briljerar. Det är ett skoningslöst spel som hittat ett eget uttryck någonstans mellan Arc Raiders mer kooperativa natur och det överkomplicerade Escape From Tarkov. Ser du ett annat lag bör du skjuta direkt, annars dör du på fläcken.

Jag har spelat både med andra – allt från vänner till slumpmässiga lagkamrater – och helt på egen hand. Enligt min erfarenhet fungerar båda sätten utmärkt, så länge man anpassar sin spelstil efter antalet spelare. När jag spelar själv är jag extremt försiktig och undviker strider i det längsta. Men om jag ser en öppning att eliminera en motståndare tvekar jag aldrig; jag vill ju trots allt få med mig så mycket värdefullt som möjligt tillbaka till basen. Det är en flummig känsla att se färgsprakande föremål flyga ut från deras kroppar medan de drabbas av panik. Jag känner mig verkligen som ett troll. Att spela solo känns ibland som en utmanande enspelarkampanj. Det påminner lite om klassiska Goldeneye där man väljer ett uppdrag, slutför sina mål och sedan tar sig vidare till nästa nivå. Marathon erbjuder flera olika fraktioner som alla bidrar med unika uppdrag, uppgraderingar och utrustning. Uppdragen varierar i svårighetsgrad. Vissa är enkla och går ut på att eliminera ett visst antal fiender, medan andra är betydligt mer komplexa och sträcker sig över en hel runda. Ett exempel på det senare är när man först måste aktivera en maskin på en viss del av kartan, därefter besegra en elitfiende för att få tag i ett identifikationskort och slutligen ta sig till andra sidan kartan för att använda det. Den här typen av uppdrag ökar risken för spelarmöten markant, men i gengäld är belöningarna betydligt bättre. Något jag verkligen gillar är att man även belönas för att hjälpa sina lagkamrater med deras uppdrag, vilket uppmuntrar till samarbete.

Dessa fraktioner erbjuder färdiga utrustningspaket som innehåller ett gråskaligt vapen, ammunition och läkemedel. Det är ett effektivt sätt att sänka tröskeln för nya spelare, samtidigt som det går betydligt snabbare att kasta sig in i nästa runda efter en förlust. Även om du inte har samma förutsättningar som spelare med dyrare utrustning och sköldar, finns det inget som hindrar dig från att utmanövrera motståndare och framgångsrikt extrahera med ett sådant utrustningspaket.

Menyerna skapade till en början en del friktion, och det tog en stund innan jag kände mig bekväm med hur de fungerade. När man väl började förstå vad alla menyer betydde tycker jag nog att det gått över till att vara smidigare än liknande spel. Samtliga menyer styrs med en muspekare även när man spelar med handkontroll. Det fungerar för det mesta, men jag hoppas verkligen att de lägger till stöd för styrkorset i framtiden. Dessutom kan vissa objekt man plockar på sig vara svåra att skilja på visuellt, vilket gör att man tvingas läsa namnen och beskrivningarna noggrant flera gånger. Här finns det definitivt utrymme att förbättra ikonerna.

Jag uppskattar verkligen Bungies estetiska val. De har valt en blandning av retrofuturism och grafisk minimalism som påminner starkt om den brittiska designstudion The Designers Republic som arbetat på paketeringen av Wipeout-serien. Det får Marathon att verkligen sticka ut bland alla andra skjutspel på marknaden och det är dessutom en otroligt snygg stil! Utöver det har spelet ett av årets starkaste soundtrack. Låten Code Race får mig nästan att vilja börja DJ:a igen, bara för att få spela den på ett dansgolv i Göteborg.

Utöver den unika estetiken skiljer sig Marathon från konkurrenterna genom att introducera klasser, eller ”skal” som de kallas i spelet. Varje skal har två unika specialförmågor. Det finns till exempel skal som kan fälla upp stora sköldar, avfyra missiler eller specialisera sig på att läka sina lagkamrater. Min personliga favorit heter Thief. Den kan förflytta sig långa sträckor med en änterhake och skicka ut en snabb drönare som kan slå föremål ur händerna på andra spelare.

Det är alltid svårt att veta hur ett sådant här spel kommer utvecklas över tid. Vi vet till exempel att det kommer en ny bana redan denna månad som beskrivs som större och mer unik än de befintliga, och flertalet uppdateringar är redan i rullning. Men av det jag spelat hittills var det länge sedan jag hade så intensiva och roliga spelperioder i en flerspelsskjutare. Jag ser verkligen fram emot att se var Bungie tar Marathon härnäst.

I framtiden kommer du också kunna läsa en recension av Jimmy och Niklas.

Nyhetsveckan v.11

Varje lördag publicerar vi ett urval av nyheter från veckan som gått. Mycket nöje!

/Redaktionen

PEGI inför nya kriterier för åldersmärkningar

I torsdags rapporterade spelmedia att PEGI, som sköter åldersmärkning av spel i Europa. Bland dessa ingår att spel med Battle Pass eller liknande system får en åldersmärkning på minst PEGI 12, spel med lootlådor/gachapon-mekanik får en märkning på minst PEGI 16, spel som ”straffar” en om man inte spelar tillräckligt ofta får minst PEGI 12 och att spel med obegränsad chatt (utan möjlighet att begränsa den) får obligatorisk PEGI 18.

Skaparen av Chained Echoes stämmer First Press Games

I en uppdatering på Kickstarter meddelar Matthias Linda, utvecklaren bakom Chained Echoes, att han avslutar sitt samarbete med speldistributören First Press Games, som skulle ansvara för utgivningen av fysiska exemplar av spelet. Tanken var att de fysiska exemplaren skulle levereras för strax över två år sedan, men hittills är det bara standardutgåvan till Playstation 4 som släppts.

Linda meddelar även att han håller på att förbereda en stämningsansökan mot First Press Games, och att de som blivit lovade ett fysiskt exemplar som tack för att de backat spelet antingen kan få ett nytt exemplar av en ny distributör när han hittar en sådan, eller pengarna tillbaka.

Sega säger att bra recensioner inte har omsatts i ökad försäljning

I veckan rapporterades det om Segas senaste ekonomiska frågestund, där de bland annat meddelade att de har släppt en del spel som fått höga betyg av kritiker, som Metaphor: ReFantazio och Shinobi: Art of Vengeance, men att de här höga betygen inte har omsatts i högre försäljningssiffror.

Företaget meddelade i samband med detta att de satsar mer på marknadsföring och försäljning, utöver att göra bättre spel. Sega anser att de ligger efter med digital försäljning och datadriven marknadsföring, jämfört med andra spelförslag, och tänker satsa på en enhetlig global strategi för utgivning. I dagsläget är Segas utgivning uppdelad i olika geografiska divisioner.

Det kommer en berättelseexpansion till Resident Evil Requiem

Resident Evil Requiem släpptes för runt två veckor sedan och har blivit en storsuccé när det kommer till både försäljning och mottagande. Nyligen meddelade spelets regissör Koshi Nakanishi att utvecklingsteamet tänker utöka spelet. Dels tänker de lägga till ett efterlängtat fotoläge, och i maj planerar de att lägga till ett minispel.

Den största nyheten var dock att spelet får en berättelseexpansion. Inget är sagt om vad den handlar om eller när den släpps, utan allt vi vet i dagsläget är att den är under produktion. Nakanishi säger att det kommer ta ett tag, så han hoppas att fansen har tålamod och ser fram emot det.

Vilken starter-personlighet är du?

Pokémon fyllde nyligen 30 år och under det stora jubileumsfirandet visade Nintendo äntligen upp det kommande spelet Pokémon Winds and Waves och dess nya starter-Pokémon. Men att välja en starter är ett stort beslut, det är ju den första följeslagaren som följer med på ens äventyr och sätter tonen för hela spelet. Vissa väljer efter en särskild strategi, andra går helt på design eller bara ren magkänsla. Oavsett hur du väljer finns det en personlighet bakom varje val.

Vilken personlighet är du?

Den stilmedvetna Du väljer Pokémon med ögat först. Den ska ha rätt charm, stil eller karaktär och du dras till den som sticker ut mest visuellt. Typ och strategi spelar mindre roll, det är designen och personligheten som avgör.

Traditionalisten Du följer gamla vanor och föredrar det som känns tryggt. Ofta väljer du samma typ som du alltid gjort eller den som känns mest klassisk för en starter. Vana och enkelhet styr ditt val och du gillar det som känns igen och pålitligt.

Taktikern Du ser flera steg framåt och väljer din starter med tanke på framtiden. Typkombinationer, möjliga utvecklingar och hur Pokémonen passar in i laget är avgörande. Du gillar att planera strategiskt och tänka på hur valet påverkar hela spelet. För dig är det inte bara vem som är sötast eller coolast utan vem som är mest användbar i längden.

Känslomästaren Du går på magkänsla och väljer Pokémon som du direkt känner en koppling till. Typ, styrka eller strategi spelar mindre roll utan det är relationen och känslan som styr. Den Pokémon du väljer ska kännas som en riktig följeslagare på äventyret. Du väljer med hjärtat, inte med huvudet.

Jamen då var vi där igen då, eller här! En ny månad och en ny återkomst av denna artikelserie, som jag fortsätter att vara glad över att ha återupptagit! Speciellt som den har varit så uppskattad, både på och även lite utanför Loading ^^

Och jäklar vad mars månad levererar detta år! Jag gick tillbaka lite i tiden för att kolla tidigare år, men det här kan nog vara rekord i antalet titlar som blir nämnda (16!). Och då har jag ändå sållat bort en hel del och tycker mig faktiskt enbart mig ta upp det som känns mest viktigt att känna till!

Men om jag ska vara ännu hårdare här i inledningen och bara belysa månadens hetaste titlar, i kronologisk ordning, så börjar det hela med Pokémon-sidospåret Pokémon Pokopia; som blandar sagda spelserie med Dragon Quest Builders. Därefter blir det en annan typ av monsterjakt med ytterligare ett sidospår från sin huvudserie, närmare bestämt Monster Hunter Stories 3: Twisted Reflection! Uppfödning och turordningsbaserade strider istället för monsterslakt i realtid.

Detta följs därefter upp med betydligt gulligare och lättsammare gameplay i Super Mario Bros. Wonder + Meetup in Bellabel Park, som här på Switch 2 erbjuder massor av nya multiplayer-funktioner och skojigheter. Slutligen toppar vi av månaden med bloddrickande, pixelperfekt action-plattformande i Legacy of Kain: Ascendance.

Håll till godo med denna förrätt så kommer huvudrätten (och efterrätten) här nedanför, när vi nu går 100% in i Spel till Switch 1&2: Mars 2026!

Innehållsförteckning

-Back to the Dawn [S1], [Game-Key] -Bubblegum Galaxy [eShop] -Disney Dreamlight Valley: Switch 2 Edition [Boxed Code] -FATAL FRAME II: Crimson Butterfly REMAKE [Game-Key] -Legacy of Kain: Ascendance [eShop] -Mega Man Star Force Legacy Collection [eShop] -Minishoot Adventures [eShop] -Monster Hunter Stories 3: Twisted Reflection [Game-Key] -OPUS: Prism Peak [eShop] -Planet of Lana II: Children of the Leaf [eShop] -Pokémon Pokopia [Game-Key] -RUBATO [eShop] -Scott Pilgrim EX [eShop] -Shadow Tactics: Blades of the Shogun (och Aiko's Choice) [S2] [eShop] -Starship Troopers: Ultimate Bug War! [S2] -Super Mario Bros. Wonder + Meetup in Bellabel Park [S2], [Upgrade Pack] -The Midnight Walk [S2] [eShop] -Virtua Fighter 5 R.E.V.O. World Stage [Game-Key]

Har jag råkat missa någonting som på riktigt är stort och viktigt? Kommentera gärna så uppdateras artikeln!

Back to the Dawn S1, Game-Key RPG/Äventyr, 5:e

Ett pixelerat RPG-äventyr och lite av en simulator också, där man spelar som antingen reportern Thomas eller infiltratören Bob. Vad båda har gemensamt är att man nu befinner sig i ett stort, välbevakat fängelse som kontrolleras mer av tre interna gäng än av polisen och man behöver hitta en väg ut.

Utlovar massor av interaktion, dialoger och smarta val som låter spelaren välja sin egen väg för att bryta sig ut från fängelset. Därav simulatordelen också då fängelset är fyllt av intressanta platser att utforska, fångar att prata med och olika utmaningar som gör att detta känns som en riktig plats med riktiga rutiner och regler att följa.

Bubblegum Galaxy eShop Pussel/Äventyr-ish, 12:e

Ett pusselspel som tycks vara lite skruvat vad gäller karaktärer och dialoger. Du jobbar för ett företag som designar planeter och häri ligger spelets huvudsakliga gameplay-loop; placera brädspelsliknande brickor som representerar olika miljöer i olika färger. Varje planet och tillika bana har sina egna quirks och specialregler att följa, där du behöver koppla ihop liknande färger och uppnå t.ex ett visst antal träd för att bli färdig med ditt uppdrag.

Men mellan dessa uppdrag finns också ett annat typ av gameplay. Då kan du nämligen promenera runt i kontoret och prata med dina kollegor, som är en minst sagt unik och intressant skara. Detta spelmoment ska erbjuda över 100 olika små händelser, när du lär känna alla dessa skruvade personligheter mer och mer.

Disney Dreamlight Valley: Switch 2 Edition [S2] Simulation/Äventyr, 25:e

Livssimulator med lite äventyrskänsla i Disney- och Pixar-världar med välkända, älskade karaktärer. Spelet har ju varit ute i 3½ år nu och man släpper såväl en ny, fysisk utgåva för Switch 2 som en gratis uppgradering av Switch 1-versionen. Förändringarna handlar främst om prestanda och utvecklarna utlovar snabbare laddningstider, högre upplösning samt en bättre frame rate.

Hittade ingen ny, spännande trailer för just Switch 2-releasen, så ni får hålla till godo med den gamla trailern för drygt 3 år sedan. Och jag antar att det blir en Boxed Code-release eftersom Switch 1-spelet säljs på detta vis, så jag har fejkat ett sådant omslag och kommer att byta bilden vid behov.

FATAL FRAME II: Crimson Butterfly REMAKE [Game-Key] Skräck/Överlevnad, 12:e

Skräcköverlevnad från 2003/2004 som fick en remake redan 2012 på Wii. Nu är det dags igen och såväl grafik som ljud samt kontroller har gjorts om från grunden. Byn Minakami, som ligger typ i mitten av Japan, har dessutom återskapats in i minsta detalj denna gång. Det ska även ha lagts till nya sidoberättelser och områden, för en djupare story.

Spelet handlar om tvillingsystrarna Mio och Mayu som utforskar och sedan går vilse i den hemsökta byn Minakami. Med hjälp av sin kamera kan Mio se sånt som inte är synligt för blotta ögat, vilket såklart inkluderar såväl andar och monster som gömda vägar och dolda föremål. Men kameran kan också användas som ett vapen: "Time your shots to deal massive damage." säger hemsidan, vilket får mig att osökt tänka på “Giant enemy crab” och “attack its weak point for massive damage”. lol.

Det kommer ett demo den 5:e och sparfilen kan därefter användas i fullversionen.

Legacy of Kain: Ascendance eShop Plattform/Action, 31:a

Från ingenstans kommer det helt plötsligt en klassisk, pixelerad 2D-action-plattformare med Kain, Raziel och nykomlingen Elaleth i denna inledning till Soul Reaver. Storyn ska vara ”organiskt invävd” i spelets gameplay, dess animerade mellansekvenser och hur världen är utformad. Stridssystemet ska ha ett aggressivt fokus med kombos, duckningar, snabba sprintar och övernaturliga attacker som lägger grunden för snabba strider.

Välkända röstskådisar återvänder för att än en gång ge liv till både Kain (Simon Templeman ) och Raziel (Michael Bell), med flera andra karaktärer.

Mega Man Star Force Legacy Collection eShop Action/RPG, 27:e

En samling av följande 7 spel i Star Force-serien:

• Mega Man Star Force Pegasus
• Mega Man Star Force Leo
• Mega Man Star Force Dragon
• Mega Man Star Force 2 Zerker x Ninja
• Mega Man Star Force 2 Zerker x Saurian
• Mega Man Star Force 3 Black Ace
• Mega Man Star Force 3 Red Joker

Alla dessa släpptes mellan 2006-2009 på Nintendo DS och följde upp Mega Man Battle Network-serien till GBA. En intressant spin-off på det sedvanliga Mega Man-upplägget eftersom detta är ett action-orienterat RPG, där man samlar olika stridskort och behöver organisera dessa effektivt inför en strid.

Ska tydligen även gå att spela i TATE (vertikalt) läge för att bättre fånga DS-looken. Utvecklarna har även gjort diverse andra små justeringar, som att anpassa tidigare pekskärms-features för att bättre fungera med en handkontroll.

Minishoot Adventures eShop Shooter/Äventyr, 3:e

Detta är något så intressant som ett äventyrligt, Metroidvania-liknande shoot 'em up, från 2024, där man kontrollerar ett rymdskepp med sina två styrspakar: en för att sikta, en för att styra.

Utforska de många sammankopplade banorna på ditt eget vis och hitta olika uppgraderingar som gör ditt skepp starkare, snabbare, tuffare. Varje uppgradering kan förstås vara nyckeln till att ta dig vidare framåt till nästa område.

Monster Hunter Stories 3: Twisted Reflection Game-Key Äventyr/RPG, 13:e

Sedan det första spelet på 3DS (2016) har Monster Hunter Stories-serien tagit rejäla kliv i utvecklingen mellan varje ny release, såväl i det visuella som djupet i gameplay. Detta är en spin-off från huvudserien och har ett mer Pokémon-liknande tillvägagångssätt; där så kallade ”Riders” inte enbart jagar monster för att döda och ta deras naturliga resurser, utan främst för att fånga och föda upp – och skapa ett personligt band med.

En stor, öppen värld att utforska och turordningsbaserade strider, där man har med sig såväl sina tama monster som olika karaktärer som man träffar genom spelets story. Beroende på vilket monster man rider på kan spelaren antingen flyga, simma, klättra eller springa för att lättare ta sig framåt.

OPUS: Prism Peak [eShop] Äventyr/Pussel, 26:e

Ett narrativt äventyr där spelaren kontrollerar en sliten och vilsen fotograf, fångad i en märklig drömvärld där man träffar en ung tjej som har tappat minnet. Det enda hon vet med säkerhet är att hon måste ta sig till det avlägsna berget Dusk Mountain. Så då bestämmer sig fotografen för att hjälpa henne med detta.

Med sin kamera gäller det att försöka fånga världen på rätt sätt, med olika inställningar såsom fokus, filter och exponering. Ta in din omgivning, förstå vad de olika andarna som befolkar världen behöver, och nysta sakta men säkert upp drömvärldens hemligheter.

Planet of Lana II: Children of the Leaf [eShop] Plattform/Pussel, 5:e

Likt det första spelet är detta en pussel-plattformare i 2.5D där man kontrollerar Lana och hennes kattliknande kompanjon Miu, när man utforskar planeten Novo vars tidigare harmoniska vardag nu hotas av nyvunnen teknik.

Spelet tar vid 2 år efter originalet och nu är Lana en så pass van äventyrare att hon har en arsenal av nya rörelser, som gör det lättare och smidigare att ta sig framåt. En cinematisk upplevelse som ska ta 6-8 timmar att ta sig igenom.

Pokémon Pokopia Game-Key Simulation, 5:e

En slags avkopplande livssimulator med pokémons där spelaren kontrollerar en (deprimerad) Ditto som imiterar sin före detta tränare. Genom nyvunna krafter slår man sig igenom det blockiga landskapet och samlar på sig resurser, med vilka man sedan kan skapa olika föremål och växtligheter. Beroende på vad du placerar och hur, attraherar detta pokémons som bosätter sig i ditt lilla Pokopia.

Att träffa nya pokémons låser upp nya förmågor som Ditto imiterar, såsom möjligheten att gräva eller vattna blommor – vilket i sin tur förstås bidrar till att nya pokémons dyker upp och vill bo hos dig. Det finns även ett fotoläge så att man, likt det gamla Pokémon Snap, kan ta bilder på alla pokémons i olika situationer och miljöer.

Det finns också ett multiplayer-läge som heter ”Cloud Island” och detta kan antingen vara din huvudsakliga ö, eller så skapar man en helt ny. Oavsett vilket blir denna därefter tillgänglig i ”molnet” och du kan välja vilka personer som alltid ska ha tillgång till denna, även när du är offline.

RUBATO eShop Plattform/Pussel, 20:e

Plattformsaction med skruvade karaktärer och en märklig story: solsystemet har blivit förstört år 12012 (på riktigt) som följd av en dålig biljardmatch. Genom 5 väldigt unika och distinkta områden ska nu grodan RUBATO svinga sig fram med sin tunga i öppna, Metroidvania-liknande banor för att samla planetdelar för att laga solsystemet.

Utlovar en intrig som ska vara lika komisk och fånig som allvarlig.

Scott Pilgrim EX eShop Beat ‘em Up, 3:e

Ett nytt beat ‘em up som baseras på serietidningskaraktären Scott Pilgrim. Det här plötsliga tillskottet har en helt ny berättelse skriven av Scott Pilgrims skapare och ska ta plats kort efter där anime-serien från 2023 slutade.

Innehåller 7 spelbara karaktärer, kreativa combos, galna vapen och ett uppgraderingssystem som låter spelaren spendera införtjänade mynt på att boosta stats och köpa utrustning. Stöd för co-op såväl online som offline finnes.

Shadow Tactics: Blades of the Shogun (och Aiko's Choice) [S2] eShop Action/Taktik, 18:e

)

Två separata utgåvor där Aiko’s Choice kan både förlänga originalet men också stå på sina helt egna ben, och alltså upplevas ”stand-alone”. Detta är en taktisk action-smygare med ett isometriskt perspektiv där spelaren kontrollerar en grupp dödliga specialister, som ska infiltrera allt från mäktiga slott till bergsbelagda kloster och gömda skogsgarnisoner.

Varje karaktär har sina egna unika färdigheter och vapen som gör dem extra lämpade för att lösa specifika situationer. Således gäller det att lugnt och metodiskt studera varje plats som ska infiltreras och därefter lägga upp en effektiv plan för hur man bäst använder varje enskild gruppmedlem: när, var och hur de gör som mest nytta.

En ”Ultimate Bundle” säljs också, som då förstås innehåller bägge titlar till ett reducerat pris.

Starship Troopers: Ultimate Bug War! Game-Key FPS/Action, 16:e

Ett retrodoftande FPS med stora insektsliknande monster, avbildade med nästan lika stora polygoner – från samma utvecklare som gav oss Warhammer 40,000: Boltgun för snart 3 år sedan. Handlingen tar plats 25 år efter den första biofilmen och följer veteransoldaten Samantha Dietz, som på nytt behöver jaga efter den Assassin Bug som visade sig i det allra första kriget mot insekterna.

Och detta kommer spelaren att få göra på en rad olika planeter, med en arsenal av 14 olika vapen, 11 taktiska support-manicker och en stor Mech.

Super Mario Bros. Wonder + Meetup in Bellabel Park [S2], Upgrade Pack Plattform, 26:e

SMB. Wonder är tillbaka igen men den här gången bjuder spelet på ännu fler roligheter i multiplayer, i form av det som man kallar för Meetup in Bellabel Park. I denna underhållningspark finns två stora torg: ett med fokus på lokalt multiplayer (4 spelare), ett med fokus på online multiplayer (upp till 12 spelare).

Men parken innehåller också ett campingområde med ”Toad Brigade” och här kan upp till 4 spelare ta sig an olika utmaningar, som äger rum på banorna från grundspelet. Så ju längre man tar sig där desto mer blir upplåst här på campingen.

Slutligen kan man även jaga efter stygga Kooplings genom banorna, för ett helt nytt sätt att spela dessa på, och utvecklarna har även lagt till ett par nya features som t.ex ”Assisted Mode” för de allra yngsta, samt möjliggjort Rosalina som en spelbar karaktär och därmed även hennes kompis Luma, som kan användas för co-op.

Som synes kommer det att släppas ett Upgrade Pack för er som redan äger originalet till Switch 1.

The Midnight Walk [S2] [eShop] Skräck/FPS, 26:e

Ett skräckäventyr i förstaperson som äger rum i en värld som skulpterats fram i lera och därefter scannats in för att skapa en lika unik som skrämmande look, som för tankarna till några av Tim Burtons kreationer. Genom ljus och mörker (främst det andra) ska spelaren försöka leda Potboy genom en värld befolkad av monstruösa varelser för att slutligen nå toppen av Moon Mountain.

Och i en värld som dväljs i mörker ligger förstås huvudfokuset på att använda sig av ljus. Tändstickor spenderas och kastas för att tända stearinljus längsmed vägen, men man behöver också blunda och blinka för att skärpa sin hörsel och höra olika ledtrådar. Eller bara få syn på någonting som inte gick att se innan ögonen slöts.

Spelet är uppdelat på 5 huvudkapitel och varje sådant berättar en helt egen historia om det generella eld- och mörkertemat.

Virtua Fighter 5 R.E.V.O. World Stage Game-Key Fighting, 26:e

Jag vet ju hur många som verkligen uppskattar den här spelserien, så om någon av er mot förmodan skulle ha missat att detta släpps till Switch 2 nu i slutet av månaden, får ni en liten heads-up här.

Stöd för cross-platform, Rollback Netcode för ett smidigare och mer rättvist online-spelande, förbättrade repriser och en ny kampanj i single-player. Köper man 30-årsutgåvan för en extra slant så inkluderar denna även lite extra DLC, såsom en kollaboration med Yakuza-spelserien.

”Skräckkompott”

RESIDENT EVIL REQUIEM XBOX SERIES X|S (testat på Series X), PLAYSTATION 5, SWITCH 2, PC Recensent: Jimmy Seppälä Steén

Capcom har verkligen skött Resident Evil-serien med bravur det senaste decenniet. Och inte bara nyversionerna av de gamla klassiska spelen, utan även den nya trilogin som startade med Resident Evil 7: Biohazard, och då räknar jag också med det senaste tillskottet Resident Evil Requiem – för det är ett förbannat bra Resident Evil.

Jag kan inte säga att jag inte var lite orolig på förhand. Med Resident Evil Requiem har Capcom försökt sammanfoga de två spår som Resident Evil har haft det senaste decenniet. Spelets två huvudpersoner, FBI-agenten Grace Ashford och veteranen Leon S. Kennedy, spelas ur två helt olika perspektiv. Grace får axla rollen som spelets survival horror-hjältinna och spelas ur ett förstapersonsperspektiv likt Resident Evil 7 och Resident Evil Village, medan Leon har rollen som renodlad actionhjälte och spelas ur tredjepersonsperspektiv likt nyversionerna av Resident Evil 2, 3 och 4. Det går också att byta perspektiv som man vill. Både Grace och Leon kan spelas i både första- och tredjepersonsperpektiv, men som standard ska Grace spelas i första och Leon i tredje.

Resident Evil Requiem blir ett spel som försöker tillfredsställa båda typerna av fans till serien och det är inte första gången de har försökt göra ett Resident Evil som ska tilltala alla. Seriens absolut sämsta del, Resident Evil 6, blev ett hopkok av de sämsta trenderna som existerade i actionspel från Xbox 360- och Playstation 3-eran – något som länge kändes som en riktig dödsstöt för mitt intresse för serien. Självklart var jag orolig över att Capcom skulle skjuta sig själva i foten med Resident Evil Requiem. Att det återigen skulle spreta för mycket och att det i slutändan skulle kännas som två ofullständiga halvor.

För min egen del är ett Resident Evil som är mer skräckbetonat något jag är intresserad av. Därför var jag väldigt glad när serien skuttade in i förstapersonsperspektivet och hämtade inspiration från titlar som faktiskt återupplivade skräckgenren. Utan spel som Amnesia, Outlast, Penumbra och P.T. är det inte säkert att Resident Evil hade tagit klivet in i detta nya territorium. Det är också därför jag är mer förtjust i nykomlingen Grace Ashfords delar eftersom de har ett mycket större fokus på skräck. Hon har en betydligt mindre arsenal än Leon och hittar dessutom färre resurser att arbeta med. Med Grace gäller det att hålla huvudet kallt och vara smart när man väljer konfrontation respektive när man faktiskt väljer att smyga iväg.

Men bara för att jag föredrar Graces delar betyder det inte att Leons mer fartfyllda äventyr inte är ett välkommet tillslag. Man får en liten paus i att vara rädd, helt enkelt. Till en början är Leons delar väldigt korta och den första halvan av spelet är det ett större fokus på Grace, medan i den andra halvan är det mestadels Leon som står i rampljuset.

Det är ändå mycket som skiljer dessa karaktärer åt också när man spelar vilket jag tycker Capcom har skött otroligt snyggt. De gör inte den klassiska Metroidvania-grejen där veteranen förlorar alla sina förmågor och färdigheter. Leon har gjort det här många gånger nu och därför ska han inte kännas lika grön som Grace. Utan medan han får ha en rejäl attacheväska, som får plats med vapen som praktiskt taget ska kunna ha ihjäl en hel zombiearmé, får Grace nöja sig med en betydligt mindre väska. Det är även med Grace man får uppgradera hälsa och hur mycket man svajar och skadar med vapen medan Leon istället hittar tillbehör till sina vapen. Det gör att man inte får en déjà vu-känsla när man hoppar mellan karaktärerna för att man behöver göra samma saker med båda två utan de är tillräckligt unika.

Även om jag tycker att Capcom har lyckats väldigt bra med båda delarna av kampanjen är det ändå den första halvan som är den bättre av dem – när spelet är mer fokuserat på Grace och har ett större skräckfokus. Den herrgård man får utforska är en betydligt roligare plats att spatsera omkring i än den återkomst till Raccoon City som Leon mestadels står för. Fyra nyanser av brunt är lättslaget av en skräckinjagande herrgård med till synes galna pussel och otrevliga monster som jagar en.

För någon som är en riktig Resident Evil-fantast erbjuder Resident Evil Requiem väldigt mycket nostalgi för den som har spelat serien lika länge som den faktiskt har funnits. Gamla namn dyker upp i arkiv, gamla platser återbesöks och i mångt och mycket ger Resident Evil Requiem både Resident Evil 1 och 2 en helt ny kontext på ett intressant sätt.

Det jag önskar är att man hade gjort mer med Leon som karaktär. Jag bryr mig om honom för att han har varit med i serien så länge, men ingenting som händer i Resident Evil Requiem gör att jag känner mer för honom. Det är stor skillnad mot den emotionella resa som protagonisten Ethan fick göra i Resident Evil 7 och Village. Jag känner att det är en väldigt missad potential att inte göra mer för honom som karaktär. Grace å andra sidan är ett trevligt tillskott i karaktärsgalleriet, men hennes osäkra stammande genom majoriteten av berättelsen blev en aning irriterande till slut. Men hon är i alla fall en kapabel hjältinna och båda protagonisterna är så där lagom dumma för att vara huvudpersoner i ett skräckspel.

Ja, jag var orolig för att Capcom skulle falla i samma fälla som de gjorde med Resident Evil 6. Att Resident Evil Requiem skulle bli ett spel som gapar efter för mycket och förlorar det som har gjort serien så bra de senaste tio åren. Men de har lyckats med bravur. Resident Evil Requiem är ett suveränt survival horror- OCH actionspel.

Capcom keeps winning.

Våra övriga recensioner hittar du samlade i vårt recensionsarkiv

Det här spelade vi: Februari 2026

AMANDA SEPPÄLÄ STEÉN

Reanimal: Mystiskt och obehagligt – mer åt stämningen som Tarsier Studios skapade med första Little Nightmares, men med bättre speldesign.

Mewgenics: Som jag skrev i min recension: ”sällan har jag skådat ett spel som på pappret är en kombination som är så kompatibel med vad många förknippar med mig som person – strategispel och katter”. Och vilken fröjd den kombinationen är att spela, dessutom!

Slay the Spire: Lätt att plocka upp, lätt att fastna i – svårt att klara.

Word Play: Otroligt mysigt bokstavspusslande som för tankarna till Alfapet och Balatro. Hade tveklöst hamnat på fjolårets topplista om jag hade spelat det då!

Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties: Recensionen finns att läsa på forumet!

ALEXANDER REHNMAN

Metaphor: ReFantazio: Äntligen var detta mastodontlika äventyr slut, och det var riktigt bra! Inte utan sina skönhetsfläckar, men ett riktigt bra JRPG som är bland det bättre genren haft att erbjuda senaste åren. Nu blir längtan efter Persona 6 ännu starkare!

Picross 3D: Alltid kul att lösa lite pussel när man behöver några minuters paus.

Ys X: Nordics: Det växer på mig och även om det inte är lika bra som åttan eller nian är det ändå ett stabilt actionrollspel.

Yakuza Kiwami 3: Ett bra spel i sig självt, men en ganska kass remake av Yakuza 3. Lite blandade känslor, av förståeliga skäl.

The Hundred Line -Last Defense Academy-: Fortfarande inne på mitt andra varv, och fortfarande lika förvånad över hur ambitiöst det är.

ARC Raiders: Det är alltid spännande att ge sig ut på pryljakter där faror lurar bakom varje hörn. Och vilken ljuddesign sen, hörni!

Apollo Justice: Ace Attorney: Jag minns uppenbarligen detta som sämre än vad det var, även om det inte är det bästa Ace Attorney-spelet. Lite tråkigt att Capcom backade på så mycket som var spännande med det, dock.

Fate/stay night Remastered: Nu börjar det bli spännande på riktigt. Inte svårt att förstå varför detta anses vara den Visuella Romanen™ med stort V, stort R och ™.

Final Fantasy VII: Denna klassiker är både tidlös och hopplöst föråldrad på samma gång. Stor charm och grym musik, men också en del klumpighet som lämnar en del att önska.

Hades II: Oj oj oj, vilket spel. Ettan är en av mina roguelite-favoriter, och så här långt känns tvåan ännu bättre! Håller det hela vägen?

Atelier Yumia: The Alchemist of Memories & The Envisioned Land: Jag var inte så imponerad till en början, men det har växt på mig mer och mer, särskilt när jag insåg att jag stressade igenom det för fort och att spelet blir trevligare om man tar det lite lugnare.

Blue Prince: Jag har plockat upp det igen efter en paus. Nu när jag har nått rum 46 har jag inte så mycket av ett konkret mål, men jag har lite kaninhål jag vill gräva i, så vi får se hur mycket jag orkar.

Marathon: Bara testat lite grann, men det känns som ett helt okej extraktionsskjutspel. Inget jag kommer att betala pengar för, dock, men kul att ha testat!

PETTER ARBMAN

Mario Tennis Fever: Kan vara Camelots bästa spel sedan GameCube-eran.

Resident Evil 2 (2019): Spelade aldrig originalet men har svårt att se hur det skulle vara annat än ett museibesök när den här versionen finns. Utsökt speldesign - och fortfarande ganska snyggt så här sju år senare.

The Witcher III: Plötsligt fick jag feeling, installerade lite RTX-moddar och annat gött och nu är jag försjunken i Novigrad. Det här är gediget världsbygge på en nivå vi inte riktigt ser längre.

Resident Evil Requiem: Hunnit två timmar ungefär och är BITEN (pun intended). Grym balans mellan långsam skräck och absurd amerikanofil japansk action som bara Capcom kan göra sådär klockrent.

JIMMY SEPPÄLÄ STEÉN

Cairn: Ett fenomenalt klättringsäventyr. Varenda bergsvägg känns som en riktig utmaning.

Elden Ring: Nightreign: Jag har ouppklarade affärer med detta spel då jag enbart tog en boss förra året. Nu är jag åtminstopne hälften igenom!

Fable Anniversary: Har inte rört det första spelet sedan det släpptes och vill ha lite Fable-pepp innan det nya kommer.

Rock Band 4: Det är en sorg att plastmusikinstrumensteran inte fortsatte.

God of War: Sons of Sparta: Ett otroligt mellanmjölks-Metroidvania. Inte speciellt kul att röra sig runt på banan och skillträden är inte roliga att utforska.

Marathon: Jag är verkligen inget fan av extraction shooters.

Mario Tennis Fever: Ett väldigt bra tennisspel med världens tråkigaste enspelarläge.

Mewgenics: Ett riktigt jäkla fantastiskt strategispel.

Reanimal: Inside + Little Nightmares had a baby.

Resident Evil: Requiem: Gillar det väldigt mycket hittills. Känns som att Capcom fixar det de misslyckades med i Resident Evil 6.

Super Woden: Rally Edge: Ett rallyspel som för tankarna tillbaka till PS2-eran.

NIKLAS KARLSSON

Mario Tennis Fever: Ojämt, men mer bra än dåligt. Väldigt snärtigt onlineläge som står för den största utmaningen.

Marathon: Server Slam: Bungies nya spel närmar sig release och under sista helgen i februari fick alla som ville testa spelet. Det är på gränsen till överdesignat bitvis, men jag tilltalas av estetiken. Spelformen extraction shooter är fortfarande inte riktigt min kopp te.

Pokémon FireRed: Detta blir kanske det första Pokémon-spelet jag spelar från start till slut. Min Charmander, Pablo, är med på resan.

Balatro: Spelar, spelar, spelar mer.

Xenoblade Chronicles X: Definitive Edition - Switch 2 Edition: Magnifik värld och spektakulära monster. Nu i upp till 60 fps.

Amanda, som kanske inte riktigt har nerverna för skräckspel, har i sin tur spelat Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties samt det trevliga Wordplay. Det sistnämnda kanske har potential till att bli hennes nästa stora knarkspel?

Dessutom har vi fått testa på Bungies första nya spel som inte heter Destiny på 16 år då Marathon blev tillgängligt för testspelande en vecka innan release. Frågan är om det kan hålla vår uppmärksamhet som Halo eller Destiny gjort?

Intro: Disproportionate World Orbs 2 av Robin Ljung Bjuggfält Outro: Les Venimeux av AlmightyArceus från OCRemix

Nedladdning | Apple Podcasts | Spotify